Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ryggmärgssjukdomar - Ryggmärgsvätska - Ryggning - Ryggrad, kotpelare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
387
Ryggmärgsvätska—Ryggrad
388
mien. God effekt, främst förebyggande, har dock
den under senare tiden införda behandlingen med
vitamin B12. En ryggmärgsinfektion av säregen
art är barnförlamningen (se d. o.). —
Disseminerad skleros är en av våra
vanligaste nervsjukdomar. Dess orsak är små, i
ryggmärg och hjärna till synes regellöst ut-
strödda härdar, inom vilka nervsubstansen delvis
är förstörd. Vad som ger upphov till dessa här-
dar, vet man ännu ej. Symtomen äro, trots här-
darnas nyckfulla lokalisation, täml. typiska med
spastisk förlamning i benen, vacklande, osäker
gång (ataxi), nystagmus samt ofta synnervskada.
Sjukdomen drabbar personer i åldern 10—40 år,
och dess framskridande förlopp kan icke hejdas.
Karakteristiskt är emellertid, att man i början
ofta ser förbättring el. hälsa under långa perioder
mellan de olika symtomens uppträdande. —
Ryggmärgstvinsot (tabes dorsalis) or-
sakas av syfilis men brukar ej uppträda förrän
10—15 år efter smittotillfället. Sjukdomens
första symtom äro vanl. egendomliga sensationer
från olika kroppspartier: stickningar, köldkänsla,
förnimmelse, som om en gördel klämde mot bålen
etc. Härtill komma blixtlika, häftiga smärtor,
vilka från och till stråla genom extremiteterna,
särsk. benen. Under det fortsatta förloppet fram-
träda känselbortfall och särsk. ataxi; rubbningar
från urinblåsan äro vanliga, likaledes avtagande
syn, beroende på synnervsatrofi (går till blindhet),
ibland förekomma häftiga, smärtsamma kramper,
och i en del fall framträder utpräglad deforme-
ring av vissa leder samt svårläkta sår. Vid un-
dersökningen finnas redan på ett tidigt stadium
av sjukdomen några karakteristiska förändringar,
näml, bortfall av patellarreflexer samt oregel-
bundna pupiller, vilka ej förminskas vid ljusinfall
men däremot vid ackommodation. Ryggmärgstvin-
sot är ett allvarligt lidande, som förvandlar den
sjuke till invalid, men dess förlopp är ofta god-
artat, långvarigt, sträckande sig över årtionden.
Döden kommer i regel genom en tillstötande sjuk-
dom. —■ En grupp ryggmärgssjukdomar ha till
orsak ett avtynande (degeneration) av vissa banor
el. cellelement i ryggmärgen. Några av dessa äro
ärftliga: spastisk spinalparalys (se La-
teralskleros) samt* Friedreichs sjukdom,
den senare en kronisk sjukdom, som börjar i
6—1 o-årsåldern, fortskrider genom decennier och
yttrar sig i ataxi, ostadig gång, darrning i huvud
och ben samt hackigt tal. Någon behandling kän-
ner man ej. Amyotrofisk lateralskle-
ros är också en sådan systemsjukdom, och man
vill även räkna spinal progressiv mus-
kelatrofi hit. Detta är en sjukdom, som
visar sig i form av muskel för tvining, vilken bru-
kar börja i händerna och sedan sprida sig till
armar, bål och ben. Den drabbar i regel medel-
ålders personer och har ett kroniskt fortskridande
förlopp. Muskeldystrofi är en annan sjuk-
dom, vars symtom är muskel förtvining. Den är
ärftlig, börjar i barn- och ungdomsåren och an-
griper i första hand bäckenets och skuldergör-
delns muskulatur.
Ryggmärgsvätska, se Ryggmärg.
Ryggning användes mest om hästs förflytt-
ning bakåt. R. är ett av dressyrmedlen.
Ryggrad, kotpelare (colu’mna vertebrälis),
bålens axelskelett, uppbär i sin övre ända kra-
niet, överför i sin nedre kroppstyngden på de
undre extremiteterna, uppbär i sitt mellersta parti
bröstkorgen och skänker stöd åt skuldergördeln
med de övre extremiteterna. Den omsluter och
skyddar ryggmärgen. R. är sammansatt av ovan-
för varandra belägna kotor, vilka förbindas med
varandra dels medelst fasta broskskivor (mellan-
kotskivor) dels medelst leder. Den totala kotpela-
rens rörlighet är betydande. R. företer i hals-
och ländregionen en lätt böjning med konvexiteten
framåt (s. k. lordos), i bröst- och bäckendelen en
böjning med konvexiteten bakåt (s. k. kyfos).
Genom dessa krökningar samt genom det sätt,
på vilket de olika kotorna äro förenade med var-
andra, vinnes en ökad elasticitet. Kotorna äro hos
människan 7 hals-, 12 bröst-, 5 länd-, 5 kors- och
2 till 5 svanskotor (se Kota 1). Kotkropparna för-
bindas med varandra medelst tjocka skivor av
tradigt genomvävt brosk, i vilkas mitt ett luck-
rare parti befinner sig. Likaledes förbindes en
kotbåge med angränsande kotbåge, dels medelst
ledutskott under bildningar av stramleder, dels
medelst ett gulaktigt, elastiskt band, förstärkt av
andra band mellan de olika utskotten. Undantag
härifrån bilda korskotorna, som äro sammanvuxna
med varandra till ett stort ben, det s. k. kors-
benet, samt svanskotorna, som tillsammans bilda
det hos människan obetydliga svansbenet. Tagg-
utskotten stå i övre hals- och i ländkotorna mera
rakt bakåt, medan de i nedre hals- och särsk. i
bröstkotorna äro mera nedåtriktade, så att de
här taktegelfor-
migt täcka varand-
ra. Tvär utskotten
leda i bröstregio-
nen mot revbenen
(vilka taga sitt ur-
sprung från en led-
förbindelse med
kotkropparna), me-
dan de i halskotor-
na äro försedda
med en benkanal,
genom vilken en
stor pulsåder går
upp mot stora nack-
benshålet och hjär-
nan. översta hals-
kotan, atlas, har
formen av en ring,
som i sin främre
del upptager och
ledar mot ett tapp-
el. tandformat ut-
skott från övre
ytan av andra hals-
kotans kropp; ett
starkt tvärband
skyddar den bak-
omliggande rygg-
märgen från att
Skallen och ryggraden sed-
da från sidan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
