Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spiritism - Spiritoso - Spiritualer - Spritualism - Spiritualitet - Spirituell - Spirituosa, spirituösa drycker - Spiritus - Spiritus (farmakologi) - Spiritus (språkvetenskap) - Spirituös - Spirochaeter - Spirochetos - Spirogyra - Spirometri - Spis - Spis (boktryckeri) - Spitfire - Spithead - Spitsbergen - Spitta, 1. Philipp - Spitta, 2. Philipp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
823
Spiritoso—Spitta
824
de psykiska fenomenen, som bidragit att kasta
ljus över det undermedvetna själslivet och dess
invecklade mekanism. Något verkligt religiöst
budskap har s. icke att komma med. Hela dess
intresse koncentreras omkring själens öden i livet
efter döden, som man tänker sig helt analogt
med livet här på jorden. — Litt.: E. Briem, ”S.
i, S:s historia” (1922; med utförlig litt.); H.
Martensen-Larsen, ”S:s blændværk” (2:a uppl.,
2 bd, 1922; sv. övers., 2 bd, 1924), ”Om döden
och de döde” (3 bd, 1925—27; sv. övers., 3 bd,
s. å.). Om s. som religion se E. Briem, ”Moderna
religionssurrogat” (1926).
Spiritoso [-å’så], it., mus., livfullt, eldigt.
Spirituäler, strängare riktning inom
francis-kanorden.
SpiritualPsm (av lat. spiritus, ande). 1)
(Filos.) Vanl. dets. som idealism. Den senare
hyllar dock den negativa åsikten, att det sant
varande icke är kroppsligt, medan s. positivt
anger detsamma som andligt.
2) (Kyrkohist.) Den i kristendomens historia
under skiftande former framträdande riktning,
som eftersträvar en omedelbar, andlig förbindelse
mellan människan och Gud. Inom riktningen
förekomma mycket olika representanter, som alla
förenas i ett visst åsidosättande av den historiska
uppenbarelsen. Dit kunna räknas montanisme-n
och donatismen i gamla kyrkan samt under
medeltiden vissa mystiker (Eckart och Tauler) och
den fria andens bröder och systrar. Den
moderna s. leder sitt ursprung till
reformationstiden med inbördes olika representanter som S.
Franck, K. Schwenckfeld, Paracelsus, delvis även
vederdöparna. — Litt.: H. Bornkamm, ”Mystik,
Spiritualismus und die Anfänge des Pietismus im
Luthertum” (1926).
Spiritualitet, förfinad kvickhet.
Spiritue’ll, kvick och sinnrik; fyndig och
rolig.. .
Spirituösa, spirituösa drycker, nu
föråldrad benämning på spritdrycker.
Spiritus, ande. — S. r è c t o r, den ledande,
”själen” i ett företag. — S. sänctus, den
Helige ande. — S. animäles, se Livsandar.
Spiritus, lat., farm., benämning på blandningar
av alkohol och vatten av olika koncentrationer,
ss. j. concentratus, koncentrerad sprit, 90—91
volym-%, a dilutus, utspädd sprit, 69,5—70,5
volym-%, j. tenuis, svag sprit, 49—51 volym-%,
samt j. e. vino, eau de vie, tvåstjärnig.
Dessutom bära en del sprithaltiga läkemedel
benämningen s.
Spiritus, lat., ”andning”, språkv. Sedan det
joniska alfabetet införts i Aten 403 f. Kr.,
saknades ett tecken för det i den attiska dialekten
ännu bevarade A-ljudet. I skrift infördes i
stället de båda slagen av spiritus: 1) as per ’, motsv.
A-ljudet före vokaler i början av ord; 2) lenis ’
vid övriga vokaler i början av ord. A-ljudet
försvann snart ur det talade språket, så att
skillnaden blev betydelselös, ehuru den upprätthålles i
nygrekisk skrift.
Spirituös, sprithaltig (om drycker).
Spirochae’ter [-k-] (av grek. spetra, vindling,
och chSTte, hår), spirokèter, en grupp
mikroorganismer, som variera avsevärt i fråga om
storlek (från 12 n till över 100 /a), byggnad och
fysiologiska egenskaper men som ha vissa
karakteristiska drag gemensamma. De äro
spiralvridna stavar, som icke bilda sporer, de äro svåra
att färga och odla, de föröka sig genom
tvärdelning. Vissa av dem äro så tunna, att de passera
bakterietäta filtra. S. äro mycket böjliga och
kontraktila och livligt rörliga. Det gamla
antagandet, att flagellae saknas, har, åtm. för vissa
representanters vidkommande (studier i
elektronmikroskop), visat sig felaktigt. De flesta s. äro
ofarliga saprofyter, som förekomma i
stillastående vatten och i vissa djurs tarmkanal. Vissa
s. äro patogena för människan. Ang. dessa se
Bakterier, sp. 263, och bild 13 å pl. vid
Bakterio-logi.
Spirochetos [-ketå’s], benämning på
infektioner, orsakade av spirochaeter.
Spirogyra, bot., se Grönalger, sp. 397 och
fig. 1.
Spirometri (av lat. spirare, andas, och grek.
me’tron, mått), uppmätning av den in- el.
utanda-de luftens volym. Den härvid använda apparaten,
spirometer, utgöres vanl. av en gasklocka,
i vilken försökspersonen kan inandas el. utandas.
Upptecknas de gjorda utslagen automatiskt,
erhåller man ett s p i r o g r a m.
Spis, beteckning dels för öppen eldstad (se
d. o.), dels för apparat för tillagning av föda.
Den vanliga vedspisen utföres med åtm. de inre
delarna av gjutjärn, eldstad med bredvidställd
bak- och stekugn samt överliggande plan kokhäll
med ringtäckta öppningar för kokkärlen.
Moderna vedspisar äro vanl. byggda för relativt
kort-sågad ved och äro, så långt det är praktiskt
möjligt, värmeisolerade, bl. a. under själva hällen,
varvid värmeavgivningen till kokkärlen
förmedlas av särskilda kokplattor, vilka på undersidan
äro försedda med värmeupptagande kammar.
Kokkärlen, vilka böra ha plansvarvad botten,
behöva sålunda ej komma i beröring med lågan.
Denna uppvärmningsprincip renodlades i Sverige
först vid den för kokseldning och
värmeackumu-lering byggda, termostatreglerade A g a-s p i s e n
(början av 1920-talet). Genom Aga-spisen
lanserades också idén att utföra exteriören med ljus
porslinsemalj erad yta. Ang. gas- och e 1 s p
i-s a r se Gasspis och Elektriska värmeapparater.
Spis, boktr., se Korrektur, proven på sp. 711.
Spitfire [spi’tfaia] (eng., eg. brushuvud),
engelskt jaktflygplan.
Spithead [spi’the’d], redd vid Portsmouth, se
Solent.
Spi’tsbergen [-rg-], norska namnet på
Spetsbergen.
Spitta [Jpi’-]. 1) Karl Johann Philipp S.,
tysk teolog och psalmförfattare (1801—59). S:s
främsta arbete är den andliga sångsaml. ”Psalter
und Harfe” (2 bd, 1833—43; sv. övers. 1907—
09), som blev en mycket spridd uppbyggei sebok.
Sv. ps. nr 244 och 481 äro förf, av S.
2) Johann August Philipp S., den föreg:s
son, musikhistoriker (1841—94), prof, i
musik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
