Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skådespel - Skådespelarkonst - Skål - Skålbräder - Skåle - Skålen - Skålknalle - Skållerud - Skålning - Skålpund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
483
Skådespelarkonst—Skålpund
484
skränkt litterär mening allvarligt drama med
lyckligt slut. S. i litterär mening begagnar ordet
i dialogens form såsom uttrycksmedel och låter
de diktade personerna själva framträda och
handla. Redan under antiken skilde man, alltefter art
och verkan, mellan tragedi (sorgespel) och
komedi (lustspel). S:s verkan betingas främst
av handlingen och personteckningen. Allteftersom
den ena el. andra dominerar, får s. sin
bestämning såsom fabeldrama, då ämnesval och
handling tilldraga sig huvudintresset, k a r a
k-t ä r s d r a m a, då personlighetens tanke- och
känsloliv bestämma handlingens gång,
ödesdrama, då personligheten genom yttre
omständigheters makt blir offer för handlingens tvång,
idédrama, då handling el. personlighet el.
bådadera sikta till att leda i bevis en av diktaren
driven sats. Inom ramen för denna klassificering
får s., allteftersom stilbestämmande faktorer av
olika slag skänka det dess egenart, sin närmare
beteckning såsom religiöst drama
(passionsskåde-spel, mysteriespel), moralitet, narrspel, fars,
sa-tyrspel, herdedrama, allegoriskt drama,
krönikespel, historiskt drama, romantiskt drama,
sagospel, intrigdrama, sensationsdrama, skräckdrama,
melodram, borgerligt drama, folkdrama,
problemdrama, tendensdrama, socialt drama o. s. v. S.
kan också vara improviserat (se Commedia dell’
arte), stumt (pantomim, mimodrama) el. förenat
med musik och ämnat att helt el. delvis
föredragas sjungande (musikdrama, opera, opéra-comique,
vådevill, operett o. s. v.).
Litt.: H. Bulthaupt, ”Dramaturgie des
Schau-spiels” (4 bd, senaste uppl. 1918—24).
Skådespelarkonst, konsten att genom personlig
framställning levandegöra den dramatiska diktens
fantasigestalter. S. förutsätter individuell fantasi
och individuellt temperament. Jämte dessa båda
för en skådespelare oundgängliga gåvor är det
framför allt humorn, som gör hans framställning
levande och mänsklig. S:s yttre medel äro
de-klammationen, mimiken (min- och åtbördsspel)
och samspelet. S:s ursprung är det hos alla
människor nedlagda härmningsbegäret, sådant det
tagit sig uttryck i den primitiva rituella dansen. S:s
första framträdande såsom medvetet självständig
konst sammanfaller med det grekiska dramats
blomstring (från omkr. 500 f. Kr.). Den
moderna s. räknar sina anor från medeltidens kyrkliga
spel. Dess teknik byggdes upp av den
improviserande italienska teatern (se Commedia dell’
arte) med dess stående typer, och den förblev
trots Shakespeare och Molière typteater, tills
under 1700-talet samtidigt Garrick i England,
Ek-hof i Tyskland och Préville i Frankrike genom
sina krav på skarpare individualisering och
djupare mänsklighet lyfte den till karaktärsteater.
Den förste svenske skådespelare, som följde dem
i spåren, var Abraham De Broen. Men ännu hade
s. klassicismens och romantikens epoker att
genomgå, innan den med realismen och
naturalismen fullt framträdde såsom
människoframställ-ningens konst. Till människoframställning i
strängare mening höjde sig s. slutl. med den från
omkr. 1850 alltmera dominerande realismen.
Un
der 1900-talets opposition mot naturalismen
framträdde inom s. skiftande extrema idériktningar,
lanserade av särpräglade regissörsbegåvningar
som Max Reinhardt och K. S. Stanislavskij. —
Litt.: K. Mantzius, ”Skuespilkunstens historie”
(6 bd, 1897—1916); A. Poulsen, ”S.” (1919); K.
S. Stanislavskij, ”En skådespelares arbete med
sig själv i inlevelsens skapande process” (1944);
F. Schybcrg, ”S.” (1943).
Skål, kärl, företrädesvis av rund form, gärna
halvklotformigt el. lägre, men även ovalt el.
kantigt. S. förekommer i de flesta utdöda och
levande kulturer, har förfärdigats av växlande
material och fått en utomordentligt mångsidig fen
-givning och användning, främst till mat och dryck.
Vid dryckeslag tömdes s. för en persons, en guds
el. ett företags välgång. Den nutida
dryckeshäls-ningen ”skål!” härrör från längre uttryck, t. ex.
”alla vackra flickors s. går ännu omkring”
(syftande på dryckeskärlets cirkulation kring bordet).
Drack man en närvarande till, sade man: ”Din
och min skål!” Den vid titelbortläggningen
brukade du- el. bror-s. kom i bruk på 1600-talet
efter tyskt mönster. Förr drack man även
”sys-ter-s.” och ”kusin-s.”.
Skålbräder, byggnk., se Valvstomme.
Skåle, byggnk., benämning på ett flertal olika
byggnadsformer, huvudsaki. använd på
västnor-diskt kulturområde. På Island betecknade s. en
av gårdens förnämsta byggnader, i n. och mell.
Sverige användes den för enklare skjul av olika
slag, t. ex. kokskåle.
Skålen, veter., enstaka bensvulster vid
kron-el. hovleden.
Skålknalle, västgöte, som idkar gårdfarihandel.
Skållerud, kommun i mell. Dalsland, Nordals
hd, Älvsborgs län, på Vänerkusten, mellan Åmål
och Vänersborg; 71,34 km2, 2,634 inv. (1954).
Sjörik bergsbygd med skärgårdskust. 670 har
åker. I S. märkas Håverud (se d. o.) och
Uppe-rud samt industrisamhället Åsensbruk (544
inv. 1951). Kyrkans kor är medeltida, långhuset
från 1600-talet. Ingår i Holms, S:s och Järns
pastorat i Kalstads stift, S. Dals kontrakt.
Skålning, byggnk., se Valvstomme.
Skålpund, äldre vikt, förk. el. skålp., delades,
i 32 lod å 4 kvintin (qvintin) å 68 Vs holländska
ass. Enl. 1855 års stadga delades s. i 100 ort å
100 korn; 100 s. = 1 centner; 100 centner = 1
nyläst. Vid övergången till metersystemet 1878.
räknades 1 s. (viktualievikt) = 0,425076 kg. — Man
räknade (före 1855) med olika vikter, beroende
på vilken vara, som vägdes. Vanligast var v i
k-t u a 1 i e-vikten, varav 1 s. = 8,848 ass och 1
skeppund = 20 lispund = 400 s. —
Stapelstads- (metall-, koppar-, järn- el.
utskeppnings-) vikten, varav 20 mark, förk. = 16 s.
viktualievikt = 1 markpund = V20 skeppund (enl.
1739 års förordning; uppfattningen har växlat
beträffande markpund). 1 mark = 7,078,4 ass =
340,06 g. — Bergs- (bergslags-) vikten, varav 1
skeppund = 20 pund = 400 mark å 375,77 g. —
Uppstad s-vikten med samma indelning, vars
mark = 357,92 g. — Dessutom användes medici-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
