Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Schamanism - Schamponera - Schamyl (Schamil) - Schanche, Ingolf - Schandau, Bad - Schandorph, Sophus - Schanghai - Schanker - Schardt, Johann von der (Jan de Zar, Dusart, Giovanni di (du) Sart) - Scharff, William - Scharffenberg, Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
791
Schamponera—Scharff enberg
792
dem till resor ”i anden” för att skaffa sig kun-
skap om för vanliga dödliga dolda ting, för att
rädda sjuka genom att återtaga deras själar etc.
Stundom tar en ande sin boning i schamanen och
förkunnar genom honom kommande ting. Den
schamanistiska yran framkallas i allm. genom
vilda danser till ackompanjemang av en trumma;
men även andra medel, t. ex. olika narcotica, kun-
na åstadkomma det extatiska tillstånd, som an-
darna fordra för att kunna taga sin boning i
schamanen. S. i egentlig mening är mest typiskt
utbildad hos de arktiska folken från Lappland
över Sibirien till arktiska Nordamerika. — Litt.:
J. Stadling, ”Schamanismen i norra Asien”
(1912).
Schamponèra (eng. shampoo), rengöra håret
antingen med något vattenlösligt pulver, tvål el.
dyl. varmed håret tvättas, varefter det sköljes
med vatten och torkas, el. med något puderlik-
nande medel, som strös i håret och omsorgsfullt
utborstas, medtagande fett och föroreningar (s. k.
torrschamponering). Vid s. användes numera även
flera slags oljor.
Schamyl (eg. Sch am il = Samuel), kauka-
sisk frihetshjälte (1797—1871). S. tog framträ-
dande del i den från mitten av 1820-talet bland
bergsstammarna i mell. Kaukasus uppflammande
kampen mot Ryssland. 1834 blev han sufisektens
ledare och förenade därefter Dagestans bergfolk
till kamp mot ryssarna, för vilkas övermakt han
trots anmärkningsvärda framgångar dock till slut
dukade under. 1859 tillfångatogs S. och levde
sedan i förvisning i Kaluga till 1868.
Schanche [ska’jjka], Ingolf, norsk skåde-
spelare (1877—1954), började sin teaterbana 1897
som elev vid Bergens nationale scene. S. var
sedan anställd vid oli-
ka Kristianiascener,
från 1905 vid Natio-
naltheatret, där han,
med avbrott för gäst-
spel i Stockholm
(1922, 1924 och 1926),
Köpenhamn och Hel-
singfors, var verksam
till 1928. Sistn. år blev
S. chef för Det nye
teater men återvände
1931 till nationalsce-
nen, vid vilken han i
egenskap av skådespe-
lare och regissör var
verksam till 1942, då han drog sig tillbaka från
scenen. Till S:s många stora framgångar få
främst räknas hans utförande av Hamlet, som
betecknar kulmen på hans konstnärsbana, Don
Carlos, Brutus (J. Bojer), Jacques i ”Som ni
behagar”, biskop Nicolas i ”Kungsämnena”, Da-
niel Hej re i ”De ungas förbund”, John Löwen
i ”Jag vill värja mitt land”, Fedja i ”Det le-
vande liket”, Paul Lange i ”Paul Lange och Tora
Parsberg”, Gregers Werle i ”Vildanden” samt
titelrollen i Björnsons ”Kungen”.
Scha’ndau, Bad S. [bät], stad och kurort i
Sachsen, Tyskland, vid Elbe, c:a 5,000 inv. S. är
centrum i Sachsiska Schweiz och har gyttjebad
och järnkälla.
Scha’ndorph [-årf], Sophus Christian Fre-
derik, dansk författare (1836—1901). Han blev
teol. kand. 1862 och fil. dr 1874 på en avh. om
Goldoni och Gozzi. S. utgav en lång rad berät-
telser och romaner med ämnen från vardagslivet,
särskilt bland bonde- och småstadsbefolkningen,
bl. a. ”Fra provinsen” (1876), ”Uden midtpunkt”
(1878), ”Smaafolk” (1880), ”Thomas Friis’ his-
torie” (1881), ”Et aar i embede” (1883) och
”Skovfogedbörnene” (1884). S. hade iakttagelse-
förmåga och temperament men saknade smak och
självkritik, och hans böcker präglas ofta av hans
benägenhet att docera.
Schanghai, se Shanghai.
Schanker, med., se Chanker.
Schardt [s^art], Jo hann Gregor von
der, även kallad Jan de Zar el. Dusart, i
Italien Giovanni di (du) Sart, holländsk
bildhuggare (omkr. 153c—omkr. 1581), vistades i
Italien på 1560-talet för studier och kopierade då
antika skulpturverk i terrakotta. 1569 kallades S.
av kejsar Maximilian till Tyskland och bodde
mest i Nürnberg, sysselsatt med porträttskulptur,
bl. a. byster i terrakotta av Willibald och Anna
Imhoff (1570, Berlin), samt reliefer och statyer
i brons. Från 1577 var S. jämte bronsgjutaren
G. Labenwolf verksam i Danmark för utförande
av en fontänkomposition på Kronborg, Neptunus
med trespann, omgiven av 35 vattensprutande fi-
gurer. Gruppen togs av svenskarna 1659 och
uppställdes på Drottningholm. Nationalmuseum,
Stockholm, äger av S. 4 bronsstatyer, livfulla och
svällande av kraft. — Litt.: B. Liisberg i ”Kunst-
museets aarsskrift”, 1921—23.
Scharff, William, dansk målare (f. 1886),
medl. av Grönningen sedan 1915, kom i kontakt
med Picasso-gruppens måleri i Paris 191c—11
men tillämpade till en början endast delvis kubis-
mens läror i sitt expressionistiska måleri. Under
en period 1917—20 förde han in i sitt måleri
en starkt kubiserande komposition men lämnade
åter denna för ett ganska skiftande experimen-
tellt måleri med expressiv prägel, delvis med in-
tryck från Kandinskij. Till S:s mest betydande
arbeten höra målningen ”Legend” (1911), musik-
rumsutsmyckningen ”Nocturne” (1921) och para-
frasen över Uccellos bataljmålning i Florens
(1923—24). Helt strama i formen äro hans de-
korationer i trapphallen på Bjersjöholm (vid
Ystad) från 1930—33. — Litt: Monogr. av S.
Danneskjold-Samsöe (1931).
Scha’rff enberg [-bärg], Johan, norsk läka-
re (f. 1869). S., som är en framstående psykiater,
var läkare vid Botsfengslet i Oslo 1919—40 och
överläkare vid Oslo hospitals sinnssykeasyl 1922
—41. Han har ofta energiskt tagit ställning i ak-
tuella frågor. S. har gjort en betydande insats i
nykterhetsrörelsen och förordat alkohol förbud.
Han deltog i den republikanska agitationen 1905.
Efter Tysklands ockupation av Norge 1940 utta-
lade sig S. frimodigt i nationell anda och upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
