Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Scholtz, Wilhelm von - Scholz, Heinrich - Schonberg, Torsten - Schongauer, Martin - Schopenhauer, Arthur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
849
Scholz—Schopenhauer
850
stark dragning till mystik och ockultism, har en
stor produktion i skilda genrer och med skif-
tande motiv och problem. Han har skrivit ett
flertal skådespel och romaner, bl. a. ”Unrecht
der Liebe (1931; sv. övers. 1942) och ”Stürmende
Jugend” (1944), den sistn. med Schiller som hu-
vudperson. S:s mycket ambitiösa, romantiska och
icke alltid lättillgängliga lyrik föreligger i en
rad diktsaml. S. har också skrivit estetiska och
biografiska verk. Värdefulla äro hans memoarer,
”Berlin und Bodensee” (1934), ”Mein Leben”
(s. å.), ”Eine Jahrhundertwende” (1936), ”An
Ilm und Isar” (1939) och ”Lebenslandschaft”
(1943).
Scholz [Jålts], Heinrich, tysk filosof (f.
1884), prof, i Münster 1926. Bland hans skrif-
ter märkes den betydande ”Religionsphilosophie”
(1921; 2:a uppl. 1922). Sedan 1924 har S. hu-
vudsakl. ägnat sig åt logistiken och offentliggjort
flera djupgående undersökningar till logikens
historia.
Schonberg [skå’n-], Johan Torsten, konst-
när (f. 1882 21/7), ägnade sig redan under stu-
dietiden vid Konsihögsk. 1903—07 åt karikatyren
och tecknade bl. a. två serier med motiv från
akad., ”Modellskolan”” (1904) och ”Akad:s lä-
rare och styresmän” (1905), båda inköpta för
akad:s satnl. S. har utfört ett fåtal porträtt i olja
men särsk. gjort sig känd som karikatyrtecknare,
illustratör och reklamkonstnär. Bland S:s mest
kända publikationer märkas ”Idrottsmän” (1907)
och ”Världsmästare” (1908) samt särsk. den
vackra serien ”Svenska stormän” (1915). S. har
utfört illustrationer till bl. a. Strindbergs ”Sa-
gor” (1915) jämte bokutsmyckning.
Schongauer [Jå’ngauar], Martin, tysk må-
lare och kopparstickare (omkr. 1445—91), son
till en guldsmed
i Colmar. En
tid studerade
han i Nederlän-
derna. Endast
en säker mål-
ning av hans
hand är beva-
rad, ”Maria i
rosengården”
(1473?) i Mar-
tinskyrkan i
Colmar. Den vi-
sar i jungfruns
ansiktstyp an-
slutning till ne-
derländaren Ro-
ger van der
Weyden; den
strängt genom-
förda lineära,
icke måleriska,
stilen är dock
utpräglat tysk.
Sin förnämsta
betydelse äger
S. som koppar-
stickare. De 115
av honom signerade bladen visa en tekniskt fri-
gjord fantasirik stil. Nämnas må ”Antonius’ fres-
telse”, ”Korsbärandet” (hans största bild) samt
en serie av 14 passionsframställningar och (bland
hans sista) ”Bebådelsen” (i 2 blad). Särsk. mär-
kas några blad med genreartade kompositioner.
— Litt.: A. Girodie, ”M. S.” (1912); M. Lehrs,
”M. S.” (1922); M. Friedländer, ”M. S.” (1923);
E. Buchner, ”M. S. als Maler” (1941).
Schopenhauer [Jå’-], Arthur, tysk filosof
(1788—1860), f. i Danzig av köpmansfamilj, blev
fil. dr 1813. Efter en tids vistelse i Weimar,
där han gjorde Goethes bekantskap, flyttade S.
1814 till Dresden, där han författade ”Ueber
das Sehen und die Farben” (1816) samt sitt hu-
vudarbete, ”Die Welt als Wille und Vorstellung”
(1819; sv. övers. 1916). S:s försök 1820 och
1825 att genom föreläsningar i Berlin göra sin
filosofi känd misslyckades. Från 1831 levde han
i Frankfurt a. M., ensam och till sin grämelse
nästan okänd. Först den sena ålderdomen gav
honom den ivrigt åtrådda ryktbarheten. Skr.
utom förut nämnda: ”Ueber den Willen in der
Natur” (1836), ”Ueber die Freiheit des mensch-
lichen Willens” och ”Ueber das Fundament der
Moral”, tills, under titeln ”Die beiden Grund-
probleme der Ethik” (1841; sv. övers. 1925),
”Parerga und Paralipomena” (2 bd, 1851; urval
i sv. övers, i ”Berömda filosofer”, 35, 1929).
Utgångspunkten för S. är Kants filosofi, dock
i mycket förytligad form: det enda jag förnim-
mer är mina egna föreställningar, därför är
världen min föreställning. Den är, liksom hos
Kant, bunden av tidens och rummets former,
medan S. av Kants kategorier endast bibehål-
ler en, kausaliteten, som likaledes oinskränkt gäl-
ler för föreställningarna. Men medan Kant för-
nekar all kunskap om tinget i sig, menar S., att
vi omedelbart finna detta, om vi tränga djupast
in i oss själva. Vi förnimma oss då som vilja
och måste tolka allt i analogi med oss själva.
Världen som ting i sig är vilja (pantelism). Den-
na vilja, som är det primära, är själv blind. In-
tellektet står helt i viljans tjänst, det är ett
medel för viljan att orientera sig. Att allt i
naturen är att tolka som manifestationer av
denna enda världsvilja söker S. visa med en
mångfald analogier. — Då viljan är det enda
verkliga och icke kan finna något mål utom sig,
är den dömd att ständigt tära på sig själv och
ständigt förbli otillfredsställd. Den förespeglar
sig mål, men då dessa uppnåtts, förlora de sitt
värde, och det framträder antingen en ny otill-
fredsställdhet el. likgiltighetens leda. Tillvaron är
därför dömd till ett ständigt lidande, olusten är
det positiva, lusten endast frånvaron av olust. S.
skildrar tillvarons elände i bjärta färger och
hånar Leibniz’ förklaring, att den verkliga värl-
den är den bästa av alla möjliga. — Emeller-
tid finnas två vägar till förlossning från lidan-
det. I den konstnärliga åskådning-
en upphör intellektet att stå i viljans tjänst och
blir ett rent skådande. Dess objekt är då jcke de
enskilda tingen utan deras urbilder, vilka av S.
fattas i analogi med Platons idéer, och utgöra
Martin Schongauer: Maria i rosen-
gården. Martinskyrkan i Colmar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
