Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sickinger, Anton - Sickla - Sicklaö - Sickling - Sicksack - Sicre, André - Sic transit gloria mundi - Sida - Siddhanta - Siddhartha - Siddons, Sarah, f. Kemble - Side (Eski Adalia) - Sideboard - Sideby - Siden - Sidenapa - Sidenhuset, ab. - Sidenindustri. Siden - Sidensjö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
123 Sickla—Sidensjö 124
barn, som hade svårt att tillgodogöra sig
undervisningen i vanliga folkskoleklasser; dessa
klasser benämndes av S. Förderklassen (svagklasser
el. B-klasser). S:s system, som vanl. benämnes
Mannheimsystemet, har införts på
åtskilliga ställen i Tyskland o. a. länder, även i
Sverige.
Sickla, del av Nacka stad.
Sicklaö, f. d. kapellförsamling i Danviks
pastorat, Stockholms län, ingår sedan 1887 i den då
nybildade Nacka sn och utgör dess n. v. del.
Sickling, snickares benämning på en
skarpkan-tad plåt- el. glasbit, varmed trä finskrapas.
Sicksack (fr. zigzag), en följd av linjer, som
bilda vinkel med varandra; kors och tvärs.
Sicre [sikr], André, fransk officer i svensk
tjänst (d. 1733). S. kom med Karl XII:s svit från
Turkiet och blev 1715 kapten, var 1718
generaladjutant, lämnade Sverige 1728. S. utpekades av
ryktet som Karl XII:s mördare. Något
avgörande bevis för beskyllningen har dock ej
framkommit. — Litt.: L. Weibull och S. Bolin i
Scan-dia, 1929—30; N. Ahnlund i ”Sanning och sägen
om Karl XII:s död” (1941).
Sic tra’nsit gloria mu’ndi [glå’-], lat., ”så
förgår världens härlighet”; inledningsord sedan
medeltiden till ritualen vid en nyvald påves första
inträde i Peterskyrkan.
Si’da, företrädesvis amerikanskt släkte av fam.
kattostväxter med över 70 arter, örter el.
halvbuskar. 5. rh&mbifolia (_S. retusa) odlas i varma
länder, mest i Indien, för de sega bastfibrerna
(”Queenslandshampa”). Bladen nyttjas till te.
Siddhänta, skt, fastställd sats, doktrin,
vetenskapligt system. I sanskritlitteraturen är s. den
gängse beteckningen för en rad av astronomiska
och matematiska läroböcker, författade under
200—400-talen e. Kr. under inflytande av
bekantskapen med grekisk astronomi.
Siddhärtha, Buddhas ursprungliga namn.
Siddons [sidnz], Sarah, f. K e m b 1 e,
engelsk skådespelerska (1755—1831). S. var
teaterbarn, började tidigt spela vid faderns sällskap,
var 1775—76 anställd vid Drury Lane-teatern i
London, spelade 1776—82 i landsorten och var
1782—1803 anställd vid Drury Lane och 1803
—12 vid Covent-Garden-teatern i London. S. var
klassicismens stora tragiska skådespelerska på
engelsk scen och anses ha varit sitt lands främsta.
Hennes sällsynta skönhet samt hennes gnistrande,
av det ädlaste plastiska och deklamatoriska
uttryck burna temperament lade den samtida
publiken för hennes fötter. Se bild vid Gainsborough.
Side (nuv. E s k i A d a 1 i a) var i forntiden
Pamfyliens förnämsta stad med en god hamn.
Är numera känt endast för sina vidsträckta
ruiner.
Sideboard [säi’dbåd], eng., ”sidobord”,
mat-salsmöbel, vanl. i bordshöj d, med inbyggt skåp
för silver o. dyl.
Si’deby, fi. Siipyy, kommun i s. delen av Vasa
län, Finland; 205 km2, c:a 2,800 inv.,
övervägande svensktalande.
Siden, se Sidenindustri.
Sidenapa, zool., dets. som silkesapa, se Kloapor.
Sidenhuset, ab., Stockholm, etabl. 1905 av P.
A. André (1863—1927), äger i Stockholm
varuhus huvudsaki. för damkläder och tyger. Omkr.
200 anställda; aktiekapital 0,75 mkr.
Sidenindustri. Siden (av kin. si, silkesmask)
kallas vävnad av silkestråd el. silkesgarn,
tillverkat av äkta el. naturligt silke genom
sammanläggning och hoptvinning av de fina s. k.
kokong-trådar, som vissa insekters larver — framför
allt silkesfjärilens larv, silkesmasken — spinna
omkring sig, när de skola övergå till puppstadiet.
Den råa kokongtråden {grège) av äkta silke är
en dubbeltråd, omgiven av ett äggviteämne
(silke-lim, sericin) och bestående av ett annat
äggviteämne (fibroin). Råsilket är täml. strävt,
glanslöst, gult (europeiskt silke) el. vitt—vitgrönt
(kinesiskt och japanskt silke) samt nyttjas som
sådant till en del artiklar (råsiden, gas, spetsar).
Det mesta råsilket avkokas (degummeras) i
såp-vatten, varvid sericinet avlägsnas och silket blir
krämvitt, mjukt och glänsande samt kan blekas
och färgas till alla nyanser. De högsta
kvaliteterna äro o r g a n s i n (till varp) av två j
äm-förelsevis hårdsnodda grègetrådar, som
hoptvinnas åt motsatt håll, samt t r a m e (till inslag)
av två löst hoptvinnade dylika trådar. Båda dessa
silkesslag hasplas direkt upp av kokongernas
mellanskikt och ha en betydande fiberlängd (300—
600 m). De yttersta och innersta skikten av
ko-kongerna kunna däremot icke upphasplas direkt
utan kardas, kammas och spinnas till garn på
samma sätt som andra kortfibriga textilämnen
(florett-, flock-, filosell-, chappe- el. schappesilke
m. fl. varianter). Avfallet härav ger ytterligare
en produkt, s. k. bourettesilke. — Silke
har stor benägenhet att ur luften upptaga
fuktighet; det kan uppsuga ända till 30% av sin
egen vikt utan att kännas vått. Dess rätta
handelsvikt, vari en fuktighetshalt av 10%
med-gives, utrönes genom konditionering. Om silkets
finhetsnummer (titre) se Garnmått. — Redan före
år 2000 f. Kr. tillverkades sidenvävnader i Kina;
omkr. 300 f. Kr. överfördes sidenfabrikationen
till Japan och spred sig därifrån över s. och v.
Asien till Europa. Araberna förde denna
industri till Spanien, och under medeltiden vann
den insteg i Italien och Frankrike, där de
berömda sidenväverierna i Lyon datera sig från
1520-talet. Även Tyskland, Schweiz, England
och U.S.A. ha en högt utvecklad s. Genom det
billigare konstsilkets framgångsrika utveckling
efter 1920 har dock det äkta natursilkets
användning begränsats, ehuru det alltjämt försvarar sin
plats som det ädlaste av alla textilämnen. — I
Sverige infördes sidentillverkning av Jonas
Al-strömer i mitten av 1700-talet. Efter en kort
blomstringstid i början av 1800-talet upphörde
dock de flesta företagen; f. n. omfattar den
svenska s. ett 15-tal större företag, mer el.
mindre specialbetonade. — Jfr Vivi Sylwan och Agnes
Geijer, ”Siden och brokader” (1931).
Sidensjö, sn i Västernorrlands län,
Ångermanlands n. domsaga, v. om Örnsköldsvik, kring
Nätraån; 389 km2, 2,113 inv. (1954). Kring den
sjörika, breda och tätt bebyggda ådalen stor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
