Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Schwank - Schwann, Theodor - Schwantes, Gustav - Schwartz, Christian Friedrich - Schwartz, Marie Sophie, f. Birath - Schwartz, Sven - Schwarzburg, ätt - Schwarzenberg, släkt - Schwarzenberg, 1. Karl - Schwarzenberg, 2. Felix - Schwarzkopf, Elisabeth - Schwarzrheindorf - Schwarzschild, Karl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
869
Schwann—Schwarzschild
870
folklig (vardaglig) berättelse om dylikt, an-
tingen på vers (t. ex. av Hans Sachs) el. prosa,
även i dramatisk form.
Schwann, Theodor, tysk biolog (1810—82),
prof, i anatomi och fysiologi 1839 i Löwen, 1848
i Liége, grundläggare av celläran genom uppvi-
sandet av likheten mellan växt- och djurcellen
och av att alla vävnader härstamma från celler,
upptäckte pepsinet, bekämpade läran om ur-
alstring.
Schwantes, Gustav, tysk arkeolog och bota-
niker (f. 1881), prof, vid Kiels univ. 1931—46.
S. är en av Tysklands och Europas främsta arkeo-
loger. Han samlade på 1930-talet en krets skick-
liga studenter, som genomfört omfattande och
synnerligen betydelsefulla utgrävningar, bl. a. i
Hedeby, Meiendorf och Stellmoor. S. är även
framstående botaniker, bl. a. en av samtidens
främsta kännare av Sydafrikas flora. Han har
utg. bl. a. ”Aus Deutschlands Urgeschichte”
(1908, 6:e uppl. 1935) och ”Die Vorgeschichte
Schleswig-Holsteins” (1939).
Schwartz, Christian Friedrich, tysk
missionär (1726—98), anställdes i dansk-halleska
missionens tjänst i Sydindien och verkade där
oavbrutet nära ett halvt sekel, huvudsaki. i
Trichinopoly och Tanjore. S. förvaltade riket
Tanjore under en del av furstens omyndighetstid.
Trankebarmissionen utvidgades betydligt genom
S:s insatser. — Litt.: Elin Silén, ”Chr. Fr. S.”
(1924).
Schwartz, Marie Sophie, f. Birath, för-
fattarinna (1819—94). Hon debuterade 1851 med
romanen ”Förtalet”, som följdes av ett 40-tal
bd, av vilka ”Mannen af börd och qvinnan af
folket” (1858), ”Arbetet adlar mannen” (1859),
”Positivspelarens son” (1863) torde vara mest
kända. Hon påverkades först starkt av Onkel
Adam och den samtida franska tendensromanen,
sedan mer av den engelska (Julia Kavanagh, Dic-
kens). Driven berättare, blev hon ytterst populär
både i Sverige och Tyskland.
Schwartz, Sven Gustaf, bergsingenjör, in-
dustrimän (f. 1891 25/io), ex. från Tekniska högsk.
1916, var ingenjör vid Stribergs gruvor 1916—18,
vid St. Kopparbergs bergslags ab. 1918—24 och
praktiserade i U.S.A. 1924—25. S:s skiftande
verksamhet har omfattat anställning vid ett gruv-
bolag på Madagaskar och befattningar som verkst.
dir. i ab. Ruteverken och Skånska cement ab. samt
som teknisk dir. i Bolidens gruv-ab. S. var verkst.
dir. i ab. Stockholms bryggerier 1941—49 och är
verkst. dir. i Bolidens gruv-ab. och i ab. Zink-
gruvor sedan 1949. Han var ordf, i Industrikom-
missionen 1942—46 och i Svenska arbetsgivare-
fören. 1947—51.
Schwarzburg [fva’rtsbork], tyskt furstehus,
vars besittningar legat i Thüringen, framträder
på 1100-talet som grevlig ätt. En medl. därav,
Günther, var 1349 motkonung till Karl IV. Ätten
delade sig i flera linjer, men dess område för-
enades för en kort tid på 1500-talet. Vid Günther
I:s död 1552 delades landet på 2 linjer, S.-Ru-
dolstadt, som blev furstlig 1711, och S.-
Arnstadt, som 1642 delades i 3 grenar, av
vilka endast S.-Sondershausen blev bestående och
småningom ärvde linjens alla besittningar. Denna
uppdelades ånyo mellan två nya grenar, S.-Arn-
stadt och S.-Sondershausen, som 1697 båda blevo
furstliga. 1716 samlade sistn. gren landet under
sig och gav sitt namn, S.-S onders hausen,
åt linjens numera samlade område. Detta kom vid
linjens utslocknande 1909 under Günther Victor
av S.-Rudolstadt, som 1918 abdikerade. Landet
blev fristat och ingick 1920 i Thüringen. Vid
Günther Victors död 1925 övergick furstetiteln
av S. till en prins av Leutenberg, härstammande
från en tidigare furste av S.-Rudolstadt.
Schwarzenberg [Jva’rtsonbärk], tysk adels-
släkt, urspr. från Franken, känd sedan noo-talet,
erhöll riksfurstlig värdighet 1670.
1) Karl Philipp S., furste, österrikisk fält-
herre (1771—1820). Han gjorde under revolu-
tions- och Napoleonskrigen en rask militär kar-
riär och blev för sina insatser i slaget vid Wag-
ram 1809 general av kavalleriet. 1813 blev S.
fältmarskalk. Han ledde 1809 i Paris underhand-
lingarna om Napoleons förmälning med ärke-
hertiginnan Marie Louise. Efter Österrikes bryt-
ning med Frankrike 1813 erhöll S. befälet över
den s. k. bömiska armén. 1814 blev han presi-
dent i österrikiska hovkrigsrådet.
2) Felix Ludwig Johann S., den föreg:s
brorson, furste, diplomat och ämbetsman (1800
—52). Han var sändebud i Neapel 1844—48. Hans
absolutistiska och reaktionära tänkesätt hade vun-
nit anklang i Wiens politiskt tongivande kretsar,
och i nov. 1848 blev han Metternichs efterträdare
som ledare av Österrikes politik. Han lyckades
att med stöd av en strängt genomförd militär-
diktatur genomföra vissa reformer inom förvalt-
ning och finansväsen, vilka bidrogo till att Öster-
rike inom kort återvann sin ledande ställning i
Mellaneuropa.
Schwarzkopf [Jva’rtskåpf], Elisabeth,
österrikisk sångerska, sopran (f. 1915), anställ-
des 1938 vid Berlins och 1943 vid Wiens stats-
opera, sedan 1948 vid Covent Garden Opera.
Hennes rika repertoar omfattar ett flertal orato-
riepartier, romanser och operaroller. S. har blivit
vida känd även genom grammofoninsjungningar.
Schwarzrheindorf [Jva’rtsräindårf], by på
h. stranden av Rhen mittemot Bonn. S. har en
märklig klosterkyrka från noo-talets mitt, med
2 våningar (alltså en ”dubbelkyrka”) samt kors-
flyglar; det yttre siras av kolonettgallerier; i det
inre praktfulla väggmålningar.
Schwarzschild [Jva’rts/ilt], Karl, tysk astro-
nom (1873—1916). Han var 1901—09 chef för
observatoriet i Göttingen och efter 1909 chef för
observatoriet i Potsdam. S. är en av 1800-talets
snillrikaste och mångsidigaste astronomer. Hans
mest betydande vetenskapliga insatser äro förbätt-
ringen av Arrhenius’ teori om ljustryckets bety-
delse för kometsvansarnas bildning och uppställan-
det av riktlinjerna om teorien för stjärnornas
strålningsj ämvikt, vilken har legat till grund för
moderna undersökningar över stjärnornas inre
byggnad. S. har ej blott lämnat mycket viktiga
bidrag till frågan om bestämning av det ”sche-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
