Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
343
Runor
344
roll. Vid slutet av 1920-talet fäste norrmannen
C. J. S. Marstränder och finländaren M. Ham-
marström uppmärksamheten på vissa norditaliska
(etruskiska) alfabet från århundradena närmast
före Kr., som onekligen ha många drag gemen-
samma med r., vilket ledde till antagandet, att
r. utbildats i s. Europa hos markomanner el.
cimbrer under århundradena närmast före Kr.
Senare har bl. a. tysken W. Krause gjort gällan-
de, att runskriften till stor del har sina rötter
på germansk botten, att s. k. begreppstecken,
d. v. s. som ornament på vapen, husgeråd o. dyl.
använda tecken med magisk innebörd, samman-
smälts med norditaliska bokstäver till ett alfabet,
där varje tecken hade dels sitt bestämda ljudvär-
de, dels en magisk innebörd, båda åskådliggjorda
i r:s namn. Senare har problemet dryftats av
svensken F. Askeberg, som 1944 hävdade, att r.
utbildats bland goterna i Weichsel-området under
100-talet e. Kr. efter förebild av det latinska
alfabetet, vilket man emellertid använt ganska
fritt. R:s karaktär av ett självständigt alfabet,
som endast delvis har inspirerats av det latinska,
har senast (1951) dryftats av dansken E. Moltke,
som under hänvisning till de sista årens rätt
talrika danska runfynd, daterade till tiden omkr.
200 e. Kr., har ställt frågan, om icke r. i själva
verket utbildats i s. Skandinavien.
Vid vikingatidens början begynner en omvand-
ling av det gamla alfabetet, i det att vissa run-
tecken komma alldeles ur bruk, andra förändras
till formen el. få ett annat ljudvärde än förut.
Resultatet blir till sist den av blott 16 tecken
bestående s. k. yngre runraden. Detta al-
fabet uppvisar lokalt växlande former och under-
går åtskilliga förändringar, innan det slutligen
förtränges av den latinska skriften. Detta sker i
de flesta trakter ganska snart. I andra har run-
skriften hållit sig längre. I avlägsnare bygder, ss.
i Dalarne, har den haft utlöpare ända in i våra
dagar. Den form av den yngre runraden, som
från omkr. 800 till 1100 allmänt brukades i Sve-
rige, Danmark, Norge och dessas biländer, har
följ, utseende:
n M U : * $ l l h B Y U
f u th o r k h nias tbm
R
4 b 11 rr* 1 rym
a bdefghiklmno
BRhwvhÅiNM*
prs t th u y z æ ö
Otillräckligheten av de 16 r. som ljudbeteck-
ning (samma tecken begagnas för i, e, æ, för u,
0, y, 0, för k, g, ng,
för t, d, nd, nt
o. s. v.) medför-
de det småningom
uppkommande bru-
ket av s. k. stung-
na r., i det att
vissa r. försågos
med en punkt för att beteckna från de ursprung-
liga ljudvärdena skilda ljud, t. ex. f för e, æ
( l 0 0, P för y (p| = U, 0), för g, gh
( =“ k). Stungna runor börja sporadiskt använ-
das omkr. år 1000. Runraden utvecklade sig slut-
ligen till full motsvarighet till det latinska alfa-
betet.
I Sverige och Norge användes under 900-talet
och i Hälsingland än längre en förenklad form
av den yngre runraden, som brukar benämnas
s v e n s k-n o r s k a r.:
mrøHhHth
f uthorkhnias t b m 1 B
Dylika runor finnas i inskrifter i ö. Sverige,
på Öland och Gotland, i Norge och på ön Man.
Den förnämsta av alla inskrifter med svensk-
norska r. är den östgötska Rökstenens. R. kunde
man emellertid ytterligare förenkla genom att
utelämna huvudstavarna och blott bibehålla bi-
stavarna el. någon karakteristisk del därav. Så-
dana r. kallas stavlösa r. el., då inskrifter
med enbart sådana blivit funna endast i Hälsing-
land, även Hälsingerunor. De tolkades f.
ggn av M. Celsius 1675.
Som en särskild avart av r. kunna slutligen de
s. k. lönnrunorna betraktas. Genom olika
antal streck anges vilken ätt en runa tillhör och
vilken plats i ätten, som den intager. Vanligare
äro emellertid s. k. kvistrunor av typen
o. dyl. Ännu andra former av lönnrunor uppvisar
t. ex. Rökstenen. Med det yngre runalfabetet är
huvudmassan av nordiska runinskrifter ristad. De
flesta bevarade runinskrifter med yngre r. till-
höra i Danmark 900—1000-talen, i Sverige 1000-
talet och i Norge 1100—1300-talen. Antalet är
störst i Sverige: över 2,000. De flesta av alla
dessa yngre runinskrifter äro ägnade minnet av
avlidna fränder el. vänner. Vanl. äro de ristade
på stenar, oftast av stora mått, vilka i äldre tider
restes vid vägar el. broar el. andra farleder, i
yngre tid ställdes på graven, i el. vid kyrkan.
I äldre tid innefattades runorna endast mellan
raka linjer; senare övergingo infattningarna till
s. k. orm- el. drakslingor, som efter hand blevo
allt konstfullare. Sin fulländning nådde ornamen-
tiken i Uppland. Stundom namnge sig runstenar-
nas ristare. Från Uppland kända namn äro t. ex.
Asmund, Balle och Öper.
Litt.: ”Sveriges runinskrifter utg. av K. Vit-
terhets historie och antikvitets akad.”, varav fö-
religga färdiga banden om Öland (av S. Söder-
berg och E. Brate, 1900—06), Östergötland (av
E. Brate, 1911—18) och Södermanland (av E.
Brate och E. Wessén, 1924—36) och påbörjade
banden om Smålands (av R. Kinander, 1935),
Västergötlands (av H. Jungner, 1940) och Upp-
lands (av E. Wessén och S. B. F. Jansson, 1940
ff.) inskrifter; O. v. Friesen, ”Upplands run-
stenar” (1913); Dens., M. Olsen och J. Bröndum-
Nielsen, ”Runorna” (i ”Nordisk kultur”, 1, 1933);
Lis Jacobsen och E. Moltke, ”Danmarks runeind-
skrifter” (3 bd, 1941—42); S. Bugge och M. Ol-
sen m. fl., ”Norges indskrifter med de ældre
runer” (3 bd, 1891—1924), ”Norges innskrifter
med de yngre runer” (hittills 2 bd, 1941—51);
A. Bæksted, ”Islands runeindskrifter” (1942). —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
