- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Fjärde upplagan. 19. Selenga - Stening /
57-58

(1951) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Serratula - Sertorius, Quintus - Sertürner, Friedrich - Serubbabel - Serum - Serumdiagnostik, serodiagnostik, fytoserologi - Serumglobulin - Seruminstitut - Serumsjuka - Serumterapi (seroterapi)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

57 Sertorius—

glatt, omkr. 6 dm hög, flerårig ört
med vanl. djupt parflikiga blad, få,
täml. små korgar i kvast och
violetta, sällan vita blommor. Den
växer mindre allmänt i s. och mell.
Sverige.

Sertorius, Q u i n t u s, romersk
militär (d. 72 f. Kr.). Han
utmärkte sig i kriget mot cimbrer och
teu-toner (113—101) och i
bundsför-vantkriget (90). S. var den mest
berömde av det marianska partiets
anhängare. Han företrädde en
moderatare riktning inom partiet och
avlägsnades därför från Rom, när
den avgörande striden med Sulla
förestod, såsom propraetor i
His-pania citerior. Han vann på Pyre-

neiska halvön de inföddas tillgivenhet och gjorde
framgångsrikt motstånd mot den nya romerska
regeringens fältherrar men mördades 72 f. Kr.

Sertürner [zè’r-J, Friedrich Wilhelm
Adam, tysk apotekare (1783—1841), framställde
1804 morfin ur opium, varigenom f. ggn en
alka-loid isolerats.

Serubbäbel, se Judar, sp. 598.

Se’rum, plur. s e r a, lat. (eg. en vätska, som
är avskild ur en tjockare vätska), vätska, befriad
från medföljande fasta kroppar, hämtad ur
djurkroppen. Om ej annat säges, menar man med s.
från blodkroppar fritt blodvatten. Blodserum är
en täml. trögflytande, klibbande vätska av
bärn-stensgul färg. I s. finnas enzymer och de
egendomliga kroppar, s. k. antikroppar, som spela en
huvudroll i serumterapien. Ett slag av dessa,
komplementet, sättes ur funktion genom s. k. i
n-aktivering, d. v. s. uppvärmning till 57°
under 20 min., en procedur, som bl. a. måste utföras
vid komplementbindningsreaktionen (se Serologi).

Serumdiagnostik, serodiagnostik, f
y-toserologi, bot., gren av växtsystematiken
med uppgift att fastställa växternas inbördes
släktskap efter deras äggviteämnen (jfr Serologi).
S. utvecklades inom botaniken till en
uppmärksammad forskningsriktning under C. Mez och hans
lärjungar, den s. k. Königsbergskolan. Som
ledande grundtanke anfördes, att varje organisms
fysiologi och morfologi var betingad av
äggvitans sammansättning och reaktioner. De i
Kö-nigsberg utförda undersökningarna resulterade i
uppställandet av ett stamträd över växtriket.
Flera kontrollundersökningar utfördes, bl. a. av den
serumdiagnostiska Berlinskolan under E. Gilg och
P. N. Schürhoff, och vägande invändningar
gjordes. — Med., sammanfattande namn på ett antal
undersökningsmetoder, varvid serologiska
förfaringssätt användas (se Serologi).

Serumglobulin, se Globuliner.

Seruminstitut, av staten upprättade el.
privata, under statskontroll stående institut med
uppgift att framställa för behandling och profylax
mot infektioner hos människor och djur
erforderliga sera och vacciner.

Serumsjuka, ett symtomkomplex, som kan
uppträda hos personer, som erhållit injektion

-Serumterapi 58

av artfrämmande serum. Omkr. 8—12 dagar
efter seruminjektionen (se Serumterapi)
uppträda feber, ett nässelfeberliknande, kliande utslag,
svullnad kring injektionsstället och i ansiktet,
ledsmärtor, lymfkörtelsvullnad och äggvita i urinen.
Alla dessa symtom behöva dock icke samtidigt
finnas. I lindriga fall kan s. gå över på någon
dag, i andra fall varar den 1 vecka el. längre.
Den försvinner dock alltid utan att efterlämna
residuer. S. uppträder icke hos alla människor,
dess frekvens står i förhållande till
serummäng-den och till applikationssättet: efter insprutning
av stora serummängder direkt i blodet få nästan
alla s., efter insprutning i små el. måttliga doser
i musklerna el. under huden uppträder den i 10
—20%. Hos personer, som redan förut erhållit
samma slags serum, ser man en påskyndad
reaktion; s. uppträder efter en förkortad
inkubations-tid antingen omedelbart efter injektion el. inom
loppet av några dagar. Hos dylika sensibiliserade
personer kan en intravenös (direkt i blodådern)
reinjektion av serum framkalla ett livsfarligt
kol-lapstillstånd. Även hos icke förut
serumbehand-lade kan intravenös serumbehandling framkalla
allvarliga tillstånd. Det gäller därför vid varje
serumbehandling att utröna, om patienten förut
erhållit serum el. om en överkänslighet för
ifrågakommande serum föreligger (ev. genom
hudprovs utförande, se Serologi). I dylika fall
und-vikes intravenös injektion, serumet gives mycket
långsamt, ev. i refrakta doser, ev. användes
serum från annan djurart. Vid utbruten s.
användas adrenalin, kalk, atropin. Den moderna
behandlingen av svårare fall använder sig av
an-tihistaminpreparat el. hormon från hypofys
(ACTH) el. binjurebark (cortison).

Serumterapi (s e r o t e r a p i), användandet
av blodserum för behandling av vissa sjukdomar,
i synnerhet infektionssjukdomar. Då serum
användes i förebyggande syfte, talar man om
se-rumprofylax. Man utgår vid s. från det faktum,
att en person, som genomgått en
infektionssjukdom, sedan är immun mot en ny attack av
samma sjukdom. De i blodserum befintliga
skydds-ämnena kunna överföras till den insjuknade,
serumterapi, el. till den av smitta hotade, s
e-rumprofylax, genom insprutning under
huden, i muskulaturen el. direkt i blodet. I regel
användes intramuskulär och intravenös injektion,
ofta kombinerade. Ang. riskerna för
serumsjuka och möjligheter att undvika, ev. behandla
densamma se Serumsjuka. Man skiljer på två
grupper av sera, beroende på deras härstamning. De
från olika djurarter (oftast hästar) genom
im-munisering framställda sera benämnas
immunse r a och delas i antitoxiska, om deras
verkan i huvudsak riktar sig mot bakteriernas
toxiner, och antibakteriella, då de
angripa bakterierna själva. Den andra gruppen
benämnes rekonvalescentsera el.
konvalescentsera, d. v. s. de härstamma från
personer, som nyligen genomgått en
infektionssjukdom och vilkas blod innehåller mot denna
sjukdom specifika skyddsämnen.
Rekonvalescentsera användas företrädesvis, då man icke känner

Serratula
tinctoria,
ängsskära.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:22:08 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nffs/0039.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free