Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Silverstolpe, 3. Gustaf - Silfverstolpe, 4. Malla, f. Montgomery - Silverstolpe, 5. Helge - Silverstolpe, 6. Gunnar Westin - Silfverstolpe, 7. Gunnar - Silhuett - Silicider
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
167
Silhuett—Silicider
168
motionerade 1815 om folkskolors inrättande, men
detta förslag blev tillbakavisat. Skolordningen
av 1820 är dock delvis framgången ur hans
strävanden. 1816 fick S. titel av kansliråd och
riks-historiograf, sedan han 1809 utgivit en avh. om
den svenska statsförfattningens historia. Han
utgav även ”Historia öfver förhållandena mellan
Sverige och Norrige” (2 dir, 1821—23;
ofullbordad). — Litt.: N. Gobom, ”Till G. A. S:s
biografi” (i Personhist. Tidskr. 1915); C. G. S.
Mörner, ”Johan Wikmanson und die Brüder
Silverstolpe” (1952).
4) Magdalena (M a 11 a) S., f. M o n t g o m
e-ry, de föreg:s kusins hustru,
memoarförfattarinna (1782—1861), g. m. översten David Gudmund
S. (1769—1819). För uppsalaromantikerna kom
S. att betyda mycket genom sin kongeniala
mentalitet och sin samhällsställning. Hennes på
dagboksanteckningar byggda ”Memoarer” (4 bd, 1908
—11, 2:a uppl. 1914—20) ge en utomordentligt
åskådlig bild av romantikens Uppsala.
5) Helge Gustaf Mannerheim
Silverstolpe, sonsons son till S.3), industriman (f. 1881
W7), ex. från Tekniska högsk. 1904, chef för
ASEA:s gjuterier i Västerås 1910—11,
dir.-assistent vid ASEA 1912—13, blev verkstadschef
1914 och teknisk dir. 1918; var disponent och
verkst. dir. för det ASEA tillhöriga
Surahammars bruks ab. 1918—47, fullmäktig i
Jernkon-toret 1927—52, dess ordf. 1944—52, och var 1944
—49 ordf, i styrelsen för Metallografiska inst.
6) Karl Gunnar Mannerheim Westin
Silverstolpe, den föreg:s bror,
nationalekonom (f. 1891 23/s), fil. dr 1919, prof, vid
Han-delshögsk. i Göteborg
1923—32, rektor där
1929—31, har därefter
verkat mest som
skriftställare men även
varit lärare vid
Lant-brukshögsk. och
Tekniska högsk. S:s
främsta vetenskapliga
arbeten äro
”Kapitalbildning” (1919) och
”Guldet under och
efter världskriget”
(1922). En betydande
insats har S. gjort
som läroboksförf., i
vilken egenskap han genom sina skrifters klarhet
blivit Sveriges mest lästa ekonom
(”Nationalekonomi för alla”, 1922, 13 :e uppl. 1950, övers, till
flera språk; ”Rikets finanser”, 1934, 2:a uppl.
1935; ”Företagsekonomi för alla”, 1952). Ett
särskilt intresse har S. ägnat åt den svenska
konsumentkooperationen, som fått en utförlig
historik i ”En krönikebok” (1944). En av S.
utarbetad partiprisindex för Sverige publicerades
urspr. i Svensk handelstidn., numera i
Finans-tidn. S. har också skrivit modern ekonomisk
historia, ”Välstånd och fattigdom” (1938).
7) Oscar Gunnar Mascoll S., den föreg:s
syssling, författare, konsthistoriker, museiman
(1893—1942), fil. lic. i Uppsala 1918, amanuens
vid Kungl. husgerådskammaren och Kungl.
konst-saml. s.å., intendent där 1920, överintendent och
chef 1936; sekr. i Bellmanssällskapet 1919—34,
ordf. 1940—42; led. av Svenska akad. 1941. Från
1926 till sin död medarbetade S. på kulturavd.
i Stockholmstidningen. S. debuterade som lyriker
1919 med diktsaml. ”Arvet”, som hade en
programmatisk titel; formellt och innehållsligt var S.
en utpräglad om också starkt personlig
traditionalist. S. utgav vidare saml. ”Dagsljus” (1923),
”Vardag” (1926), ”Efteråt” (1932) och
”Hemland” (1940); ”Valda dikter” utkommo 1934,
”Samlade dikter” 1942. S., som från början lärt
av 90-talet, särsk. Heidenstam och Levertin, men
sedan sökte förebilder i nyare anglosaxisk
diktning, är en fin
företrädare för den
riktning i
mellankrigstidens svenska lyrik,
som blivit kallad
”lyrisk humanism”. S :s
framställning är
kultiverat vårdad, hans
vers är metriskt
oklanderlig, hans språk är
pregnant och
välljudande. Han var icke
främmande för den
inriktning på det sociala,
som utmärkte
mellankrigstidens litteratur
och som hos honom yttrade sig bl. a. i medkänsla
för politiska flyktingar och offer för krig; han
engagerade sig särsk. för Finland under
vinterkriget 1939—40. Stundom bröt en starkt personlig
bekännelse om ensamhet och osäkerhet fram ur hans
vanl. manligt behärskade, klara dikter. S. gjorde
en betydelsefull insats som översättare av utländsk
lyrik, främst engelsk och amerikansk (”Vers från
väster”, 2 bd, 1922—24; tills, m. K. Asplund).
Som konsthistoriker utgav S. en
arkitekturundersökning av Riddarhuset (i ”Sveriges Riddarhus”,
1926), en festskrift om ”Bokbindare i Stockholm
1630—1930” (1930) och ”Prins Eugens konst”
O935)- S. utarbetade en historik över C. E.
Frit-zes hovbokhandel, ”Fritzes 1897—1937” (1938).
— Litt.: G. Hellström, ”G. M. S.” (1942); S.
Kjersén, ”G. M. S.” (1943); ”En bok om G. M.
S.”, utg. av Å. Leander (1944).
Silhuett [silue’t], skuggbild av en människa,
ett djur el. ett föremål. Skuggporträtt
förekom-mo mycket allmänt på 1700- och 1800-talen före
fotografiens uppkomst. De klipptes oftast i svart
papper, varefter bilden uppklistrades på en ljus
bakgrund. Namnet upptogs efter franske
finansministern É t i e n n e de Silhouette (d.
1767), som gjorde sig illa omtyckt och hånades
och förlöjligades av tidens kvickhuvuden. Efter
honom blevo personer med obetvdligt utseende
kallade ”å la Silhouette”. — Ordet plägar även
användas som liktydigt med kontur, ett föremåls
ytterlinjer, t. ex. ett bergs, träds, en byggnads
s. mot luften.
Silicider (av lat. si’lex, kisel), föreningar av
kisel med ett annat grundämne. Metallsiliciderna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
