Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Schleswig-Holstein - Schlieffen, Alfred von - Schliemann, Heinrich - Schlippenbach, von, ätt - Schlippenbach, 1. Christoffer Carl von - Schlippenbach, 2. Wolmar Anton von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
833
Schlieffen—Schlippenbach
834
lades S. till en stat inom den västtyska förbunds-
republiken. Det utomordentligt stora antalet flyk-
tingar från ö. Tyskland har skapat stora svårig-
heter och framkallat missnöje bland den i S.
ursprungliga befolkningen. Bl. a. har detta miss-
nöje i Schleswig lett till en rörelse även bland
områdets tyskar till stärkande av danskheten,
främst genom ökad anslutning till de danska sko-
lorna; i sista hand yrkade dessa kretsar under
åren efter 2:a världskriget på Schleswigs skiljan-
de från Holstein och anslutning till Danmark.
— Litt.: H. Langmaak, ”Handbuch für S.” (6:e
uppl. 1950).
Schlieffen [/li’fan|, Alfred von, greve,
tysk generalfältmarskalk (1833—1913). Han del-
tog i 1866 och 1870—71 års krig som general-
stabsofficer, befordra-
des inom generalstaben
och var dess chef 1891
—1905. I denna egen-
skap nedlade S. ett
energiskt och betydel-
sefullt arbete på den
tyska officerskårens
strategiska och taktis-
ka utbildning. Under
hans ledning utarbeta-
des bl. a. den fälttågs-
plan, som genom v.
Moltke d. y. i modifie-
rad form kom till an-
vändning vid tyskarnas
offensiv på västfronten vid krigsutbrottet i aug.
1914. S. utvecklade sina åsikter i ett flertal
militära arbeten, bland vilka ”Cannae” (1913)
torde vara det förnämsta. — Litt.: Biogr. av H.
v. Freytag-Loringhoven (1920) och W. Elze
(1928).
Schliemann [Jli’m-], Heinrich, tysk arkeo-
log (1822—90). Fjortonårig måste han sluta sko-
lan och taga anställning i handelsbod, fick sedan
en liten kontorsplats i
Amsterdam, där han
särskilt lärde sig främ-
mande språk. 1846
sändes han till Peters-
burg, där han följ, år
själv började affärer
och snart samlade stor
förmögenhet. Sedan
han 1863 dragit sig
från affärerna, an-
vände han sin tid och
sina penningar på
storartade arkeologis-
ka undersökningar,
vid vilka han leddes
av sin brinnande entusiasm för Homeros.
I motsats till då gällande åsikter höll han Ho-
meros’ skildringar för historiska och sökte att
bevisa detta genom grävningar på de platser,
dit Homeros förlägger de händelser han skildrar
och de hjältar han nämner: på Ithaka 1868 och
1878, vid Hisarlik-Troja efter 1870 i flera re-
priser, 1876 ff. i Mykenai, 1884 ff. i Tiryns,
NF XVIII —27
1880 i Orchomenos i Beotien. S:s fynd voro
storartade och uppseendeväckande, främst den
förhistoriska staden Troja, de rika guldfynden
i kungagravarna i Mykenai samt palatset i Ti-
ryns. S. upptäckte emellertid mer, än han själv
någonsin anade, en ny epok av Greklands his-
toria. Som arkeolog var S. något dilettantisk,
hans dagboksanteckningar äro dock bättre än hans
böcker. Först W. Dörpfeld, som sedan 1884
samarbetade med S. i Tiryns och i Troja, bragte
in strängt vetenskaplig arkeologisk metod; efter
S:s död fann han 1893 det homeriska Troja. De
förnämsta av S:s arbeten äro ”Trojanische Alter-
thümer” (1874), ”llios” (1881), ”Orchomenos”
(s. å.), ”Troja” (1884), ”Mykenae” (1878) och
”Tiryns” (1886). S:s ”Selbstbiographie” utkom
1892, och av ”Briefwechsel” har hittills utkom-
mit bd 1 (1953). — Litt.: D. Joseph, ”H. S.”
(2:a uppl. 1901); E. Ludwig, ”S. Geschichte eines
Goldsuchers” (1932); J. I v. Wiese, ”Das griech.
Abenteuer” (1953).
Schli’ppenbach [-bak], von, tysk-baltisk ätt,
av vilken alltjämt grenar fortleva. Nedannämnde
S.i) upphöjdes i svenskt grevligt stånd 1654.
i)Christoffer Carl von S., greve,
militär, diplomat (1624—60). Han var född i
Kurland, trädde i Bengt Oxenstiernas tjänst, var
1645 vid Torstensons armé i Tyskland, blev ad-
jutant hos C. G. Wrangel och, när pfalzgreven
Karl Gustav efterträtt Wrangel som generalissi-
rnus, hovmarskalk hos denne. S. blev en av de
mest verksamma personerna i de förvecklingar,
som fyllde Kristinas sista år som drottning. Han
överhopades av drottningen (maj—juni 1654)
med belöningar: överstefullmakt vid livgardet,
donationer, friherre- och grevevärdighet, samt
vann även Karl Gustavs synnerliga bevågenhet.
I juli utsändes S. med uppdrag att notificera
Karl Gustavs tronbestigning vid tyska hov och
orientera sig om dessas politiska ställning. På
sin rundresa gick S. dock långt utöver sin in-
struktion, varför han blev desavuerad av konung-
en. 1655 användes S. åter i diplomatiska värv,
vid underhandlingar med Brandenburg, och av-
slöt fördraget i Labiau (nov. 1656). Han blev
president i Krigskollegium och riksråd 1657. S.
var 1660 ambassadör vid fredsförhandlingarna i
Olivia och blev s. å. president vid tribunalet i
Wismar. — Litt.: A. v. Schlippenbach, ”Zur Ge-
schichte der hohenzollerischen Souveränität in
Preussen” (1906); G. Wittrock, ”Marienburg och
Labiau” (i Karol. Förb:s Årsbok 1922).
2) Wolmar Anton von S., den föreg:s
kusins son, militär (1653—1721). Han deltog i
kriget mot Danmark 1676—79, tjänade i Pom-
mern, blev lantråd i Livland och 1688 överste-
löjtnant. 1692 blev han av de missnöjda livländs-
ka herrarna invald i det utskott av ”residerande”,
vilket tillsattes på förslag av J. R. Patkul, men
redan 1693 transporterades han till ett reg:te i
Stockholm. I april 1700 uppsatte han ett dragon-
reg. Vid sin avmarsch mot Riga 1701 över-
lämnade Karl XII befälet i Livland åt S. För-
svaret av Livland skötte S. väl. 5 sept. 1701 vann
han segern vid Rauge och blev generalmajor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
