Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidensjö - Sidensvans - Sidenträ - Sidenvägen - Siderisk el. sideral - Siderit - Siderolit - Siderostat - Sidgwick, Henry - Sidi - Sidi-bel-Abbès - Sidmouth - Sidmouth, Henry - Sidney, Sir Philip
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
125
Sidensvans—Sidney
126
kuperad skogsbygd (intill 434 m ö. h.). 1,899
har åker. En stor del av socknen tillhör Forss
ab. Medeltida kyrka; minnessten över ärkebiskop
A. Angermannus, född i S. Pastorat i
Härnösands stift, Nätra kontrakt. Tillhör
storkommunen Nätra.
Sidensvans, A’mpelis ga’rrulus, tillhör fam.
sidensvansar av fågelordn. tättingar. Den
utmär-kes av kort
näbb, spetsiga
vingar och
mjuk, yvig
fjäderdräkt. Hjässan bär en
lång tofs. S.
är grå till
färgen med
rödbrun anstrykning, stj ärten
och
vingpennorna svarta med
gula och vita
spetsar;
armpennorna,
ibland även
stjärtpennorna,
ha glänsande
lackröda
bi-hang. Längden
uppgår till
omkr. 21 cm.
I Sverige häc-
kar s. i barrskogarna i n. ned till Värmland och
Hälsingland. Födan utgöres sommartid av
insekter, vintertid av oxel- och rönnbär. Dessa
uppsökas av s. i stora flockar söderut i landet.
Sidenträ, bot., se Chloroxylon.
Sidenvägen, sammanfattande beteckning för
ett antal karavanvägar, varpå under forntiden
siden fördes från Kina till Medelhavsländerna.
S. användes redan i 2:a årh. f. Kr. och
direkta handelsförbindelser mellan Kina och
romarriket funnos 114 f. Kr.—127 e. Kr. Längs
S. blomstrade olika kulturer, främst i
östturke-stan (Tarimbäckenet), där arkeologiska
grävningar givit storartade resultat. S. löpte från Kina
över Lou-lan och Tun-huang, där vägen delade
sig i en n. gren över Turfan och Kuldja och en
s. över Chotan och Jarkend. Båda grenarna löpte
samman i Kashgar, östturkestans västligaste
stad. Från Kashgar gick en väg över Pamir till
Balch, huvudstaden i Baktrien (i nuv. Afghanska
Turkestan) och vidare över
Margiana—Hekatom-pylos—Ekbatana—Arbela till länderna vid
Medelhavet, medan en annan, direkt el. via Jarkend,
över Karakorumpasset förde till Indien. För
handeln med Indien torde dock även vägen över
Balch ha använts. S:s betydelse som
handelsväg har först i våra dagar avtagit, även om den
långt tidigare mist sin betydelse som direkt
förbindelse mellan Kina och Medelhavsländerna.
1933—35 gjorde Sven Hedin en färd längs S.
från Kina till östturkestan för att undersöka
möjligheterna för automobiltrafik. ■—■ Litt.: S.
Hedin, ”S.” (1936).
Sidensvans, hona.
Ur ”Våra fåglar i Norden”.
Sidérisk el. s i d e r ä 1 (av lat. sidus, gen.
slderis, stjärna), som har avseende på el. hänför
sig till stjärnorna.
Siderit. 1) Geol. S. el. j ä r n m e t e o r i t, se
Meteoriter. — 2) Miner. S. el. j ä r n s p a t,
ferrokarbonat, FeCOa, kristalliserar trigonalt—
romboedriskt i kalcitklassen med
grundromboe-dern som vanligaste kristallform. Ytorna äro
ofta karakteristiskt sadelformigt böjda. S. har
liksom kalcit fullkomliga genomgångar efter
grundromboedern. S. förekommer mest i täta
el. korniga aggregat, stundom radialstråliga
(sfärosiderit) och ofta, särsk. i konkretioner,
starkt bemängda med lersubstans (lerjärnsten). S.
är spröd, dess hårdhet c:a 4, spec. v. 3,7—3,9.
Färgen är halmgul el. grågul, vid vittring el.
oxidation mörknande: brun, röd el. svart
(man-ganhaltig). S. är endast svagt magnetisk. — S.
är betydelsefull som järnmalm och brytes dels
i malmgångar och metasomatiska förekomster,
dels i sedimentära lager. I Sverige påträffas s.
mera sällan i kristaller, men mineralet
förekommer rikligt i Skånes trias—jura som konkretionär
lerjärnsten och sfärosiderit, som sideritsandsten
och, inom s. ö. Skånes mellersta jura, såsom täta
el. oolitiska bankar, de senare rika på chamosit
och av samma art som Lothringens minettmalmer.
Siderolit, miner., se Meteoriter.
Siderostät, se Heliostat.
Sidgwick [sFd^coik], Henry, engelsk filosof,
nationalekonom (1838—1900), prof, i Cambridge
från 1883. S:s huvudarbete är ”Methods of
ethics” (1874; 7:e uppl. 1907). Han blev även
en ansedd nationalekonom, bl. a. genom
”Princip-les of political economy” (1883). Som politisk
teoretiker anslöt han sig till Bentham och Mill,
samtidigt med att han röjde öppen blick för den
historiska metodens betydelse. — Litt.: A.
Sidgwick (S:s broder), ”A memoir of H. S.” (1906).
Sidi, vulgärarab. (= sejjid), herre, titel för
stamhövdingar, furstar o. s. v.
Sidi-bel-Abbès [sidi’-bäl-abä’s], stad i
Algeriet, vid floden Mekerra 60 km s. om Oran och
475 m ö. h.; c:a 65,000 inv., till mer än
hälften européer. S. är en typisk fransk kolonistad;
garnison, livlig handel och industri. Trakten är
fruktbar och välodlad.
Sidmouth [si’dmab], stad och badort i eng.
grevsk. Devonshire, vid Engelska kanalen, ö. s. ö.
om Exeter; c:a 9,000 inv.
Sidmouth [si’dmab], Henry Addington,
Viscount S., engelsk statsman (1757—1844), blev
1801 Pitt d. y:s efterträdare som premiärminister
och avslöt som sådan freden med Frankrike i
Amiens 1802. Efter det nya krigsutbrottet 1803
fick S. 1804 ge vika för Pitt. Han var 1812
—21 inrikesminister och gjorde sig då illa tåld
för sin hänsynslösa tvångspolitik mot
arbetarbefolkningen. G. Pellew utgav ”Life and
corres-pondence of H. Addington, Viscount of S.” (3
bd, 1847).
Sidney [si’dni], Sir Philip, engelsk skald,
diplomat och krigare (1554—86). Som författare
ansågs S. på Elisabets tid som en bland
Englands största. Han dog i Arnhem av de sår han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
