Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rustik el. rusticering (murverk) - Rustkammare - Rustkammaren, Kungl. - Rustmästare - Rustning - Rustningsbegränsning - Rusttjänst (rosstjänst) - Rut - Ruta, vinruta - Rutaceae, rutacéer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
361
Rustkammare—Rutaceae
362
lertid i Sverige, även då fram-
sidan behandlats med mejsel
på vad sätt det vara må, vare
sig den är plan, kupig el. av-
fasad etc.
Rustkammare, förrådsbod,
vari rusthållare förvarade ut-
rustningspersedlar; persedel-
förråd i kaserner; vapensam-
ling.
Rustkammaren, K u n g 1.,
se Livrustkammaren.
Rustmästare, person, som
innehar vården och tillsynen
av vapenutrustningen på ett
fartyg, vid ett förband el. för-
råd o. s. v.; stundom även be-
teckning för museivaktmästare
(i slottssaml. o. dyl.). — Enl.
riksdagsbeslut 1952 ang. un-
derbefälsfrågan avses r. bli
högsta underbefälsgrad vid ar-
mén (högre än överfurir).
Rustning (krig sv.), den
beklädnad krigaren använde till skydd mot
fiendens anfallsvapen; i Sverige brukades
på 1500-talet även benämningen kyritz.
Krigarens dräkt förstärktes redan hos assy-
rerna med metalldelar, och hos de västeuro-
peiska folken kan man tala om r. redan un-
der folkvandringstiden (jfr Pansarskjorta). Un-
der 1300- och 1400-talen skedde r;s egentliga ut-
veckling, och under 1500-talets förra hälft nådde
r. en fulländad form. På sistnämnda tid bestod
en fullständig r. (helrustning) av krage, bröst-
harnesk, som nedtill förlängdes av bukskenor,
vid vilka i sin tur det i två delar uppdelade höft-
skörtet fastgjordes, ryggharnesk, som nedtill för-
längdes av ett ländskört, armtyg, som bestod av
över- och underarmsskenor samt armbucklor, och
slutligen benvapen, som bestodo av lårskenor,
knäbucklor, benskenor och järnskor. Dessutom
kompletterades r. av handskar av skinn, belagda
med fjäll, och hjälm (se d. o.). Även ryttarens
häst bar under 1500-talet r. (hästharnesk), be-
stående av bog-, hals- och ländskydd samt ett
pannskydd, kallat häststjärna.
Redan under 1600-talets förra hälft började r.
att mista sin betydelse på grund av skjutvapnens
utveckling. Under r. bars en rock av läder, kyl-
ler. På 1700- och 1800-talen benämndes kyras-
siärernas bröst- och ryggharnesk k y r a s s.
Bröstharnesket levde längst kvar, hos drabanterna
ända till 1800-talets mitt. Ringkragen avskaffa-
des först på 1790-talet, med undantag för de of-
ficerare, som voro kommenderade på vakt. En
kvarleva av denna finnes fortfarande i våra da-
gars dagbefälsbricka. Tyngden av en r. för me-
nig man höll sig vid omkr. 20 kg.
Rustningsbegränsning, se Nedrustning.
Rusttjänst, förr även rosstjänst, krigs-
tjänst till häst mot åtnjutande av viss skatte-
frihet för jordegendom. R. infördes i Sverige
genom Alsnöstadgan. De, som genom r. friade
(”frälsade”) sin jord från skatt till konungen,
Erik XIV:s praktrustning (t. v.) samt rustning och hästharnesk, beställda
av konung Sigismund August av Polen.
kallades frälsemän (se Frälse). R. blev inom kort
ett på frälsejord vilande besvär. Med tiden be-
stämdes, att r. skulle fullgöras efter måttet av
den avkastning (ränta) jorden lämnade. Antalet
beridna män, som de rusttj änstskyldiga skulle
uppsätta, bestämdes, på grund av särskilda för-
ordningar (rusttj änstordningar), efter
ett i mark (rusttj änstmark) åsatt värde
på de i räntan ingående persedlar (rusttjänst-
persedlar), för vilka r. skulle utgöras. Det
rytteri, som bildades genom r., kallades sedan
1500-talet adelsfana. Sedan den effektiva r.
upphört i mitten av 1700-talet, infördes i stället
en penningavgift, rusttjänstbevillning.
Rut, huvudpersonen i R:s bok i G. T. R:s bok
är en folklig novell, vars handling är förlagd till
domaretiden. Den skildrar, hur moabitiskan R.,
änka efter en judisk man, i trohet mot sin nya
släkt följer sin svärmor till Juda land och där
efter gammal israelitisk sed tages till hustru av en
nära släkting till mannen för att på det sättet
skaffa efterkommande åt sin döde make. Denna
berättelse göres genom slutverserna till ett led i
konung Davids förfäders historia. R:s bok torde
härstamma från 400-talet f. Kr. — Litt.: W.
Rudolph, ”Das Buch R.” (1939).
Ruta, v i n r u t a, Rüta grave’olens, en till fam.
Rutaceae hörande, i s. Europa vildväxande fler-
årig ört med breda, sammansatta blad och grön-
gula blommor samt fyr- el. femrummig kapsel-
frukt. R. har en egendomlig, oangenäm lukt och
bitter smak samt nyttjas som krydda och har
förr använts som svettdrivande läkemedel.
Rutaceae, rutacéer, artrik, huvudsaki. tro-
pisk fam. bland koripetalerna, företrädesvis träd
och buskar. Blommorna äro vanl. strålformigt
byggda och femtaliga. Särskilt bladen innehålla
körtlar med flyktig olja. Läkemedel erhållas från
Pilocarpus m. fl., värdefullt virke från Chloroxy-
lon m. fl. och ätliga frukter från Citrus. Som
prydnadsväxter odlas bl. a. Dictamnus och Ptelea.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
