Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Råstock (Andersson), Anders - Råstojaure, Rostojaure - Råstänger - Råsunda - Råtta - Råttdjur - Råttsläktet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
485
Råstojaure—Råttsläktet
486
1925 riksgäldsfullmäk-
tig. Han tillhörde även
Utrikesnämnden och
Utrikesutskottet. 1922
blev R. medl. av So-
cialdemokratiska par-
tiets förtroenderåd och
fungerade från 1933
som partiets grupple-
dare i A. K. Han an-
litades flitigt i det
statliga utredningsar-
betet och hade många
andra förtroendeupp-
drag.
Rå’stojaure, Rostojaure, fjällsjö i Kare-
suando sn, Lappland, på gränsen till Norge; 28
km2, 681 m ö. h. Avrinner såväl österut genom
Råstoätno som västerut genom den norska Rosta-
elven till Målselven och Atlanten.
Råstänger, tekn., se Råskenor.
Råsunda, del av Solna stad.
Råtta, zool., se Råttsläktet.
Råttdjur, Muridae, den största fam. av ordn.
gnagare med talrika släkten och arter i alla
världsdelar. Hos alla äro gnagartänderna smala
men täml. tjocka och kindtänderna tre i varje
käkhalva. Till fam. höra bl. a. råttsläktet, pest-
råttan, Micromys, sorkdjuren, hamstersläktet,
hamsterråttan, mullvadsråttorna, klättermössen
och vattenråttan.
Råttsläktet, Mus, tillhör fam. råttdjur bland
gnagarna. Hithörande arter utmärkas av spet-
sig nos, kluven överläpp, täml. stora, svarta ögon,
utstående öron, lång, cylindrisk svans, klädd med
ringar av fjäll och enstaka hår. Kindtänderna
äro trubbknöliga. R. uppdelas i flera undersläk-
ten, av vilka Rattus (råttor) och Mus (möss) äro
de viktigaste. De förra äro större och klum-
pigare, och svansen bär 210—260 fjällringar, de
senare mindre och med 180 ringar. Alla äro
livliga, glupska djur med väl utvecklade sinnen.
De flesta äro allätare och föröka sig synnerligen
raskt. Svarta råttan, R. rattus, är ovan
mörkt brunsvart, under gråsvart. Kroppslängden
är 35 cm, varav 19 komma på svansen, öronen
äro stora och nå, när de vikas framåt, till ögat.
På detta drag jämte på kraniets större bredd i
nackregionen skiljes arten lättast från efterföl-
jande. Den svarta råttan inkom till Sverige trol.
på 1200-talet och spred sig raskt över hela lan-
det upp till Jämtland. Den fanns även längs
hela Bottniska vikens kustland. Bruna råttan,
R. decumanus, är ovan gråbrun, under grå-
vit. Mörkare former äro ej sällsynta och för-
växlas lätt med föreg. art. Kroppslängden kan
uppgå till 42 cm, varav 18 cm komma på svan-
sen. öronen äro täml. korta och tjocka; framåt-
vikta nå de ej till ögonen. Den inkom över Skåne
på 1790-talet och har så gott som överallt un-
danträngt den svarta råttan på grund av sin
överlägsenhet i fråga om storlek, vildhet och
fruktsamhet. F. n. torde den endast saknas i
fjälltrakterna. Den svarta råttan lever ännu kvar
på några ställen i Hälsingland och i Halland.
Båda arterna kunna bli farliga för människan,
emedan deras loppor äro i stånd att överföra
böldpest. Trol. sprida de även andra sjukdomar.
— Husmusen, M. musculus, är ovan mörkt
gråbrun, under smutsgrå, och längden uppgår till
18 cm, därav hälften på svansen. Den anträffas
i regel inomhus men kan även leva i det fria.
Den klättrar skickligt och använder därvid svan-
sen som griporgan. Den förekommer i hela Sve-
rige i och invid människoboningar. Albinosfor-
mer och färgade varieteter hållas ofta tama. En
egendomlig varietet med en ärftlig defekt i inner-
örat är den s. k. dansmusen. S k o g s m u-
s e n, M. sylvaticus, är brunt gulgrå, under vit
med tydlig färggräns i motsats till föreg. art
och når en längd av 20 cm, varav hälften kom-
mer på svansen. Den förekommer i Sverige upp
till Jämtland och samlar vinterförråd av nötter
o. dyl. Ung. samma utbredning har den myc-
ket närstående arten större skogsmusen,
M. flavicollis, med en kroppslängd av intill 26
cm, varav svansen är hälften. Den är ovan kla-
rare gulbrun, under rent vit och har en tydlig
gul bröstfläck.
Bekämpandet av råttor. De medel vi ha till
vårt förfogande, äro: 1) Råttornas naturliga
fiender, av vilka katten är mindre duglig än
vissa hundraser, t. ex. schnauzer och terrier. 2)
Fällor av ett otal konstruktioner. 3) Gift-
preparat av olika slag (arsenik, fosfor, stryk-
nin, strandlöksextrakt etc.). De i Sverige f. n.
mest använda torde vara kiselfluorpreparatet
Kisoflor samt hj ärtgiftet Zeliopasta. Ett rått-
gift får ej döda råttan alltför snabbt, ty då
fatta hennes kamrater misstankar och undvika
alla beten. Det bör kunna utläggas så, att fara
för människor och husdjur bortfaller. Utlägg-
Bruna råttan (t. v.) och större skogsmusen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
