Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spektrum, färgspektrum, ljusspektrum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
793 Spektrum 794
som för en ingående undersökning av s. varit och
är av utomordentlig betydelse.
För varje i s. ingående våglängd får man en
linjeformad bild av spalten, en spektra
1-linje, för synligt ljus i en färg, som beror
på våglängden. I ett kontinuerligt s.
finnas alla våglängder mellan vissa gränser
representerade, och man får en oändlig följd av
spaltbilder tätt intill varandra, alltså en
sammanhängande strimma. Ju smalare spalten är, desto
renare blir spektret.
Ett s. med överallt lika dispersion, d. v. s.
sådant, där spaltbilderna för två strålar med
bestämd våglängdsskillnad falla lika långt från
varandra, oberoende av i vilket spektralområde de
ligga, kallas normalt s. Ett nästan normalt
s. kan man få med hjälp av g i 11 e r(galler),
en polerad glas- el. metallskiva, på vilken ristats
ett stort antal fina parallella streck med jämna
avstånd. Avståndet mellan två närliggande streck,
gitterkonstanten, är vanl. mycket litet,
så att man får flera hundra streck per mm.
Infaller ljus av bestämd våglängd (2) vinkelrätt
mot ett gitter med konstanten a, får man utom
den rätt genomgående (vid metallgitter
tillbaka-reflekterade) centralstrålen ett antal
strålar på vardera sidan om denna. Dessa uppkomma
genom interferens mellan de elementarvågor, som
enl. Huygens’ princip utgå från mellanrummen
mellan strecken. Mätbar ljusstyrka fås endast i
sådana riktningar, att alla elementarvågor
samverka; vinkeln v mellan dessa riktningar och
centralstrålen satisfierar ekvationen a sin v =nk, där
n är ett helt tal. På ömse sidor om
centralstrålen får man sålunda vid sammansatt ljus ett s.
”av första ordningen”, för vilket n = i, bortom
dessa ett av andra ordningen (n = 2) o. s. v.
De genom ljusbrytning i prismor uppstående
prismatiska s. äro däremot långtifrån
normala; dispersionen växer snabbt med avtagande
våglängd, så att den röda delen av s. blir
mycket mera sammanträngd i jämförelse med den
violetta än i gitterspektra.
Det s., vari strålningen, som utgår från
strålande kroppar, kan sönderläggas, kallas e m i
s-sionsspektrum. Sändes en sammansatt
strålning genom en kropp, som äger förmåga att
delvis absorbera denna strålning, erhålles efter
spektrai sönderläggning ett a b s o r p t i o n
s-spektrum. Spektrallinjerna i ett emissions- el.
absorptions-s. kallas emissions-, resp, a
b-sorptionslinj er. Exempel på ett
absorptions-s. är solspektrum, vari de mörka
fraunhoferska linjerna utgöras av
absorptiøns-linjer, härrörande från solljusets absorption i
sol- och jordatmosfären. Fasta och flytande
kroppar, som befinna sig i glödande tillstånd, ge
upphov till ett emissions-s., i vilket de olika
färgerna kontinuerligt följa på varandra, hur stor
upplösningsförmåga den dispergerande
spektral-apparaten än har. Vid sådan strålning, som leder
sitt ursprung endast från den fasta el. flytande
kroppens ternp., s. k.
temperaturstrålning, uppkomma alltid kontinuerliga s. Erhålles
strålning åter från sådana kroppar genom
lumi
niscens av något slag, sammansättes s. förutom
av mer el. mindre svaga kontinuerliga s. jämväl
av ett d i s k o n t i n u e r 1 i g t s., bestående av ett
större antal diskreta linjer, stundom liggande så
tätt intill varandra, att de vid smärre
spektral-apparater tyckas bilda ett kontinuerligt s. och
först med instrument av större upplösande kraft
kunna upplösas i enstaka linjer. S. av gaser
indelas alltefter arten i linje-s. och band-s.
Linjespektra bestå av ett större el. mindre antal
enstaka linjer av växlande intensitet, ofta
skenbart oregelbundet spridda över spektralområdet.
De anses härröra från atomerna och kallas
därför atomspektra. Vid bandspektra,
vilka också, som en finare analys visat, bestå av
enstaka diskreta linjer, äro linjerna starkt
anhopade inom trängre våglängdsområden med en
karakteristisk intensitetsfördelning. Sitt namn ha
band-s. erhållit därav, att de i spektralapparater
med ringa upplösande kraft tyckas utgöras av
kontinuerliga färgband, skarpt avgränsade åt ena
hållet (bandkanten) men åt andra hållet
småningom avschatterade. Band-s. torde ha sitt upphov i
de 2- el. fleratomiga molekylerna; de benämnas
därför även molekylspektra. I studiet av
linje- och band-s. ha vi ett utomordentligt
hjälpmedel för att utforska atomernas, resp,
molekylernas byggnad.
Uppträdandet av linjerna i ett s. och deras
inbördes intensitetsförhållanden bero av det sätt,
varpå strålningen åstadkommes. Förutom genom
direkt upphettning till hög temp. (t. ex. i en
bun-senlåga) kan emissions-s. erhållas genom
luminiscens av alla slag. Särsk. använt är
elektrolumi-niscensfenomenet. Av dylik art är den elektriska
urladdningen i förtunnade gaser. Även strålningen
från elektriska ljusbågen och elektriska gnistan
torde i större el. mindre grad bero på
elektrolu-miniscens. Genom bestrålning av ämnen med ljus
av olika slag är det under vissa omständigheter
möjligt att erhålla s., s. k. fluorescens- el.
f o s f o r e s c e n s s p e k t r a. På gr. av att
uppkomsten av dessa s. visar drag, analoga med
resonansfenomenet, kallas s. även
resonansspektra.
Ett ämnes s. är karakteristiskt för ämnet.
Härpå grundar sig spektralanalysen. Vid utforskandet
av linje-s. ha H. Kayser och K. Runge men
framför allt J. R. Rydberg påvisat existensen av serier
av linjer, vilkas våglängder kvantitativt kunna
härledas ur enkla formler. Alla serier
karakteriseras därav, att våglängden för linjerna i
desamma med avtagande våglängd, intensitet och
skärpa konvergerar mot en kortvågig gräns. Av
denna typ är den först av alla (1885) upptäckta
Balmers serie i väteatomens s., som innehåller
även andra serier. De högre elementens s. äro
i allm. mycket komplicerade, och de olika
serierna gripa ofta så in i varandra, att betydande
svårigheter uppstå vid s:s analys. I enklaste fall
bestå linjerna av dupletter el. tripletter,
men även större komplexitet (m u 11 i p 1 i c
i-t e t) förekommer ofta. En motsvarighet till
spektrallinj ernas multiplicitet vid de högre
elementen finnes även vid vätet och består av en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
