Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Slangspråk, slang - Slangus, Axel - Slantfiske, slantning - Slapstick - Śląsk - Slatin (Slatin-pascha), Rudolf Carl von - Slaughter, Frank Gill - Slavejkov, Penčo - Slaver - Slaveri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
543 Slangus—Slaveri 544
för ungdomlig mentalitet. S. synes väsentligen
frodas i de stora städerna och huvudsaki. omfattas
av manlig ungdom. S. är som företeelse icke av
efemär art, men det inskränkes och försvinner
hos den enskilda individen med stigande ålder.
De enskilda slanguttrycken äro ofta kortlivade,
särsk. om de anknyta till dagsaktuella händelser
och bli modeord, t. ex. gandhisvep, lätt, ljus
regnrock (slicker), balbo, storartat (efter
flygmarskalk Balbo), jätte, kolossalt. Andra slangord ha
däremot levat långa tider inom särskilda
ålders-och socialskikt utan att lyckas tränga in i det
erkända språket, t. ex. fjälla, flicka (i formen
fjäll redan på 1670-talet), bira, dricka
(1760-talet), på skäring, på skämt (1760-talet), strala,
stjäla (1844), skubba, springa (1849), pirka, mössa
(1850-talet). Ett studentslangord, som trängt ut
i vidare kretsar, är bracka, kälkborgare, bekant
från 1600-talets Uppsala. — S. bör skiljas från
yrkesspråk, t. ex. boktryckarspråk,
jägar-språk, sjömansspråk. Även dessa ha visserligen
sin slangbetonade stilart men äro i övrigt rena
tekniska särspråk med ett stadgat ordförråd, t. ex.
korpus, en typografisk stilsort, drilling, bössa
med 3 rör, spygatt, avloppsöppning i en
fartygssida. Ej heller kan s. likställas med hemliga
språk, ss. förbrytarspråk och romani. Flera
ord äro dock gemensamma för svensk s. och
svenskt förbrytarspråk. — Litt.: R. G:son Berg,
”Skolpojks- och studentslang” (2 bd, 1900—-25;
upptar 3,700 ord); H. Palm, ”Hemliga språk i
Sverige” (1911); W. Uhrström, ”Stockholmska”
(1911); A. Thesleff, ”Stockholms förbrytarspråk
och lägre slang 1910—12” (1912); G. Bergman,
”Rotvälska” (1931), ”Skolpojksslang” (1934),
”Provinsialismer och skråspråk” (1943); G.
Lang-enfelt, ”Officersjargong och manskapsslang i
Sverige” (1947)-
Sla’ngus, Axel, finländsk skådespelare (f.
1890), knuten till Åbo svenska teater 1913—18,
därefter till Svenska teatern i Helsingfors. S.
är en karaktärsskådespelare av betydande format
med både kraft och pondus.
Slantfiske, s 1 a n t n i n g, se Sportfiske.
Slapstick [slä’p-], filmfars, uppbyggd på
enklare tricks, t. ex. glaskrossning, kullerbyttor
o. dyl.
Slask [sjlåsk], polska namnet på Schlesien.
Slätin (S.-pascha), Rudolf Carl von,
österrikisk Sudaninspektör (1857—1932). Han
kom som ung köpman till Egypten, utnämndes av
Gordon 1881 till generalguvernör i Dar Fur och
kämpade länge med framgång mot mahdisterna
men måste i dec. 1883 ge sig och var sedan fånge
hos mahdin och dennes efterträdare i Omdurman,
tills han i febr. 1895 lyckades fly till Egypten.
Hans skildring av vistelsen hos mahdisterna,
”Feuer und Schwert in Sudan” (1896; sv. bearb.
s. å.), var den första utförligare redogörelsen för
mahdistrikets inre förhållanden. Upphöjd till
egyptisk pascha, ingick han i engelsk-egyptiska
arméns generalstab, och i slaget vid Omdurman
i sept. 1898, där mahdins makt bröts, deltog han
på engelsmännens sida och blev för sina
förtjänster adlad såväl i England som i Österrike.
1900 utnämndes S. till generalinspektör i Sudan,
på vilken post han med sin ingående kännedom
om landet gjorde betydelsefulla insatser, tills han
vid I :a världskrigets utbrott 1914, trots engelskt
erbjudande att bli brittisk medborgare och stanna
kvar i Sudan, återvände till sitt hemland, där han
blev chef för krigsfångevården.
Slaughter [slå’ta], Frank G i 11, amerikansk
författare (f. 1908). S. är utbildad läkare och
har skrivit några arbeten med medicinskt
innehåll men har främst gjort sig känd för en rad
romaner med läkare som huvudpersoner; han
har också skrivit historiska skildringar, varvid
han främst tagit upp motiv från inbördeskrigets
sydstater.
Slave’jkov [-åf], P e n c o, bulgarisk skald
(1866—1912). Han utgav bl. a. den lyriska
dikt-saml. ”Na ostrova na blazennitè” (”På de
lyck-saligas ö”, 1907). Se vidare Bulgariska
litteraturen.
Slaver nämnas först 555 e. Kr. De äldsta
historiskt kända s:s viktigaste område låg i nuv.
Polen och Vitryssland. Tre grupper bruka räknas
till s.: 1) storryssar, lillryssar (ukrainare) och
vitryssar; 2) polacker, sorber (vender), tjecker,
slovaker; 3) serbokroater, slovener, bulgarer
jämte dessa närstående makedonier. S. och
slaviska folk äro språkliga beteckningar;
antropo-logiskt mycket olikartade folk sammanfattas
härunder. Serber och kroater äro mer el. mindre
övervägande dinarier, bulgarer och en del
serbokroater äro blandat dinarier och östeuropider,
storryssar, lillryssar (ukrainare), vitryssar och
polacker äro östeuropider, tjecker och slovaker äro
blandat östeuropider och alpiner.
Slaveri. Med s. förstås det förhållandet, att en
människa rättsligen är en annans (individs, ev.
samfällighets) egendom. S. torde äldst ha
uppkommit därigenom, att man i st. f. att döda
krigsfångar, främst kvinnor och barn, lät dem leva
för att utnyttja deras arbetskraft. Under mera
utvecklade förhållanden bidrogo ekonomiska
orsaker starkt till s:s utveckling. S. har funnits
hos nästan alla folk i äldre tid. I den gamla
Orienten var det allmänt och särskilt utvecklat
hos babylonierna.
I Grekland voro i äldsta tid, hos Homeros,
slavarna mest kvinnor och husslavar; manliga
slavar nämnas blott som herdar. Längre fram kom
den fria jordbrukande befolkningen delvis i
skuldslaveri och råkade på sina håll i livegenskap.
På 400- och 300-talen blevo arbetarna i industri
och hantverk till stor del slavar; även staten
använde slavar för vissa lägre uppgifter, t. ex.
som skrivbiträden och poliser.
I Rom rådde liknande förhållanden; s:s
glanstid kom med de stora erövringskrigen efter 200
f. Kr., vilka inbragte dels kapital, dels
krigsfångar i massor. Romarna använde slavar framför
allt i jordbruket. Vilken omfattning s. tog och
till vilka förfärande konsekvenser det ledde visa
slavupproren. Samvetslösa ämbetsmän och pirater
drevo slavfångst i stor skala. Den viktigaste
slavmarknaden var Delos. Förnäma och rika familjer
höllo sig för sina personliga behov med stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
