Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skidor - Skidskytte - Skidsport - Skidteknik - Skidvalla - Skien - Skienselva - Skiffer - Skifferlera - Skifferolja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
363
Skidskytte—Skifferolja
364
Hoppskidan är c:a 240 cm lång, framtill
9,8, på mitten 8 och baktill 8,s cm bred samt
försedd med tre styrrännor, materialet är
hickory. S 1 a 1 o m s k i d a n är av hickory el.
limmad, ganska tung och kraftig samt försedd med
stålkanter. F. n. förfärdigas näml, även s.,
hoplimmade av 2 el. flera träslag (hickory
underst), el. också förses björk-s. med kanter av
hickory, lignostone (särsk. behandlat bokträ) el.
metall. Vid tävlingar äro terrängförhållanden och
väderlek ofta avgörande för val av s. Den mindre
slitstarka björken lämpar sig bäst för lätt före,
låg temp. och lätt bana, den tunga men starka
hickoryn för svår terräng, hård snö och
töväder. — S.
fästes vid foten
med
bindningar, vilka
ofta få sitt
namn efter
konstruktören. Före mitten av
1890-talet
använde man
endast en tårem
(skidpjäxan var
ofta en
lapp-pjäxa med
uppstående tånäbb),
ev. förstärkt
med smal
spännrem runt häl
och vrist.
Denna bindning
undanträngdes vid
sekelskiftet av
Huitfeldts
modell med
sido-stöd av jäm.
Fordringarna
på en god
bindning äro, att
den utan att trycka foten medgiver
styrandet av skidan med foten, att den
möjliggör obehindrat böjning framåt i tå- och
mellanfotsled, är ställbar efter skidkängans
sul-kanter samt att godset är slitstarkt. Som
turistbindning lämpar sig typ Huitfeldt med inböjd
överkant på tåjärnet, fjäderstramare samt
ställbar (hög och låg) fästpunkt i tåjärnet för
bakremmen. Vid längdlöpning (tävling) användes
vanl. remlös bindning av Whits rottefella-typ
(hög fästpunkt). För utförslöpning och
backhoppning kräves god fixering av foten
(kraftigare tåjärn, 1—3 låga fästpunkter samt
vrist-rem); den vanliga är kandaharbindningen. —
Glidytan på s. underhålles genom v a 11 n i n g,
som består av ingnidning av den uppvärmda ytan
med s. k. s k i d v a 11 a (tj ära med tillsats av
paraffin, hartser, vax el. dyl.), vars
beståndsdelar variera alltefter temp., snöns beskaffenhet
och luftens fuktighetsgrad. — S. skola vara
något välvda och böra, när de icke begagnas,
hållas sammanbundna vid ändpunkterna samt ha en
träkloss (c :a 4 cm) inskj uten på mitten. S k i
d
stavarna äro vanl. av bambu el. tonkin
(hassel, björk, stål och lättmetall äro hållbara men
tyngre), nedtill försedda med truga (kringla) av
c:a 15 cm diam, och inskruvad härdad stålspets
samt vid övre ändan med en 2—3 cm bred
handrem, vriden Va varv. De få ej vara för långa
(högst av brösthöjd, 130—140 cm). — Jfr
Skidlöpning. — Litt.: Y. Sellman, ”Den limmade s.”
(i ”På skidor”, 1944); ”Skidhandboken” (utg.
av Skid- och friluftsfrämjandet s. å.); ”Finds
of skis from preshistoric time in Swedish bogs
and marshes” (1950).
Skidskytte, fältskjutning på skidor, varvid
tävlingsresultatet är en kombination av löptid
och träff antal. Genom Skytteförbundens
överstyrelse anordnas sedan 1943 årl. SM i s.
Skidsport, se Skidlöpning.
Skidteknik, se Skidlöpning.
Skidvalla, se Skidor.
Skien [Jè’ön], stad (och säte för
fylkesadmi-nistrationen) i Telemark fylke, ö. Norge; c:a
15,000 inv. S. ligger vid Bratsbergbanan och
Skienselva. På Klosteröya mellan älvens båda
forsar ligga pappersmasse- och pappersfabriker
samt andra industriella anläggningar. Förbi
forsarna leda slussar. Om man inräknar
tätbebyggelsen inom 10 km från stadsgränserna, ha S.
och Porsgrunn med förstäder en befolkning av
c:a 50,000 inv.
Skienselva [Jè’ans-], se Måne (älv).
Skiffer, bergart, som lätt låter dela upp sig i
tunna skivor. Skifferarter kunna ha mycket olika
sammansättning och utseende; de benämnas vanl.
efter någon framträdande beståndsdel, ss.
ler-skiffer, glimmerskiffer och hornbländeskiffer,
efter någon karakteristisk egenskap, ss.
hårdskiffrar, bituminös s., el. efter användningen,
t. ex. takskiffer.
Skifferlera, skiffrig bergart, mellanform
mellan lera och lerskiffer, i regel grå i olika
nyanser. S. är ett sediment, som ej har undergått
någon starkare diagenes el. varit underkastat
starkare tryck. Den förekommer omväxlande med
andra sediment i yngre geologiska bildningar och
innehåller stundom fossil, både av djur och växter.
Skifferolja, olja, bildad vid torrdestillation vid
c:a 5000 av bituminösa skiffrar. Olika skiffrar
ge olika s.-typer, beroende på det organiska
utgångsmaterialet. Dessutom präglar bergartens
svavelkisinnehåll slutprodukterna. Man skiljer
sålunda på skiffrar, som ge en tjock, paraffinrik,
vanl. svavelfattig olja, och sådana, varur erhålles
en tunnflytande, svavelrik olja, som vid cracking
ger asfalt (asfaltbas). En spec. hög halt av
organiskt bundet svavel innehåller den s. k.
Kar-wendel-skiffern, varur olja erhålles för
framställning av vissa läkemedel. — Även om oljeskiffern
är brännbar, kan den dock ej användas som fast
bränsle annat än för rent lokala behov på gr.
av den höga askhalten samt svavelhalten. Ett
utnyttjande av skiffern förutsätter därför
utvinning genom nedbrytning av skifferns
kerogenin-nehåll till gas el. olja. Oljeutbytet uppges variera
mellan 270 och 40 1/ton skiffer. Vad
skifferkvantiteten beträffar, dominerar Nya världen helt
Turistbindning (överst),
rottefclla-bindning och kandaharbindning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
