Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skinn - Skinnarbaggar el. asbaggar - Skinnbaggar - Skinnknutte - Skinnskatteberg - Skinnskattebergshärad - Skioptikon - Skirer - Skírnismál - Skiron - Skirr - Skirö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
373
Skinn—Skirö
374
Skink.
Skinn, oberedd el. beredd djurhud av mindre
djur; i handeln talar man t. ex. om älg- el.
oxhud och räv-, get- el. fårskinn.
Skinnarbaggar el. asbaggar (Si’lphidae)
kallas en till gruppen Staphylinoidea hörande
fam. skalbaggar av medelstorlek (9—35 mm
längd), breda och platta, med klubblika
antenner, platt, skarpkantad halssköld och kraftiga
framfötter. De flesta arter äro asätare, men
några äro rovdjur och andra växtätare. De
största och mest karakteristiska arterna fördela
sig på två släkten, dödgrävare (se d. o.,
med bild) och skinnarsläktet (Silpha). De
senare äro bredare och plattare. Några
Silpha-arter (t. ex. N. opacd) uppträda i Sverige som
skadedjur på sockerbetor, kål o. a.
köksträdgårds-växter.
Skinnbaggar, Hemi’ptera el. Rhynchöta,
ordning bland insekterna; tidigare betecknade s.
endast underordn. halvvingar el.
stink-flyn (Hemiptera heteroptera). Gemensam för
alla s. är mundelarnas byggnad. Dessa äro alltid
sugande och utgöras av en snabel, bildad av den
rännformiga underläppen. Innanför underläppen
ligga två par stickborst, ytterst de dolkformiga
maxillerna, som omsluta de borstformiga
man-diblerna, vilka på insidan ha två rännor; genom
att mandiblerna pressas mot varandra, bildas två
rör, ett övre, det egentliga sugröret, varigenom
vätskor sugas upp i munhålan, och ett nedre, som
står i förbindelse med spottkörtlar, vilka
avsöndra sekret. Vingarna äro fyra, de främre
ofta läderartade, blott i spetsen hinnaktiga, el.
också båda paren hinnaktiga. Utvecklingen är
direkt utan puppstadium; ungarna likna i allm. de
fullvuxna. De flesta s. äro växtätare, som suga
plantornas safter, och många av dem äro svåra
skadegörare på kulturväxterna; ett fåtal är
rovdjur. Antalet svenska arter överstiger 1,000. S.
delas i två underordn.: Heteroptera, s t i n k f 1 y n,
populärt ofta kallade bärfisar och omfattande
även Cryptocerata, vattenskinnbaggar,
och Homoptera. Av dessa är den förra den mest
homogena, medan den senare omfattar så vitt
skilda grupper som blad- och barrlöss, s t r
i-tar, bladloppor, mjöllöss och
sköldlöss.
Skinnknutte, slangbenämning på särsk. yngre,
sportbetonade motorcyklister, omkr. 1947
lanserad av Lennart Nyblom. Förleden syftar på de
av dem med förkärlek nyttjade skinnkläderna,
senare leden är smeknamns formen till
mansnamnet Knut.
Skinnskattebe’rg. 1) Sn i Västmanlands län,
omfattar den storkuperade n. v. hälften av S:s
härad; 356,81 km2, 3,982 inv. (1954). 2,058 har
åker. Huvudort är S:s stationssamhälle (1,085
inv. 1951). I S. ligger Riddarhyttans
brukssamhälle (se d. o.) samt gruvsamhället Källfallet
(392 inv. 1951). Den nuv. kyrkan är från 1863.
Pastorat i Västerås stift, Köpings kontrakt. S.
utgör tills, m. Hed och Gunnilbo storkommunen
Skinnskatteberg; 694,26 km2, 5,779 inv.
(i954) i i Västmanlands v. domsaga.
2) Förutv. bruksegendom i S. 1), vid
Hedströmmen mellan övre och Nedre Vättern. W.
Hi-singer, som 1771 övertagit bruket, uppförde 1779
efter ritningar av E. Palmstedt den slottslika
huvudbyggnaden. Från 1856 i ätten
Heijken-skjölds ägo, gjordes S. 1907 till familjebolag.
Bruksdriften nedlades 1909, och egendomen tillhör
sedan 1934 Domänstyrelsen. 1945 öppnades här
Statens skogsmästarskola.
Skinnskattebergs härad, i n. v. delen av
Västmanlands län. Socknar: Hed, Gunnilbo och
Skinnskatteberg. S. utgör storkommunen
Skinnskatteberg, tillhör Fagersta fögderi, Åkerbo och
Skinnskattebergs tingslag i Västmanlands v.
domsaga (tingsställe Köping).
Skioptikon [Jiå’p- el. skiå’p-], särsk. tidigare
brukligt namn på en apparat för episkopisk el.
diaskopisk projektion, som utvecklats ur laterna
magican (se Projektionsapparat). —
Skiopti-konplåtar, fotografiska diapositivplåtar,
avsedda för diaskopisk projektion.
Skirer [sk-], ett östgermanskt folk. Redan ett
par hundra år f. Kr. uppträdde en skara s. tills,
m. bastarnerna vid Svarta havet. Sedan deltogo s.
i den gotiska utvandringen mot slutet av 2:a årh.
e. Kr. och fingo småningom bostäder i
Karpa-tertrakterna. Efter hunnerväldets uppkomst
un-dergingo s. växlande öden och försvunno i slutet
av 400-talet e. Kr.
Skfmismäl [ski’-], ett av äldre Eddans bästa
och märkligaste kväden. Med lyrisk värme
skildras guden Frejs lidelsefulla kärlek till
jättedottern Gerd. Han sänder sin tjänare Skirner till
jättevärlden för att framföra frieriet. Skirner
betvingar henne genom besvärjelser, delvis av rent
primitiv vildhet. — Litt.: J. Sahlgren, ”Eddica
et scaldica”, 2 (1928).
Skiron [sk-], grek, myt., en grym jätte, som
hade sitt tillhåll vid ett bergspass i Megaris. Han
brukade tvinga de vägfarande att tvätta hans
fötter och därvid stöta dem ned i havet, där en
sköldpadda förtärde liken. S. dödades av Theseus.
Skirr [sk-], med., scirrös kräfta, se Kräfta,
sp. 927.
Skirö, sn i Jönköpings län, östra hd, ö. om
Vetlanda, kring Övra sjön, Skirösjön och i s.
delar av Saljen; 58,37 kin2, 585 inv. (1954)- 753
har åker. Egendom: Vallby. Den nuv. kyrkan är
från 1836. Ingår i S. och Nye pastorat i Växjö
stift, ö. härads kontrakt. Tillhör storkommunen
Nye.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
