Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Santesson, 1. Berndt - Santesson, 2. Carl Gustaf - Santesson, 3. Carl Gustaf - Santesson, 4. Carl - Santesson, 5. Ninnan - Santesson, 6. Per - Santesson, 7. Lars - Santiago, de Compostela - Santiago, de Chile
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
737
Santiago
738
(1776—1862). S. lyckades tidigt vinna en aktad
och framskjuten ställning bland Göteborgs köp-
män. 1809—34 var S. Göteborgs representant i
borgarståndet. Av särskilt intresse äro hans
krav på reformer inom beskattningsväsendet. Då
B. v. Plåten 1809 framlade förslaget till byggan-
det av Göta kanal, blev S. förslagets ivrigaste
förespråkare i borgarståndet. 1810 insattes han
i kommittén för kanalbolagets organisation, blev
s. å. led. av dess direktion och fick kommerse-
råds n. h. o. v. I främsta rummet var S. kanal-
byggets ekonomiske expert och upprättade bl. a.
Göta kanals diskont i Stockholm och Göteborg.
1809—14 var S. dir. för Ostindiska kompaniets
Göteborgskontor, och under 1830-talet var han
livligt verksam i direktionen för Motala mek.
verkstad.
2) Carl Gustaf S., den föreg:s brorson,
läkare (1819—86), med. dr i Uppsala 1846, prof,
i kirurgi vid Karolinska inst. 1849—85, där-
jämte överkirurg vid Serafimerlasarettet från
1850 och lasarettets administratör från 1860; fil.
heders-dr i Köpenhamn 1879. S. var en av den
svenska kirurgiens föregångsmän, grundligt för-
trogen med alla dess specialområden och högt
uppburen som lärare.
3) Carl Gustaf S., den föreg:s son, lä-
kare, farmakolog (1862—1939), med. dr i Upp-
sala 1892, doc. i experimentell fysiologi vid
Karolinska inst. 1891, e. o. prof. 1895—1908 och
prof. 1909—27 i farmakodynamik och farmako-
gnosi vid Karolinska inst. S:s farmakologiska
undersökningar rörde sig till stor del på pil-
gifternas område, på vilket han gjorde viktiga
rön. S. utgav ”Kort framställning av drogernas
ursprung och hemländer” (1916), ”Kort lärobok
i allmän farmakologi” (1919) och ”Om läkemeto-
der och läkemedel” (1924) samt var från 1924
red. för Skandinavisches Archiv für Physiologie.
S. var 1922 en av stiftarna av Landsföreningen
för folknykterhet utan förbud.
4) Carl Harder S., sonson till S.2), litteratur-
historiker (f. 1885 V12), fil. dr i Uppsala 1920,
doc. i litteraturhistoria 1920—22, amanuens vid
Svenska akad:s Nobelbibi. 1921—38. S. har äg-
nat sin forskning huvudsaki. åt svensk romantik,
särsk. åt Atterbom (”Atterboms ungdomsdikt-
ning”, 1920, ”Atterbomsstudier”, 1932). Bland
hans övriga arbeten märkas ”Tegnérs reflektions-
diktning 1801—05” (1913) och ”Johan Erik Ryd-
qvist. Kritikern och publicisten” (1944) samt
uppl. av Atterboms och Beskows brevväxling (3
bd, 1926—28), Järtas och Beskows brevväxling
(4 bd, 1929—33), Beskows brev till Tegnér (3
bd, 1937—38) och J. E. Rydqvists självbiografi
(1936).
5) Gertrud Pauline (N i n n a n) S., bildhug-
garinna (f. 1891 W12). Efter studier för Sigrid
Blomberg, vid Konsthögsk. i Stockholm samt
i Paris har S. utvecklat sig till en träskulptris
av hög rang. Hennes största arbeten finnas i
Göteborg, bl. a. altartavlan (hög trärelief) och
triumfkrucifixet i Masthuggskyrkan där, något
påverkade av medeltidens träsnideri, samt Victor
Rydb ergs-monumentet (brons).
NF XVIII —24
Katedralen i Santiago de Compostela.
6) Per Vilhelm S., sonson till S.2), jurist
(f. 1892 22/4), jur. kand. 1917, sekr. i 1 :a lag-
utskottet 1922—23, i bankkommittén 1926, asses-
sor i Svea hovrätt 1925, biträdde i Justitiedep.
1925, i Jordbruksdep. 1926, byråchef för lag-
ärenden i Socialdep. s. å., i Justitiedep. 1929,
hovrättsråd 1930, revisionssekr. 1932, led. av
processlagberedningen 1932—38, justitieråd sedan
1938.
7) Lars Johan Henrik S., son till S.3),
radiolog (f. 1901 25/i2), med. lic. i Stockholm
1932, med. dr 1936, efter tjänstgöring vid bl. a.
Radiumhemmet och studier i Amerika laborator
i radiopatologi vid Karolinska inst. 1942, prof,
där i samma ämne 1954.
Santia’go, S. de Compostela [-gå Öä
kåmpåstä’la], stad i prov. La Coruna i n. v.
Spanien; 56,000 inv. (1950J. S. är ärkebiskopssäte
och har univ., grundat 1532. Staden har många
kyrkor och kloster, den största är katedralen,
Spaniens nationalhelgedom. Omkr. 813 upptäck-
tes vad man antog vara aposteln Jakob d. ä:s
grav, och vallfärder hit började, så att S. under
medeltiden blev en av Europas främsta vallfarts-
orter. Den nuv. katedralen påbörjades på 1070-
talet som en treskeppig emporbasilika med tunn-
välvt mittskepp, treskeppiga kor sarmar, central-
torn och två västtorn. Den rikt smyckade s.
förhallen, Puerta de las Platerias, är från 1100-
talets början, huvudportalen i v., Puerta de la
Gloria, av bildhuggaren Matteo från tiden kring
1200. Västfasaden fick sin nuv. utformning un-
der 1700-talet. S. har berömt silversmide. —
Litt.: W. Andersson, ”Lund, Bari och Compo-
stella” (i ”Studier i konstvetenskap tillägnade E.
Wrangel”, 1928).
Santia’go, S. de Chile [-gå öä t/i’lä],
huvudstad i Chile och i prov. Santiago; 1,348,283
inv., med förorter (1952). S. ligger i den chi-
lenska längddalen, 525 m ö. h., vid Mapocho-
floden. Det äger en mycket regelbunden stads-
plan med kvadratiskt gatunät. Envåningshus äro
vanligast, men numera förekomma moderna hög-
hus sida vid sida med ålderdomliga byggnader
från kolonialtiden. I centrum ligger Plaza de
Armas, kantad av praktbyggnader, ss. justi tie-
palatset och den 1647 ombyggda katedralen (se
bild 7 å pl. vid Chile). Här utmynna de för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
