Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Signorelli, Luca - Signoria - SignS - Signum - Sigraf - Sigrdrífumál - Sigrid - Sigrid Storråda - Sigtuna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
153 Signoria-
liga uttrycksgestalter, där de mest skiftande
känslor äro företrädda. — Monogr. av L. Dussler
(1927)-
Signoria [sinjåri’a], it., regeringskollegium i
vissa medeltida italienska stadsrepubliker.
SignS, förk. för Arméns signalskola.
Signum (plur. signa), lat., tecken; fälttecken;
beteckning på handskrift.
Sigraf, på Gotland under noo-talets senare
hälft verksam skulptör, vars huvudverk är den
med runinskrift signerade dopfunten i Åkirkeby
på Bornholm. Andra figurrika funtar, alla av
sandsten, finnas bl. a. i Grötlingbo, Eke och Bro
kyrkor på Gotland — Se bild 2 å pl. vid Dopfunt.
Sfgrdrifumäl, en av eddadikterna. I
prosainledningen berättas, huru Sigurd, sedan han dödat
draken, väcker valkyrjan Sigrdriva ur den
trollsömn, vari hon av Oden försänkts till straff för
sin olydnad. Dikten innehåller valkyrjans till
Sigurd riktade monolog: förra delen handlar om
runornas olika arter, deras rätta bruk och deras
ursprung; senare delen är en lärodikt i stil med
Håvamål. Slutet är förlorat.
Sigrid, Erik XIV :s och Karin Månsdotters
dotter (1566—1633), blev g. m. 1) 1597 Henrik
Claesson Tott och 2) 1609 hovmästaren Nils
Nilsson (Natt och Dag). Hon dog på Liuksiala gård
i Finland.
Sigrid Storråda var enl. den isländska
sago-traditionen dotter till den svenske
vikingahövdingen Skoglar-Toste. Hon gifte sig med Erik
Se-gersäll och fick med honom sonen Olof,
sedermera Olof Skötkonung. Hennes giftermål med
Erik upplöstes genom skilsmässa. Efter Eriks
död ingick hon äktenskap med Sven Tveskägg i
Danmark. Före detta giftermål hade konung
Olav Trygveson i Norge uppträtt som hennes
gynnade friare, men förbindelsen hade avbrutits,
enl. en sagoversion av Olav, plötsligt och på ett
för S. skymfligt sätt. För att hämnas skymfen
bringade hon till stånd en mot Olav Trygveson
riktad liga, i vilken hennes son och hennes make
voro de förnämsta. I kampen mot de allierade
dukade Olav under år 1000. Namnet Storråda
uppges S. ha fått på grund av sitt yttrande, då hon
innebrände Harald Grenske, att hon ville vänja
småkonungar av med att fria till henne. — Den
senare forskningen betvivlar, att sagornas S.
existerat. — Se L. Weibull, ”Kritiska
undersökningar i Nordens historia omkring år 1000”
(1911)-
Sigtuna, stad i Stockholms län, Uppland, vid
n. stranden av Mälarens vik Sigtunafjärden och
segelleden till Uppsala, c:a 40 km n. v. om
Stockholm och c:a 30 km s. ö. om Uppsala; 59,31 km2;
2,540 inv. (1954). 1948 inkorporerades S:t Olofs
och S:t Pers sn (45,98 km2; 649 inv. 1952) och
1952 Haga sn (18,73 km2; 191 inv. 1952).
Sigtuna församling, som omfattar den
egentliga stadsbygden, har 1,724 inv. (1954).
Staden anlades av Olof Skötkonung omkr. 1000,
sedan Birka av okänd orsak förfallit, och var
tydligen ämnad att ersätta Birka som svearnas
främsta handelsplats. Staden byggdes på utmarken
av en kungsgård Sigtuna (nuv. Signhildsberg, 4
—Sigtuna 154
km v. n. v. om S.), som senare kallades
Fom-sigtuna. Ett rikt förgrenat system av
vattenvägar gav staden goda förbindelser med såväl
svearnas huvudbygder som Östersjön. Redan från
början synes S. ha varit en viktig handelsort. De
rika fynd av mynt m. m. från 1000-talet, som
gjorts i S:s 3—5 m djupa kulturlager, ”svarta
jorden”, vittna om att S. haft livliga
handelsförbindelser med det övriga Europa och framför
allt med länderna på andra sidan Östersjön. Två
i S. funna runstenar ha rests av ett frisiskt
han-delsgille, som spelade en stor roll i S. under dess
äldsta tid. — Olof Skötkonung, som tidvis
uppehöll sig i S., lät inkalla engelska myntmästare,
som där tillverkade- de första i Sverige präglade
mynten. Omkr. 1100 uppfördes S:t Pers och S:t
Olofs gråstenskyrkor, båda även tjänande
försvaret. Först efter uoo-talets mitt tillkommo S:t
Lars och S :t Nicolai. Av de två förstänmnda
kvarstå betydande gråstensmassor. Av S:t Lars finnas
nu blott resterna av ett illa medfaret torn, och
S:t Nicolai är helt utplånad ovan marken; platsen
utmärkes med en enkel minnessten. S:t Per och
S:t Olof höra till Sveriges märkligaste
fornminnen. S:t Per, som var biskopskyrka, hade med
sina två torn en grundplan, som oftare
förekommer i Västerlandet, särsk. England. Såväl S:t
Olof som S:t Lars voro redan under 1500-talet
förfallna. 1130 flyttades biskopssätet från S. till
Gamla Uppsala, varefter S:s ställning som
andligt centrum blev mindre framträdande. 1187
hemsöktes staden av baltiska vikingar, som
delvis brände den. Från denna tid mötte S:s handel
en allt svårare konkurrens från en del städer vid
Mälaren och gick tillbaka. Från 1237 upplevde
S. en renässans, då dominikanerna här grundade
ett kloster till Jungfru Marias ära och i samband
därmed trol. läto uppföra en ny kyrka, den ännu
bevarade Mariakyrkan; enl. en åsikt skall kyrkan
ha byggts redan omkr. 1221 och då ämnats till
domkyrka. Till klostret knöts en skola med
anslutning till univ. i Bologna. Klostret torde ha
räddat S:s existens som stad, då dess handel nu
lamslogs genom Stockholms tillkomst. Då
Gustav Vasa i samband med reformationen upplöste
klostret, beslagtog dess egendomar och lät riva
dess byggnader (utom kyrkan, som blev
stadskyrka) samt lämnade de plundrade kyrkorna åt
sitt öde, drabbade det S. som en katastrof.
Staden härjades därtill på 1600-talet av tre
eldsvådor och försjönk alltmer till en obetydlig by, vars
folkmängd 1700 nedgått till 108 personer, som
huvudsaki. levde av jordbruk och fiske. 1800
fun-nos i S. visserligen 300 inv., men alltjämt kunde
S. betecknas som den ”sovande staden”, till vilken
vid denna tid enl. skalden Erik Sjöbergs
(”Vitalis”) utsago knappast någon landsväg ledde.
Sedan omkr. 1917 har emellertid S., som redan 1593
hyste Sveriges första folkskola, upplevt en ny
blomstring som skolstad, sedan Sigtunastiftelsen
med sin folkhögsk. och sitt humanistiska lärov.,
Svenska kyrkans lekmannaskola, Sigtunaskolan
och Nordiska ekumeniska inst. där börjat sin
omfattande pedagogiska och kulturella verksamhet.
Det nutida S. har en vacker bebyggelse, som i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
