Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spanien - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
749 Spanien 750
Canalejas’ liberala ministär 1910—12 lyckades
dock genomföra flera betydande ekonomiska
reformer. Under 1 :a världskriget lyckades S.
upprätthålla neutraliteten. Den ekonomiska
världskris, som följde efter kriget, drabbade S. hårt,
och den sociala oron gjorde sig alltmer märkbar.
I Marocko tillfogades de spanska trupperna
betydande nederlag av Abd-el-Krim 1921—24,
vilket bidrog att öka missnöjet med regeringen.
1923 ersattes genom en statskupp den
konstitutionella regeringen av ett militärdirektorium
under ledning av Primo de Rivera. Alfonso
XIII lämnade diktatorn sitt stöd, och för en tid
såg det ut, som om Primo de Rivera skulle
lyckas sätta en gräns för den anarkiska
utvecklingen. I förening med Frankrike lyckades S.
1926 besegra Abd-el-Krim och konsolidera sitt
välde i Marocko. Oppositionen mot diktaturen
och de separatistiska strömningarna i Katalonien
tilltogo i omfattning. Antidynastisk och
republikansk, fick den i jan. 1930 Primo de Rivera
avlägsnad, och en återgång till konstitutionella
former bebådades av konungen. Då denna ej
skedde med önskvärd snabbhet, spred sig den
republikanska rörelsen hastigt och kulminerade i
en revolution 14 april 1931, varvid
kungafamiljen lämnade S.
Andra republiken och Francos
regim. A. Zamora blev chef för den provisoriska
regeringen. Redan dessförinnan hade Maciå i
Barcelona utropat en katalansk republik, som
efter åtskilliga underhandlingar som ”autonomt
generalitet” ingick i den spanska republiken.
Revolten följdes överallt i städerna av upplopp,
riktade främst mot kyrkorna och klostren. I juni
1931 skred man till val av konstituerande cortes,
varvid helt nya partier framträdde, bl. a. det av
Gil Robles ledda, täml. moderata, katolska
folkpartiet. Valen gå vo stor majoritet åt vänstern.
En republikansk och demokratisk författning
infördes; till republikens förste president valdes
Zamora, som kort förut som regeringschef
avlösts av M. Azana. En rad antiklerikala lagar
genomfördes, statsreligionen förklarades
avskaffad, klostren berövades stora delar av sina
egendomar och ställdes under statskontroll,
jesuitorden upplöstes.
Emellertid tog sig den sociala oron allt
våldsammare former. Kommunala nyval på sommaren
1932 visade dock, att högern hade kraftig vind i
seglen — en reaktion mot orolighetema var på
väg. Denna tog sig också uttryck i ett militärt
kuppförsök s. å., som dock regeringen lyckades
nedslå. Regeringen fortsatte sin antiklerikala och
radikala politik, genomförde s. å. en jordreform
och 1933 en lag, som förbjöd de religiösa
ordnarna att befatta sig med undervisning. Men
reaktionen blev allt starkare. När presidenten på
hösten 1933 lät upplösa cortes, vunno högern och
de moderata partierna en betydande seger.
Ledande i den nya riksdagen blev ett centerparti,
radikalerna, som i dec. 1933 bildade regering
under Lerroux. Det parlamentariska läget var dock
instabilt, och flera regeringskriser följde. Hotet
om en radikal revolution ökade, och i okt. 1934
utbröt resning; storstrejk proklamerades över
landet, Kataloniens självständighet utropades i
Barcelona, i Madrid gick man till angrepp mot
regeringsbyggnaderna. Tack vare de sammandragna
truppernas pålitlighet kunde dock regeringen
behärska situationen, redan efter en vecka var dess
seger tryggad. Revolutionsförsöket medförde, att
Kataloniens autonomi temporärt upphävdes och ett
antal fackförbund upplöstes. Vänsteroppositionen
svarade på denna kamppolitik genom att bilda en
folkfront, vars samlande namn och främsta kraft
var Azana. I jan. 1936 lät president Zamora ånyo
upplösa cortes på gr. av det hopplösa
parlamentariska läget. Folkfronten vann stor seger och
absolut majoritet. Azana kallades genast till
ministerpresident. Redan i april s. å. lät emellertid
cortes förklara den moderata republikanen
Zamora avsatt som president och valde i hans ställe
Azana, vilken som ministerpresident avlöstes
av partivännen Casares Quiroga. Den politiska
kursen lades helt om. Katalonien återfick
autonomi, och sådan beviljades även Galicien och de
baskiska provinserna. Men ånyo kom vid
regimskiftet jäsningen i landet till utbrott. Fram emot
sommaren 1936 tycktes dock lugnare förhållanden
återinträda. Emellertid skärptes motsättningarna
genom två mord. 16/7—17A gjorde
militärstyr-korna i Marocko och på Kanarieöarna uppror,
18/7 utbröto militära revolter i ett flertal spanska
städer. Den urspr. utsedde ledaren för
insurgenterna, general Sanjurjo, omkom, och i hans
ställe trädde general Cabanella i spetsen för
upprors-regeringen, som tog sitt säte i Burgos. Redan i
okt. s. å. ersattes Cabanella som de upproriska
nationalisternas regeringschef av Franco. Den
legala regeringens chef Casares Quiroga avgick
omedelbart vid upprorets utbrott, och i hans
ställe bildade Giral regering. I sept. s. å. ersattes
denna av en ministär under socialistledaren
Ca-ballero. Regeringen flyttade s. å. från det
hotade Madrid till Valencia, 1937 till Barcelona.
S. å. ombildades ånyo, snarast i moderat
riktning, regeringen, som ställdes under ledning av
socialisten J. Negrin. Trots de energiska
krigs-ansträngningarna blevo krigsoperationerna allt
olyckligare för regeringssidan. I mars 1939 var
kriget militärt avgjort. 28/a inryckte Francos
trupper i huvudstaden. Därmed hade andra spanska
republiken upphört att existera.
F r a n c o hade redan under inbördeskrigets
tid samlat sina anhängare i en enhetlig politisk
organisation, Spanska falangen. Denna blev efter
nationalisternas seger 1939 enda tillåtna statsparti,
och S. blev alltså en autoritär stat. Det stöd,
som nationalsocialismens Tyskland och
fascismens Italien gett Franco under inbördeskriget,
gjorde det naturligt för honom att efter segern
sluta upp vid deras sida, och S. biträdde i mars
1939 antikominternpakten och uträdde i maj s. å.
ur N. F. Å andra sidan var landet svårt förött
genom kriget, en försiktig utrikespolitik var
nödvändig, och vid 2:a världskrigets utbrott
förklarade sig S. neutralt. Efter Frankrikes
sammanbrott ändrade Franco landets status till att vara
icke-krigförande, och spanska trupper ockuperade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
