Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Språkgeografi (dialektgeografi) - Språkljud - Språklära - Språkmelodi - Språk och stil - Språkpsykologi, språkfilosofi - Språkrensning - Språkriktighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
845 Språkljud—Språkriktighet 846
skap, land, kontinenter). Företeelserna
kartläggas i s. k. s p r å k a 11 a s, varigenom översikt
vinnes såväl över enstaka företeelsers utbredning
som rörande gränserna mellan de olika
språkområdena. — Tysken G. Wenker planlade på
1870-talet en stor tysk språkatlas, som först i våra
dagar håller på att utarbetas (i Marburg). Störst
betydelse för utvecklingen av s:s metoder fick
J. Gilliéron genom ”Atlas linguistique de la
France” (1902—12), vari c:a 2,000 kartor lämna
en bild av nutida franskt språkbruk. Ett
värdefullt danskt arbete är V. Bennike och M.
Kris-tensen, ”Kort over de danske folkemål” (1898—
1912). Först fr. 0. m. 1930-talet har den
språkgeografiska forskningen mera livligt bedrivits i
Sverige, bl. a. av Natan Lindqvist. En stor svensk
språk- och kulturatlas är under utarbetande genom
Gustav Adolfs akad. för folklivsforskning.
Språkljud, av den mänskliga röstapparaten
frambringade ljud, det talade språkets enklaste
beståndsdelar. Ljudalstringen sker huvudsaki. i
struphuvudet (stämbanden) samt i mun- och
näshålan. Stämbanden äro antingen slappa och
passagen mellan dem, röstspringan, vid (el. svagt
förträngd), ss. vid bildandet av f, s, el. också
är passagen så pass starkt förträngd, att luften,
då den pressas förbi, sätter stämbanden i
dallring, varigenom en ton uppstår, ss. för a, e, m,
v. S., alstrade på första sättet, kallas t o n 1 ö s a,
de andra tonande; övergångsformer, d. v. s.
svagt tonande s., förekomma stundom, t. ex. i
tyskan. Munhålan kan vara dels öppen el.
svagt förträngd, d. v. s. att på ingen punkt i
den två organ närmats till varandra i sådan
utsträckning, att något hinder lägges i vägen för
luftströmmen — så är fallet, då man uttalar a,
e, i, dels starkt förträngd el. helt tillsluten, så
att luftströmmen vid passerandet av talkanalen
alstrar ett buller, ss. för f, v, m, s. S.,
fram-bragta på första sättet, kallas -vokaler, de
andra konsonanter; övergångsformer
mellan dessa två kategorier äro vanliga, ty blott den
hur många mellanstadier som helst tillåtande
graden av förträngning skiljer t. ex. i från j. Till
konsonanterna pläga räknas även h och den
la-ryngala (glottala) explosivan (’). Alla normalt
alstrade (d. v. s. ej viskade) vokaler äro
tonande; konsonanterna äro dels tonande, dels tonlösa,
allteftersom bullerljudet i mun- (och näs-)hålan
åtföljes av stämbandsvibration el. ej. Vid
vokalernas bildning inskränker sig munhålan till att
på olika sätt modifiera stämbandstonens resonans;
vid konsonanternas sker ljudbildningen huvudsaki.
i munhålan, medan den eventuella
stämbandsvibra-tionen blott utgör ett beledsagande moment. Se
vidare Konsonanter och Vokaler.
Språklära, se Grammatik.
Språkmelodi. Ordet melodi om språk el.
om tal användes ibland som synonym till vad
som annars brukar kallas musikalisk accent. Man
skiljer mellan o r d m e 1 0 d i och satsmelodi.
Olika ordmelodier ha vi i svenskan i akutord
som änden (av and) och gravisord som anden (av
ande), olika satsmelodi i t. ex. frågan han
kommer i morgon? och påståendet han kommer i
morgon. När vi avgöra, varifrån en person är,
låta vi i mycket leda oss av ord- och satsmelodien
el. allmännare uttryckt s. Det olika akustiska
intryck vi få vid läsning av olika skalder och förf,
beror också till en del på de olikheter i s., som
deras individuellt olika sätt att sammanställa
orden locka oss till vid läsningen.
Språk och stil, tidskrift för nysvensk
språkforskning, utgavs 1900—20 av G. R. Berg, B.
Hesselman och O. östergren och fortsättes av
Nysvenska Studier.
Språkpsykologi, språkfilosofi,
vetenskapen om språkets uppkomst och utveckling samt
lagarna för dess väsen. Tidigare s. var avgjort
spekulativt inriktad, varvid föremålet för
densamma huvudsaki. var själva talförmågan. Först
med uppkomsten av en på konkret material
grundad lingvistik samt särsk. genom den
experimentella genetiska psykologien kom s. att orienteras
i empirisk riktning. Under de allra senaste
årtiondena har socialpsykologien kommit att betyda
ofantligt mycket för den språkpsykologiska
forskningen. Man kan i stort sett urskilja fyra olika
uppfattningar ang. språkets uppkomst och väsen.
Den danske språkforskaren O. Jespersen menade,
att språket väsentligen bottnade i känslor och
affekter. Flera psykologer, bl. a. finländaren
Eino Kaila, hävda, att språket är betingat av
den s. k. symbol funktionen, d. v. s. förmågan att
uppfatta de språkliga termerna som
representativa tecken, vilka beteckna något, som icke är
”här och nu”. Om symbolfunktionen störes,
vilket förekommer vid vissa hjärnskador, kan
individen icke benämna ting el. företeelser, som
ej stå i intim relation till hans behov. W. Wundt
ser i sitt monumentala arbete
”Völker-Psycholo-gie” språket som ett komplicerat uttryck för de
enskilda individernas verksamhet som tänkande
varelser. Denna extremt intellektualistiska
uppfattning har vederlagts icke endast av
utvecklingspsykologien (undersökningar av barn och
primitiva folk) utan även och framför allt av
den moderna socialpsykologien, som ser språket
som en del av det sociala beteendet. Orden äro
främst ”verbala reaktioner” gentemot
yttervärlden och sammanhänga alltså intimt med våra
attityder gentemot densamma. — Litt.: F. Kainz,
”Psychologie der Sprache” (2 bd, 1941—43),
”Einführung in die Sprachpsychologie” (1946);
Torgny T. Segerstedt, ”Ordens makt. En studie
i språkets psykologi” (1944).
Språkrensning, se Purism.
Språkriktighet, den egenskap man
tillerkänner ett språkuttryck ur värdesynpunkt, dess
förmåga att begripligt uttrycka vad man vill ha
sagt. En äldre filologisk åskådning uppställde
som språkideal uttryckssätt och ordförråd från
något förflutet skede, vilket betraktades som det
klassiska. Senare tog man bruket, det allmänna
talspråket, till utgångspunkt och var böjd att
betrakta dess former och uttryckssätt som den
norm, vilken grammatiken ägde att registrera.
Man kan ange språkidealet som uttrycksfullhet,
förening av knapphet och fullständighet:
uttrycket får varken säga för mycket el. för litet.
Sam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
