Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skridskosegling - Skridskosport - Skridskoåkning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
441
Skridskosport—Skridskoåkning
442
Skridskosegling.
än hälplattan samt skodonen kraftiga med styva
bakkappor. Till början av 1900-talet användes
segel med symmetriskt ställda, lika långa rår
och horisontal mast; numera s. k. draksegel. Dess
storlek bestämmes av axelhöjden och växlar vanl.
mellan 6 och 7,5 m2. Göres masten i 2 delar
(med hylsa), kan seglet beslaget bäras i fodral.
Som räddningsmateriel medföras ispik, lina och
isdubbar. — Vid tävling i s. seglar man vanl.
en triangelbana på 5,000 m 2 ggr (el. 3,400 m
3 ggr), så lagd, att omkr. Vs tillryggalägges
under kryss. Av vikt är att utan fartförlust
kunna utföra vändningar genom el. undan vinden,
varvid seglet, när det kommit vindrätt, lyftes
över huvudet och nedfälles på andra axeln. —
S. har idkats i Sverige (huvudsaki. i Stockholms
skärgård) sedan 1880-talet. 1887 hölls på Lilla
Värtan den första tävlingen i s. Stockholms
skrid-skoseglarklubb stiftades 1901 och Svenska
isseg-lingsförbundet 1906 (sedan 1939 Svenska
skrid-skoseglingsförbundet).
Skridskosport, se Skridskoåkning.
Skridskoåkning är en av våra äldsta
idrotter. Detta framgår av talrika fynd av s. k.
is-läggar (se d. o. och Skridskor), vilka trol. först
användes som ett glatt underlag för foten,
varvid man stakade sig fram. När man givit dem
en skarpeggad form och fastbundit dem vid
fotterna, blev staven överflödig. Det var huvudsaki.
i de nordiska länderna, som s. med isläggar
bedrevs. Antagl. spreds kännedomen om s. genom
vikingarna till bl. a. Holland och England, och
sedan man i Holland konstruerat träskridskor
med järnskena, tåhättor m. m., övertog detta land
ledningen på s:s område. Intresset för s.
utbredde sig mot slutet av 1700-talet till övriga delar
av Mellaneuropa. Holländarna voro dock
fortfarande de tongivande, framför allt på
hastig-hetstävlingens område. I Norden var Norge
före-gångslandet, och där anordnades
hastighetstäv-lingar redan under 1860-talet. På 1890-talet
övertog detta land ledningen efter Holland. Mot
slutet av 1800-talet bildades ett tyskt-österrikiskt
s.-förbund, som instiftade europamästerskap, och
1892 tillkom Internationella
skridskoförbundet (Internationale
Eislaufvereinig-ung, IEV; sedan 1945 International Skating
Union, ISU). 1 :a skridskoklubben i Sverige bil-
Hastighetsåkning.
dades 1863 i Göteborg, en annan i Sundsvall
1877, Stockholms allmänna skridskoklubb 1883
o. s. v.; 1 :a allmänna svenska tävlingen i s. hölls
1888 och 1 :a svenska mästerskapstävlingen i s.
1895. 1904 bildades Svenska
skridskoförbundet, och skridskotävlingar såväl i
Stockholm som i landsorten bedrevos denna
tid synnerligen energiskt. Sverige hade närmast
före och ett par årtionden efter sekelskiftet
t. o. m. en dominerande roll i konståkning.
— Inom s. skiljer man på hastighet
s-och konståkning, vartill komma
specialgrenarna skridskosegling, bandy,
ishockey och långfärdsåkning på
skridsko. Tävlingar i
hastighetsåk-ning utföras enl. ISU:s bestämmelser på 500,
1,000 och 1,500 m (kortdistanser) samt på 3,000,
5,000 och 10,000 m (långdistanser) å s. k.
dubbel hastighets-bana (dubbelbana) av 400
el. 3 3 3.33 m
längd.
Löpbanan är genom
en lös snörand
el. lösa föremål
indelad i 2
banor (min. 3,
helst 5 m
bredd). Mindre [-kurvdifferen-ser-]
{+kurvdifferen-
ser+} (beroende
på löpsträckan)
utjämnas vid
starten; i
övrigt ernås
samma banlängd
för båda
tävlande genom
växling av bana
på bortre
långsidan vid varje
varv (vid 500
m lopp halva
sträckan på inner-, halva på ytterbanan).
Lottningen om banorna är obligatorisk,
likaledes lottning om startnummer och den
därav betingade sammanpamingen vid tävling på
enskilda distanser. Stilen i hastighetsåkning
varierar i hög grad, beroende på kroppsbyggnaden
och den därav betingade hållningen (glid-,
promenad-, sitt- och cykelstilen). Mjukheten och
rytmen i rörelserna äro dock vid alla stilarter
av avgörande betydelse.
Alltsedan amerikanen Jackson-Haynes 1864
—68 gav uppvisningar i konståkning i
Europa, ha här 2 olika skolor stått emot
varandra, dels den wienska med livlig,
tem-peramentsfull åkning, dels den nordiska med
mera kraftigt lagda figurer i den
obligatoriska samt hög fart i den fria åkningen.
Konståkningen uppdelas i obligatorisk åkning
och fri åkning. Den förra omfattar dels
grundfigurer, ss. skär i 8, skärombyten, 3:or
m. fl., dels förbindelse av grundfigurer medelst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
