- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Fjärde upplagan. 18. Ribb - Selene /
863-864

(1951) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Schuman, Robert - Schuman, William - Schumann, Elisabeth - Schumann, 1. Robert - Schumann, 2. Clara - Schumann, Viktor

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

863

Schuman—Schumann

864

Schuman [/om^n], Robert, fransk politi-
ker (f. 1886). Han blev jur. dr 1908, var där-
efter advokat i Metz, började taga del i politi-
ken och invaldes i deputeradekammaren 1919.
S. anslöt sig 1932 till det katolska framstegs-
vänliga Demokratiska folkpartiet. Han var mars
—juli 1940 understatssekr. för flyktingsfrågor,
begav sig efter
Frankrikes samman-
brott till Metz men de-
porterades i sept. s. å.
till Tyskland. 1942
flydde han till Vichy-
zonen, och då även
denna del av Frankri-
ke ockuperades av tys-
karna, gick han under
jorden. Han hade för-
bindelse med kristligt
demokratiska grupper
inom motståndsrörel-
sen, anslöt sig 1944 till
Folkrepublikanska par-

tiet, tillhörde de konstituerande församlingarna
och blev led. av nationalförsamlingen 1946.
S. var finansminister 1946—47, konseljpre-
sident 1947—48 och sept. 1948—jan. 1953 oav-
brutet utrikesminister i olika regeringar. I maj
1950 framlade han en plan, Schumanplanen, för
samverkan mellan Frankrikes och Västtysklands
m. fl. europeiska länders kol- och stålindustrier
under en övernationell myndighet. S. har även
i övrigt gjort betydande insatser i de europeiska
enhetssträvandena.

Schuman [/ö’man], William Howard,
amerikansk tonsättare (f. 1910). S. var 1936
lärare vid Columbia Univ., 1938—44 vid Sarah
Lawrence College och är sedan 1945 president
vid Juilliard Music School. Som tonsättare ut-
märker han sig genom uppfinningsrikedom, ori-
ginalitet och djärvhet. Han har komponerat sym-
fonier 0. a. orkestermusik, stråkkvartetter, balet-
ten ”Undertow” (1945) o. a. scenmusik, a cap-
pellasånger m. m.

Schumann [Jö’-], Elisabeth, tysk sångers-
ka, sopran (1891—1952), från 1910 vid stads-
teatern i Hamburg, från 1919 vid statsoperan i
Wien. 1921 företog hon tills, m. R. Strauss en
turné i U.S.A., dit hon flyttade 1937 och där
hon verkade som sångpedagog i Philadelphia från
1938. Hennes tolkningar av olika roller i Mozarts
och R. Strauss’ operor voro världsberömda. Hon
var också en utomordentlig romanssångerska.

Schumann [Jö’-]. 1) R o b e r t Alexander S.,
tysk tonsättare (1810—56). Han ägnade sig först
åt juridiska studier vid Leipzigs univ. S. tog
musiklektioner för F. Wieck (piano) och H. Dorn
(teori), avslutade såväl universitets- som musik-
studier 1831 och övergick till komposition. Under
de nio första åren tillkommo endast pianoverk,
däribland ”Carneval” (1834—35) och ”Davids-
bündlertänze” (1837). Han grundade egen tid-
skrift, Neue Zeitschrift für Musik (1834), gjorde
sig till tolk för nyare strävanden och försvarade

bl. a. den franska nyromantiken med Berlioz.
1840 gifte han sig med Wiecks dotter Clara och
nu tillkommo hans bästa kompositioner. Första
året ägnade han sin huvuduppmärksamhet åt
lieden och skrev då över hundra solosånger samt
några duetter, blandade körer och manskvartetter.
Året därpå tillkommo tre symfonier: i B dur, op.
38, i d moll (omarb. 1851; sedan benämnd den
fjärde, op. 120), ”Sinfonietta”, op. 52; en fjärde
påbörjades men lades åt sidan. S. återupptog
symfoniformen endast två gånger, 1845 (2:a
symfonien, op. 61) och 1851 (3:e symfonien, op.
97; den ”Rhenska”). 1842 blev ”kamrnarmusikår”
och 1843 ”kör- och orkesterår”. Till det förra höra
3 kvartetter, op. 41, pianokvintetten op. 44, piano-
kvartetten op. 47, till det senare ”Paradiset och
perin”. En viss sjuklighet började framträda hos
S. Han lämnade en lärarplats, som han 1843
erhållit vid konservatoriet, och flyttade, efter kon-
sertresor tillsamman med sin hustru, till Dresden.
Här tillkom en del scenisk musik: till Byrons
”Manfred”, ett av S:s allra yppersta verk, ”Sce-
nen aus Goethes Faust” och operan ”Genoveva”
(premiär i Leipzig 1850). Den sistnämnda var
för lyriskt hållen och vann ej popularitet. Där-
jämte komponerade han flera ballader för solo,
kör och orkester, ”Requiem für Mignon”, kam-
marmusik, pianostycken m. m. 1850 mottog S.
plats som dirigent i Düsseldorf, men tilltagande
sjuklighet tvingade honom snart att uppge denna.
Av kompositioner, som nu blevo till, framstod
särskilt körverket ”Der Rose Pilgerfahrt”. Även
kammarmusik och pianostycken skapades. 1852
avtogo hans krafter märkbart, och efter att 1854
i ett anfall av sinnessjukdom ha kastat sig i
Rhen måste han vårdas på vårdanstalt nära Bonn.
— S. är en av den tyska senromantikens främsta.
Gentemot den överhandtagande formalismen häv-
dade han känslans och uttryckets rätt. Hela hans
grubblande, drömmande väsen gjorde honom till
den lyriska stämningens borne tolk. Trots detta
var han dock en intellektuell natur med stark re-
flexion. Hans kritiska författarskap visar, att
han ej blott kunde klarlägga andras musikaliska
tankar utan även sina egna. — Biogr. bl. a. av
W. J. v. Wasiliewski (4:e uppl. 1906), H. Abert
(4:e uppl. 1920), W. Dahms (15/16 uppl. 1925),
W. Boetticher (1941).

2) Clara Josephine S., f. Wieck, den föreg:s
maka, pianist (1819—96), utbildad till pianist av
sin far, Friedrich Wieck. 1837 förlovade hon sig
med S. 1) och blev 1840 hans maka trots faderns
motstånd. S. tillhörde sin tids mest framstående
pianister och blev särsk. berömd för tolkningen
av sin makes verk. Efter hans död 1856 företog
hon konsertresor i Tyskland och England och
bosatte sig slutl. 1878 i Frankfurt a. M., där hon
verkade som pianolärarinna till 1892. Hon revi-
derade en samlad uppl. av makens verk. — Litt.:
Biogr. av B. Litzmann (3 bd, 1902—08); Euge-
nie Schumann, ”Erinnerungen” (1925).

Schumann [Jö’-], Viktor, tysk fysiker
(1841—1913). Han var den förste, som med in-
sikt om den starka absorptionen i luft för de
kortaste ultravioletta vågorna byggde en vakuum-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:21:28 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nffr/0528.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free