Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sparta (Sparte) - Spartacus - Spartakister - Spartan - Spartiat - Sparvhök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
775 Spartacus-
politisk medborgarrätt (perioiker),
befolkningsskikt, vilka uppenbarligen bildats av landskapets
äldre invånare från tiden före dorernas
invandring och av efter hand nedsjunkna och
deklasserade doriska element. Dorernas, spartiaternas,
nya S. låg på Eurotas’ västra strand kring
Akropolis (Palaikastro) n. om det moderna S. Enl.
äldre spartansk uppfattning skulle männen vara
stadens mur. Murar fick S. också först i sen
tid; de fulländades av tyrannen Nabis (207—192
f. Kr.) och ombyggdes 184 f. Kr. Av det gamla,
klassiska S. synes i landskapet inom denna sena
mur intet, och det faller sig även svårt att exakt
bestämma stadens huvuddelar (Pitane n. v. om
teatern, Limnai mot Eurotas ö. om Akropolis;
Mesoa och Kynosura ovissa). Moderna engelska
utgrävningar ha dock klarlagt de viktigaste fasta
punkterna: Athena Chalkioikos’ helgedom och
nedanför densamma teatern i Akropolis’
sydsluttning. Athena-helgedomen var ett gammaldags,
med kopparplattor överklätt tempel; inom dess
område och grannskap ha talrika belysande fynd
från äldre tid gjorts, bl. a. rester av en storartad
krigarbild (mer än naturlig storlek; stundom
kallad Leonidas) i marmor från början av
400-talet, nu i Atens nationalmuseum. Den bild av
det äldre, stora S., som de lösa fynden från
Akropolis givit, kompletteras av de engelska
utgrävningarna i Artemis Orthias helgedom vid
Eurotas ö. om staden (v. Limnai). Denna
kultplats har levt och förnyats från 700-talet f. Kr.
till långt in i romersk kejsartid. Fynden ge vid
handen ett synnerligen rikt kulturliv i S. under
särsk. 600-talet och det tidigare 500-talet, den
tid, då spartiaterna även hade skalder som
kör-diktaren Alkman, Tyrtaios, Terpandros o. a.
Klart nar även ådagalagts, att de berömda
grekiska vaser, som efter den första större
fyndplatsen, det doriska Kyrene i n. Afrika, brukat
kallas kyreneiska, haft sin centrala
tillverknings-plats i S. Det var också under denna tid, som
S. gjorde sina koloniseringar. Den bild, som de
antika historikerna med förkärlek gåvo av det
snarast kukurfientliga, krigiskt kärva S., tillhör
främst stadens militära stormaktstid (400-talet
f. Kr.) och senare århundraden.
Utvecklingen i S:s historia har undanskymts i
den antika traditionen genom att man vid dess
början diktat in lagstiftaren Lykurgos’ gestalt
och författning. I själva verket framstår ”den
lykurgiska författningen” som ett resultat av en
lång utveckling med utgångspunkt från segt
fasthållna primitiva samhällsgrundvalar, som den
invandrade doriska härskarstammen bibehållit i det
rika erövrade landet. Avgörande för
författningen, sådan vi möta den, har övergången från äldre
riddarväsen till tungt väpnad fotfolkshär varit.
Detta har tydligen skett på det s. k. 2:a
mes-seniska krigets tid (600-talet f. Kr.). Denna
omdaning av S:s krigsväsen med dess utnyttjande
av all spartiaternas värnkraft gjorde S. till herre
ej blott över Lakonien utan även över Messenien
och förskaffade det ledningen på hela
Pelopon-nesos (i Peloponnesiska förbundet). Det
segrande, krigiskt anspända spartiatfolkets härordning
-Sparvhök 776
i dess fullt utvecklade form präglar bilden av det
genom historikernas skildringar kända S.
Vanföra barn dödades. Vid 7 års ålder togos
gossarna inom det spartiatiska härskar folket från
hemmen och fingo av staten ordnad uppfostran
i militära förband. Träning, uthållighet och
förslagenhet uppdrevos, och vid fyllda 20 år vann så
den myndige spartiaten insteg i de tältlag med
gemensamma måltider (syssi’tia), som voro ett
av de mest karakteristiska dragen i det
spartanska samhällslivet. Genom dem var den
spartiatiska hären alltid mobiliserad och staden S. så
att säga ett ständigt fältläger. Utmärkande var
vidare den stränga, fixerade matordningen med
svinkött och svartsoppa. Detta spartiatiska folk
hade två i S. residerande konungar, som voro
befälhavare i fält och överstepräster, som
innehade vissa privilegier och efter döden hyllades
med sällsamt formad kungssorg. De tillhörde två
olika ätter, Agiaderna och Eurypontiderna. Det
verkliga avgörandet i statens liv tillföll emellertid
dels eforerna, dels de gamles råd, gerusJa, vilka
valdes på alla vapenföra och fyllmyndiga
spar-tiaters ting. Eforerna voro 5. I historisk tid
hade de i sin egenskap av beskyddare och
övervakare av författningen faktiskt fått ledande
inflytande över utrikespolitiken och polisväsendet
samt kontrollen över heloter och perioiker. De
voro den spartanska sedens stränga väktare.
Ge-rusia bestod av de två konungarna och 28
åldringar över 60 år. — Om S:s historia se f. ö.
Grekland, sp. 267 ff. Under den romerska
kejsartiden upplevde S. som huvudort i ett bördigt
och rikt landskap en anmärkningsvärd blomstring.
Det ödelädes av goterna under Alarik 395,
åter-befolkades i bysantinsk tid men övergavs 1248.
Det moderna S. grundades 1834. — Litt.: H.
Bengtsson, ”Griechische Geschichte” (1950). För
nyare utgrävningar ”Annual of the British School
at Athens”, 26—30 (1923—30).
Spa’rtacus, ledare av ett slavuppror mot Rom
(d. .71 f. Kr.), bördig från Trakien, desertör
från hjälptrupper i romersk tjänst, greps som
rövare och sattes i gladiatorsskolan i Capua. S.
rymde därifrån och samlade (73 f. Kr.) ett band
av slavar och löst folk, vilket växte till en
betydande här, som härjade och plundrade samt
lyckades bringa Syditalien i sitt våld. Praetorn
Marcus Crassus lyckades efter svåra motgångar
besegra de upproriska. S. stupade i Apulien 71.
Resterna av hans skaror tillintetgjordes av
Crassus’ och Pompeius’ trupper.
Spartakfster, namn på medl. i och anhängare
till den tyska sammanslutningen
Spartakus-Bund, som 1917—18 under K. Liebknechts och
Rosa Luxemburgs ledning uppstod inom det
oavhängiga socialdemokratiska partiet.
Spartan, invånare i Sparta; person med enkla
och stränga (”spartanska”) levnadsvanor.
Spartiät, se Sparta.
Sparvhök, Acci’piter ni sus, tillhör underfam.
hökar av rovfåglarnas ordn. och utmärkes av
långsträckt kropp med litet huvud, näbb med
skarp hake, täml. korta vingar och lång, tvärt
avskuren stjärt. Mellantån är mycket lång. Fär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
