Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ryska litteraturen - Ryska smällare - Ryska snuvan - Ryska språket (storryskan)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
397
Ryska smällare—Ryska språket
398
Bland prosaförf. kunna i stort sett urskiljas två
grupper: följeslagarna el. m e d 1 ö p a r-
n a och proletärförfattarna. De sena-
re accepterade helhjärtat kommunismen, medan
de förra ställde sig mer el. mindre avvaktande
till dess utveckling. En mängd grupper kämpade
om herraväldet. Småningom fann emellertid par-
tiet, att den polemiska inställningen hos vissa
grupper knappast ledde till den önskade sam-
lingen av förf, kring de aktuella arbetsuppgif-
terna, varför i ett dekret av 23ä 1932 samtliga
förf.-organisationer upplöstes. I stället bildades
Sovjetunionens författarförbund,
i vilket förenades alla förf., som ville stödja
sovjetmakten och ta del i det socialistiska upp-
byggnadsarbetet. Vid utformandet av den- nya lit-
terära politiken var Gorkij särsk. aktiv, och han
präglade begreppet ”socialistisk realis m”.
Efter inbördeskrigets slut 1921—22 började re-
volutionsskildringarna utkomma. Namn att nämna
äro bl. a. Isaak Babel, Dmitrij F u r-
m a n o v, Vsevolod Ivanov, Nikolaj
Ostrovskij, Boris Lavrenev och
Alexander Malysjkin. De nämnda voro
revolutionära romantiker. Alexander F a d e-
j ev följde i sina berättelser ”Floden” och ”För-
intelse” en mera realistisk linje. Michail
Bulgakov försökte i ”Det vita gardet” ge en
skildring av de borgerligas reaktion mot revolu-
tionen. Människoöden under och strax efter re-
volutionen skildras av Alexander Neverov
och L i d i j a S e j f u 1 i n a. Av Gorkij s gene-
ration med en gedigen litterär produktion bakom
sig framträdde Alexander Serafimovitj
(1863—1949) efter revolutionen med den märk-
liga och gripande romanen ”Järnströmmen”. Den
stora och breda skildringen av revolutionen och
inbördeskriget skrevs emellertid senare av M i-
chail Sjolochov. Efter de omedelbara och
spontana revolutions- och inbördeskrigsskildring-
arna följde dels en rad verk, där huvudvikten
låg på en psykologisk skildring av människans
nya villkor under kommunismen, dels en
rad mera optimistiska och positiva redogörelser
för det hektiska återuppbyggnadsarbetet.
Bland den första gruppens förf, finna vi
bl. a. Konstantin Fedin, Leonid
L e o n o v och Venjamin Kaverin. Sär-
skild skärpa fick debatten om individ och
samhälle hos J u r i j O 1 j o s j a och J e v g e n i j
Zamj atin. Två täml. opolitiska skildrare av
1920-talets vardagsliv i Sovjetunionen äro Vera
I n b e r och Pantelejmon Romano v.
Med besk satir behandlade Ilja Ehrenburg
en mängd aktuella problem både inom och utom
R. En plats för sig i sovjetlitteraturen intar
Alexej N. Tolstoj, som redan före revolu-
tionen var en erkänd förf. Den hurtiga upp-
byggnadslitteraturen, som utgör en föregångare
till femårsplanslitteraturen, fick med F j o d o r
Gladkovs roman ”Cement” ett av sina mest
berömda verk.
Resultaten av den nya litterära politiken 1932
läto icke vänta på sig. En mängd förf, upp-
sökte arbetsplatser, fabriker och inst., varifrån de
gåvo entusiastiska skildringar av femårsplanernas
genomförande. Även om det litterära värdet av
en del av dessa skildringar är ringa, sakna de
dock aldrig intresse som vittnesbörd om en vik-
tig epok i Sovjetunionens utveckling. Ett annat
typiskt drag är, att den historiska romanen åter
kom till heders. Krigsupplevelserna under 2:a
världskriget gåvo stoff till ett flertal romaner
under och efter kriget.
Emigrantlitteraturen hade fram till
1924 sitt centrum i Berlin; det överflyttades se-
nare till Paris och efter Frankrikes fall 1940
till New York. Större delen av emigrantförf.
hade debuterat och vunnit erkännande redan före
revolutionen och fortsatte i landsflykten sitt för-
fattarskap, så t. ex. de betydande roman- och
novellförf. Alexander Kuprin och Ivan
S j m e 1 j o v. Den främste bland emigrantförf.
är nobelpristagaren Ivan Bunin. Liksom
Bunin en representant för den gamla adelskul-
turen, har Boris Zajtsev skildrat den ”gamla
goda tiden” före 1917. Den historiska romanen
har odlats av en del emigrantförf., bl. a. den
alltjämt mycket verksamme Mark Aldanov.
Internationell berömmelse vann Michail
O s o r g i n med sina skildringar från rysk bor-
gerlig miljö före och under revolutionen. En
plats för sig bland emigrantförf. intar Alexej
R e m i z o v, en betydande stilist och fantasifull
berättare. Till en yngre generation hör den ky-
ligt psykologiserande novell- och romanförf.
Vladimir Sirin.
Litt.: A. Jensen, ”Rysk kulturhistoria” (huvud-
saki. litt.-hist., 3 bd, 1908); A. Luther, ”Ge-
schichte der russischen Literatur” (1924); P. N.
Sakulin, ”Die russische Literatur” (i ”Handbuch
der Literaturwissenschaft”, 1927); N. v. Arse-
niew, ”Die russische Literatur der Neuzeit und
Gegenwart” (1929); A. de Roubetz, ”R:s nuva-
rande litteratur” (s. å.); M. Hofmann, ”Histoire
de la littérature russe” (1946); E. Thomassen,
”Russisk litteratur gennem 200 aar” (s. å.; sv.
övers. 1948); S. N. Storck, ”Några moderna
ryska förf.” (1947); N. Å. Nilsson, ”Sovjetrysk
litteratur 1917—47” (1948); G. Struve, ”Soviet
Russian literature 1917—50” (1951); A. Stender-
Petersen, ”Den russiske litteraturs historie” (3
bd, 1952).
Ryska smällare, små pappershylsor, innehållan-
de grov sand och knallsilver. Kastad mot något
hårt föremål, exploderar r. med en knall.
Ryska snuvan, se Influensa.
Ryska språket (storryskan) bildar tills,
m. vitryskan och ukrainskan (lillryskan)
den ö. gruppen av de slaviska språken. I ryskan
liksom i dess här nämnda systerspråk ha urslav.
or, er, ol, el mellan konsonanter övergått till oro,
ere, olo {gorod, stad jfr sv. gård-, bereg, strand,
jfr sv. berg-, moloko, mjölk, jfr da. mælk);
t + j och d + j ha blivit tj- och sj-ljud; nasale-
rade e och 0 (e, g) ha övergått till (j)a och m
(varjag, äldre varegü, sv. väring); e, som ej
följes av muljerat ljud, har utvecklats till (j)o
(mjod, honung, mjöd, jfr ty. Met). Ryskan saknar
vokallängd och har starkt markerad, rörlig ac-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
