Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Småland - Fornlämningar - Kyrklig konst - Folkkultur - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
593
Småland
594
Domarringar vid Smålandsstenar.
stenkammargravar är endast den yngsta typen,
hällkistan, representerad. Från Kronobergs län
kännas ej mindre än omkr. 600 hällkistor.
Bronsålderns fynd äro jämförelsevis talrika. Till
denna period höra i allm. de stora rösen, som
uppträda på höjderna såväl längs kusten som i
det inre av landet. Hällristningar äro kända
dels från trakten av Växjö (hjulbilder,
fotsulor), dels från Gamleby-trakten (skeppsbilder);
en enstaka skeppsristning vid Lagmanskvarn nära
Oskarshamn tyder på att den senare gruppen
kan ha större utbredning, än vad hittills är
känt. Järnålderns gravfält äro synnerligen
talrika; de uppvisa skiftande gravformer, högar,
rösen, stensättningar av olika slag, bautastenar.
Lagans dalgång synes under järnåldern ha
utgjort en huvudbygd att döma av fynden och de
talrika gravfälten. Fornborgar äro vanliga i n.
Kalmar län och förekomma även i dess sydligare
delar; i det inre av landet äro de däremot rätt
sällsynta. Inemot ett femtiotal runstenar äro
kända från vartdera av Jönköpings och
Kronobergs län samt några få från Kalmar län. De
tillhöra hednatidens slutskede.
Kyrklig konst. Stavkyrkorna i Hånger och
Aringsås, av vilka rester finnas, tillkommo vid
uoo-talets mitt. Då hade byggandet av
stenkyrkor, av vilka många ännu kvarstå, redan
börjat och bedrevs intensivt till in på 1200-talet.
Schemat var långhus, kor och absid, i en del fall
västtorn. Den romanska periodens grundplan
med rakt korslut fick endast få avläggare. Mot
medeltidens slut uppfördes kyrkor med planen
förenklad till en rektangel. I de perifera delarna
byggdes övervägande träkyrkor. — Bl. a. tack
vare cistercienserna i Nydala fick den kyrkliga
konsten i det centrala S. (Njudung) liksom vid
Vättern en rikare prägel än i landskapets övriga
delar. Vid sandstens förekomsterna i norra S.
uppväxte en verklig dopfuntsindustri, huvudsaki.
påverkad av skånska och gotländska skolor. En
serie baldakinportaler i Njudung äro avläggare
av portaler i Lunds domkyrka. En av
myr-malmsförekomsterna betingad järnsmideskonst
blomstrade; berömda äro de romanska kistorna
från Rydaholm, Ryssby och Våxtorp. Inom
monumentalmåleriet arbetade en tyskpåverkad skola
(Myresjö, Bringetofta) jämsides med
representanter för den danske Hjörlundemästarens stil
(Vrigstad, Hjälmseryd), tills vid 1200-talets slut
ett avgörande västeuropeiskt inflytande gjorde
sig gällande (Dädesjö, avläggare i Ljuder och
Edshult). — Vid Kalmar har funnits ett system
av fästningskyrkor, dels rundkyrkor (Hagby och
Våxtorp), dels flervåningskyrkor (Hossmo
m. fl.). En romansk, knuttimrad träkyrka
användes ännu i Pelarne.
Under nyare tidens tre första årh. blomstrade
det dekorativa måleriet och bildhuggeriet, som
fick impulser bl. a. från dekorationerna i
Kalmar slott och från den Braheska
konstverksamheten på Visingsö. Denna blomstring kan anses
avslutad med Per Hörberg. Bland större byggen
märkas Kristina kyrka i Jönköping (påbörjad
1649) och domkyrkan i Kalmar (påbörjad 1660).
Folkkultur. På grund av landskapets storlek
och de växlande naturförhållandena är den
småländska allmogekulturen långtifrån enhetlig. I
bebyggelsen kommer motsättningen fram mellan
den mera slutna gårdsplanen i östra S. och
den lösa gårdsbildningen västerut. Påverkan
från borgar- och herrgårdskulturen gav
allmogekulturen i östra S. en likartad prägel med
Östergötlands och Mälardalens (t. ex. dräktskicket).
Västra S. är däremot en skogsbygd, som länge
låg i det svenska rikets utkant. Primitiva drag
ha härigenom länge bevarats och göra S. till ett
överraskningarnas landskap på det etnografiska
området. Det småländska höglandet är en
typisk hantverksbygd. Mest känt är det långt in
på 1800-talet florerande bonadsmåleriet söderut
och västerut. — Om S:s folkmål se Svenska
språket.
Historia. I det skog-, berg- och kärruppfyllda
landet lågo de olika bygderna starkt isolerade
från varandra, och de många små landskapen
och häradena hade icke ännu sammanslutit sig
till större landskapsförbund, då namnet S
måla n d e n uppstod som gemensam geografisk
beteckning för bygderna s. om öster- och
Västergötland. Under medeltiden var S.i j u d i c i e 111
avseende delat mellan två lagsagor. De s. v. och
mell. delarna, omfattande de tre ”landen” V
ä-rend, Finnveden och Njudung,
bildade alltsedan 1100-talet tillsammans en lagsaga,
som urspr. efter huvudlandet kallades Värends,
under unionstiden möjl. någon gång Smålands
men sedan början av 1400-talet i regel
Tiohärads lagsaga. Hela den övriga delen av
S. — trakterna i n. och ö. — hörde ihop med
Östgöta lagsaga. — Den administrativa
indelningen har ända fram mot slutet av
1600-talet varit mycket obestämd. Från slutet av
1680-talet ha de tre länen, Jönköpings län,
Kronobergs län och Kalmar län,
bestått med i stort sett sina nuv. gränser.
Enl. Sigfridslegenden (från början av
1200-talet) skulle kristendomens första predikande
i S. ha skett genom samme Sigfrid, som säges
ha döpt Olof Skötkonung, alltså i början av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
