Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Schlippenbach, 2. Wolmar Anton von - Schluchseekraftverket - Schlumberger, Gustave - Schlumberger, Jean - Schlusnus, Heinrich - Schüsselburg - Schlüter, Andreas - Schlyter, släkt - Schlyter, 1. Carl Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
835
Schluchseekraftverket—Schlyter
836
Han förlorade dock slagen vid Erastfer 30 dec.
1701 och vid Sagnitz-Hummelshof 19 juli 1702.
S. kunde ej hindra, att fienden bemäktigade sig
Narva och Dorpat. 1704 blev S. vice guvernör
i Reval och Estlands egentlige styresman. I sla-
get vid Poltava blev S. fången. 1715 gick han
förrädiskt i rysk tjänst, blev generallöjtnant, fick
barontitel och förläningar i Kurland. — Jfr O.
Sjögren, ”W. A. v. S:s lifländska här” (i Hist.
Tidskr. 1896).
Schluchseekraftverket [Jlo’kzé-], i Baden, in-
om s. Schwarzwald, där sjön Schluchsee (889 m
ö. h., 7 km2, 63 m djup) reglerats. S., som
byggdes 1928—33, är ett av de största i Tysk-
land och utnyttjar en total fallhöjd av 593 m
i Rhen-tillflödet Schwarza samt lämnar c:a 750
mill. kWh per år.
Schlumberger [/låbär^e’], Gustave, fransk
bysantinist (1844—1929). S. blev med. dr 1872
men slog om och ägnade sig åt numismatik, vari
han specialiserade sig på korstågsstaterna. 1878
utgav han ”La numismatique de 1’Orient latin”
(suppl. 1884) och 1884 det banbrytande verket
”Sigillographie de 1’empire byzantin”. S:s mo-
nogr. över Nikeforos Fokas (1890) och den stora
serien ”L’épopée byzantine å la fin du X:e siècle”
(3 bd, 1896—1905) återuppväckte på allvar stu-
diet av och intresset för bysantinsk historia och
kultur.
Schlumberger [Jlåbär^e’], Jean, fransk
författare (f. 1877). S., som tillhörde den ur-
sprungliga kretsen kring A. Gide och tidskriften
Nouvelle Revue Franqaise, har framträtt som ly-
hörd tolk av tidens stämningar i både essä- och
romanform. Som en djuplodande psykolog, av-
handlande dunkla processer under medvetandets
tröskel, röjer han sig redan i ”L’inquiète pater-
nité” (1912); i senare romaner, ss. ”Un homme
heureux” (1921), analyserar han olika fall av
andlig krigsinvaliditet, och i ”Saint-Saturnin”
(1931; sv. övers. 1933) har han skapat en famil-
je- och bygderoman av nästan Balzacsk resning.
Schlusnus [flo’snos], Heinrich, tysk sång-
are, baryton (1888—1952), 1917—45 medl. av
Berlins statsopera, känd som en fulländad uttol-
kare av barytonpartierna i framför allt Verdis
och Rossinis operor. S. framträdde även som
romanssångare, och kända över hela världen äro
hans mästerliga grammofoninsjungningar av
Schuberts, Schumanns, Brahms’ och H. Wolfs
sånger.
Schlü’sselburg [-bork], se Nöteborg.
Schlüter, Andreas, tysk arkitekt och skulp-
tör (1664—1714), verksam i Warszawa (1689—
93), Berlin (1694—1712) och Petersburg (1713
—14). Som arkitekt var S. en anhängare av den
romerska smaken, varför hans betydelse för
Berlin är jämförlig med Tessin d. y:s för Stock-
holm. Hans mest betydande arkitektoniska ska-
pelse är nybyggnaden av slottet i Berlin, som han
ledde 1698—1706, då ledarskapet överlämnades åt
Eosander von Göthe. Med undantag för väst-
fasaden är dock slottet (förstört under 2:a världs-
kriget) med sina långa fasader, sina mittrisaliter,
sina ofta från Berninis och Borrominis byggna-
Andreas Schlüter: Ryttarstaty av kurfursten Fredrik
Wilhelm, Berlin.
der lånade detaljformer i allt väsentligt ett verk
av S. Bland hans övriga byggen märkas de v.
Wartenbergska och v. Kameckeska husen samt
tyghuset. Som skulptör anslöt sig S. mera till
franska än italienska förebilder. I sitt huvud-
arbete, den store kurfurstens ryttarstaty i Berlin,
visar han sig vara en av barocktidens främsta
bildhuggare. Tidigare hade han utfört Fredrik
I:s staty i Königsberg (1697). — Litt.: Monogr.
av H. Ladendorf (1935).
Schlyter, släkt, enl. traditionen urspr. från
Brabant. Mot 1500-talets slut inflyttade Herman
Schlüter från Pommern till Ronneby och blev
handlande där; hans son med samma namn (1600
—78) blev stadens borgmästare och genom sina
5 söner stamfar för en vittutgrenad släkt. Un-
der 1600- och 1700-talen skrevs namnet ofta
Schlüter.
1) Carl Johan S., rättslärd (1795—1888).
Han avlade hovrätts- och kansliexamina och blev
1816 docent i kriminalrätt vid Lunds univ., pro-
moverades 1820 till jur. dr. På J. G. Richters
tillstyrkan erhöll S. 1822 K. m:ts uppdrag att
jämte jur. adjunkten i Uppsala H. S. Collin
utge Sveriges gamla lagar. Såsom innehavare
av professuren i allmän lagfarenhet flyttade S.
1837 tillbaka till Lund. För att han skulle kunna
ägna sig åt utgivningen av de gamla lagarna,
befriades han 1840 från annan undervisning än
i rättshistoria och erhöll 1852 tjänstledighet, som
varade till avskedet 1876. 1844—48 var S. led.
av Lagberedningen, där han företrädde en fram-
stegsvänlig konservativ uppfattning av beredning-
ens uppgift. Sv. akad. kallade honom 1860 till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
