Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sockerdricka - Sockerindustri - Sockerkistträ - Sockerkulör - Sockernämnd, Statens - Sockerpalm - Sockerrör - Sockersjuka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
653
Sockerdricka—S ockersjuka
654
Sockerrör. Brasilien.
Sockerdricka, kolsyrad läskedryck, bestående
av en 5—6-procentig sockerlösning, smaksatt med
citronsyra el. något annat smakämne i ringa
mängd.
Sockerindustri, se Sockertillverkning.
Sockerkistträ, bot., se Cedrela.
Sockerkulör, för färgning av öl, spritvaror,
läskedrycker, ättika m. m. nyttjat tillsatsmedel,
som framställes genom upphettning av en
druvsockerlösning.
Sockernämnd, Statens, se Sockerbetsodling.
Sockerpalm, Are’nga sacchari’fera, en i
Ost-indien vildväxande och av malajerna allmänt
odlad palm med ända till 12 m hög, tjock stam
och flera m långa parbladiga blad. När de unga
blomkolvarna avskäras, utrinner en sockerhaltig
saft, som begagnas till palmvin och för
framställning av socker. De späda bladen nyttjas som
grönsaker, och av märgen beredes ett slags
sago-gryn.
Sockerrör, Sa’ccharwm officinarum, ett ända
till 4 m högt flerårigt gräs med yvig vippa samt
kortledat och bladrikt, ända till 4 cm tjockt,
styvt strå, som (utom överdelen) är fyllt med en
saftrik, sockerhaltig märg. Numera odlas s. i
nästan alla varma länder. S. infördes från s. ö.
Asien till Medelhavsländerna av araberna på
800-talet och odlades länge i stor skala på Sicilien
och i Sydspanien. Numera spelar det någon roll
endast i sistnämnda land. Under 1400- och
1500-talen fyllde Kanarieöarna det mesta av Europas
behov av råsocker. Senare ha Sydamerika och
Västindien, främst Kuba, jämte Ostindien och
Java spelat motsv. roll. Betodlingen i Europa har
emellertid vållat åtskilligt avbräck för de
soc-kerrörsodlande länderna, och mångenstädes
be-drives odlingen numera huvudsaki. för
sprittillverkning. Lämplig för odlingen är mark, som
under en tid av året är rikt bevattnad, t. ex.
flodstränder, men för det fullvuxna röret är torrt
väder fördelaktigt, enär sockerbildningen då är
starkast. Rikast på socker blir nedre delen av
stråna, varför också dessa avhuggas alldeles
invid marken. Röret får ej gå fullt ”i ax” före
skörden. Förökningen sker mest med de vid
skörden avhuggna stråtopparna, vilka användas
som sticklingar och lätt slå rot.
Sockersjuka (lat. diabetes mellitus, av grek.
diabaXnein, passera igenom), en sjukdom, som
karakteriseras av att ämnesomsättningen är störd
såtillvida, att 1) tillförda kolhydrater ej kunna
tillgodogöras och 2) kroppens egna beståndsdelar
omvandlas för att täcka behovet av kolhydrat.
I st. f. att omsättas utsöndras dessa med urinen,
och för denna utsöndring kräves en stor
utspädning. För att ernå denna behöves vätsketillförsel,
vilket i sin ordning ger upphov till en ökad
urinmängd. Den kolhydrathunger, för vilken
organismen utsättes, nödvändiggör ett ökat
näringsbehov för att täcka kalori förlusterna. I de
omnämnda förhållandena ligger förklaringen till s :s
viktigaste symtom: sockerhaltig urin i stora
mängder (ända upp till 10 liter om dygnet), törst
och hunger.
Sjukdomens orsak ligger i en bristande
funktion hos bukspottkörtelns inresekretoriska (se
Inre sekretion) element, de s. k. Langerhanska
cellöarna (Insulae Langerhansi). När därför F.
G. Banting 1921 ur bukspottkörteln lyckades
framställa det verksamma hormonet, således ett
rent fysiologiskt preparat med förmågan att häva
ämnesomsättningsrubbningen vid s., fick det
namnet insulin.
Det genom näring tillförda sockret
(kolhydraterna) resorberas av tarmarna och föres genom
portådern till levern, där det ånyo omvandlas och
upplagras i form av glykogen — upp till 15%
av vikten el. till omkr. 400 g. Även musklerna
kunna upplagra omkr. 0,5% el. omkr. 100 g.
När organismen har behov av socker, tar den av
sitt glykogenförråd i levern. På så sätt kommer
blodet alltid att innehålla en viss täml. konstant
mängd socker, det s. k. blodsockret. Det är först
när detta når en viss höjd (d. v. s. överstiger
den s. k. toleransgränsen), som sockret
uppträder i urinen. När det gäller s., är således en
höjning av blodsockret (hyperglycemi) primär i
förhållande till urinsockret. Socker i urinen kan
dock förekomma även utan att s. föreligger (se
Glykosuri).
S. börjar i allm. med trötthet — asteni —
och avmagring; många gånger förekommer klåda,
benägenhet för finnar, nervsmärtor m. m. De
vanligaste symtomen och de, som oftast föra den
sjuke till läkaren, äro törsten och behovet att
kasta vatten. Den livsfarligaste komplikationen
är det s. k. diabetiska komat, orsakat av
uppträdande av acetonkroppar i organismen (acidos),
som, om s. lämnas obehandlad, i eljest
okomplicerade fall utgör den vanliga dödsorsaken (se
Koma).
Man skiljer i allm. på två former av s., den
lättare och den svårare, av vilka den förra vanl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
