Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skidlöpning (åkning) - Skidmärke - Skid- och friluftsfrämjandet - Skidor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
361
Skidmärke—Skidor
362
Schematisk bild av ett backhopp.
ceras åt samma håll som den förra. För
balansens skull är det ändamålsenligt att härvid stödja
sig på stavarna. Höga hinder (t. ex.
gärdes-gårdar) passeras genom att t. ex. gå nära intill
och med skidorna längs hindret samt sedan
utföra lappkast el. sittande på hindret svänga
skidorna till andra sidan.
Backhoppning övas i för ändamålet
konstruerade skidbackar, bestående av
anlopps-backe (överbacke), stup (satsplanet) och
underbacke. I anslutning härtill indelas backhoppet i
anloppet, satsen, luftfärden (svävet) och
nedslaget. Vid tävling har varje deltagare minst två
hopp, som båda (alla) medtagas i slutresultatet.
Tävlingen avgöres genom öppen (i Sverige och
Finland vid nationell tävling) el. sluten (vid
internationell tävling) bedömning av 3 (vid VM 5)
stildomare enl. en internationell ”norm” för de
ovannämnda hoppmomenten. Hopplängden mätes
(mitt emellan fotterna i nedslaget i halva m) och
åsättes en hopplängdspoäng (längsta hoppet vid
internationell tävling 20 poäng). För stilen är
max.-poängen likaledes 20. Från dessa göra
domarna ev. avdrag (för varje hoppmoment). Vid
fall i underbacken, dit även räknas beröring av
marken el. skidorna med handen för att återvinna
balansen, avdragas 10 poäng från både stil- och
längdpoäng. Slutpoäng (vid internationell
tävling) för varje tävlande erhålles genom att lägga
tillsamman de 3 domarnas poängsummor, d. v. s.
de adderade summorna av längd- och stilpoäng
i varje hopp. — De på senaste tiden avsevärt
ökade hopplängderna ha möjliggjorts genom
längre och brantare anloppsbackar (t. ex. i
Pla-nica, Jugoslavien, samt Oberstdorf, Tyskland,
med ”rekord” på 135 m) samt genom att
hopparen fäller kroppen väl framåt i vristleden (och
något i höftleden), så att motståndet i
hoppriktningen minskas, samtidigt som luften bär upp
kroppen. Internationella skidförbundet har dock
1936 för undvikande av allt för stora riskmoment
bestämt att godkänna och anordna internationella
tävlingar endast på skidbackar, som tillåta hopp
på högst 80 m. — Några bland de viktigaste
skidmärkena äro: 1) Heder stecknet i guld
och emalj, motsv. andra idrotters ”Stora
grabbarnas märke”. 2) Skidlöparmärken’. a)
Manligt och kvinnligt märke (1916, resp.
1921) finnas i brons, silver, guld, högre (1931)
och högsta (1946) valör; ålder lägst 18 år.
Distanserna äro för män 30, 50 el. 60, för kvinnor
20 km. I regel skall närmast lägre grad ha
tagits, innan högre erhålles. Silver och guld
tilldelas efter fullgörandet antingen av härför
stipulerade prov el. av prov för brons ytterligare
3 år för varje grad. Märke av högre och högsta
valör utdelas enl. särskilda ålders- och
tidsbestämmelser. b) Ungdomens märke (1923,
reviderat senast 1949) i järn (min. 11 år), brons
(12), silver (13), guld (14), silver med emalj
(15) och guld med emalj (17 år)finns för pojkar
och flickor. Pojkarna ha fritt val mellan
terränglöpning, backhoppning och (utom för järn)
kombinerad löpning; flickorna avlägga proven i
terränglöpning, c) Milmärket (1932); ålder
lägst 16 år, fordringar för män 1,05, för kvinnor
1,20 tim. d) Riksmärket (1940) är ett
propagandamärke för män och kvinnor, distans 10
km på 1,15, resp. 1,30 tim.; ålder lägst 16 år. —
Ang. tolkning se d. o. — Litt.: Skid- och
friluftsfrämjandet, ”På skidor ”(1893 ff.),” I
svenska skidspår” (1942), ”Skidhandboken” (1944);
”Svensk skidsport” (1945); E. Bergsland, ”På
ski” (1946); F. Elkins och F. Harper, ”World
Ski Book” (1949).
Skidmärke, se Skidlöpning.
Skid- och friluftsfrämjandet (off.
Föreningen för skidlöpningens och friluftslivets
främjande i Sverige), till 1938 benämnt Föreningen
för skidlöpningens främjande i
Sverige, förk. Skidfrämj ande t,
stiftades 1892. Efter tillkomsten av Svenska
skidförbundet (1908) samarbetar S. med detta, som
fr. o. m. 1930 övertagit all tävlingsidrott för
vuxna. S. har lokalavd. och fasta anläggningar,
dels turiststationer (t. ex. Kalhyttan, Riksgränsen,
Rämshyttan, Storlien och Sälen), dels
frilufts-anläggningar (Fiskartorpet, Frostavallen,
Mull-sjö, Skevik och Sätravallen), friluftsgårdar och
sporthem (Lida och Weda). S. anordnar
skid-kurser av olika slag, anskaffar kostnadsfritt
skid-utrustning till obemedlade skolbarn samt
skidpar-ker till skolorna. S. har en utrustningskommitté
samt en friluftskommitté, driver
resebyråverksamhet, utdelar bl. a. sedan 1943 ett friluftsmärke
och utger årsskr. ”På skidor” (1893 ff.) samt
skidkalendrar, handböcker m. m.
Skidor. Den moderna tävlingsskidan leder sitt
ursprung från Norge (Telemarkskidan),
varifrån denna modell spreds till övriga nordiska
länder och till europeiska kontinenten. Snart
visade det sig oändamålsenligt att använda samma
typ för olikartad terräng m. m. Man skilde då
först på terräng-, back- och löp-s. (den senare
4,5—5 cm på mitten). Numera använder man
terräng-s. för motionsåkning samt speciella
täv-lings-s. (terräng- el. löp-s. för längdlöpning,
hopp-s. vid backhoppning samt slalom-s. vid
slalom och störtlöpning). Terrängskidan för
längdlöpning (löp-s.) är 210—230 cm lång (för
kvinnor 180—210 cm) och lätt, bredden framtill
6,7, på mitten 5,5 och baktill 6 cm, och träslaget är
björk el. hickory. Terräng-s. för motionsåkning
är likadan men överallt någon cm bredare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
