Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spånga - Spånga—Lövsta järnväg - Spångberg, Valfrid - Spångenäs - Spår - Spårljus - Spårteknik - Spårvidd - Spårväg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
853
Spånga—Lövsta järnväg—Spårväg
854
talet. I ö. är tillbyggt Bondeska gravkoret med
epitafium över herren till Hässelby,
riksskatt-mästaren G. Bonde. I Hässelby finns en kyrka,
byggd 1939 efter ritningar av F. Hjortzberg.
Spånga—Lövsta järnväg, från Spånga
station på linjen Stockholm—Västerås till Hässelby
villastad och Stockholms stads
sopförbrännings-verk vid Lövsta, spårvidd 1,435 m; längd 7 km;
öppnad för allmän trafik 1889. S. äges av
Stockholms stad och trafikeras av SJ.
Spångberg, Karl Valfrid, journalist och
skriftställare (1871—1946). Efter ett par års
studier i Uppsala ägnade han sig från 1893 åt
journalistik, var red. för Aftontidningen 1909—
12, medarbetare där 1912—20, skrev, bl. a. under
rubriken ”Politiska brev”, cirkulärartiklar till
den liberala pressen, vilka under demokratiens
genombrottsår hade opinionsbildande betydelse. S.
företrädde en radikal, socialreformatorisk
liberalism. Han tog 1902 initiativet till Svenska
jour-nalistfören., där han var ordf. 1903—09. S.
utgav bl. a. ”Stora män och mindre” (3 bd, 1917
—24), ”Adolf Hedin i liv och gärning” (1925),
”Liberalismen i svensk politik” (2 bd, 1927),
”Karl Staaff” (2 bd, 1928), ”Hjalmar Öhrvall”
(1929), ”Från Arvid Posse till Per Albin
Hansson” (1936) och ”Banbrytare, hövdingar,
tyranner” (1939). S. skrev vidare historiken i
jubileumstidskriften ”Publicistklubben 1874—1924”
(1924), ”När tiden byter skinn” (1932) och
”Mina femti journalistår” (1941) äro memoarer.
Spångenäs, järnvägsknut i Tuna sn i Småland.
Spår, jaktv. För jägaren gäller det att bedöma
dels det särskilda fotavtrycket,
spårstämpeln, dels dessa avtrycks inbördes ställning,
spårställningen. Den förra är typisk ej
blott för viss djurart utan även ofta för djurets
ålder el. kön. Spårstämpeln skiftar även utseende
efter tårnas ”spretning”, som ökas på mycket
lös mark el. då djuret är trött el. sårat.
Spårställningen beror på djurets gångart för tillfället.
Skritt- och travspår likna täml. varandra.
Höger- och vänsterfotsspåren stå alternerande i
parallella serier med ett inbördes avstånd i sidled,
som betingas av ”skrevningen”. Då bakfoten
ned-sättes bakom samma sidas framfotsspår, kallas
det ”trögsteg”, då det sker i detsamma, säges
djuret ”täcka”, då det sker framför ”gripa över”.
Stegen äro kortare och skrevningen relativt större
vid skritt än vid trav. Vid hopp och språng
kastas kroppen fram av båda bakbenen samtidigt
och uppfångas därefter av frambenen; därpå
framföras bakbenen ånyo under bågböjning av
ryggen o. s. v. Bakfötterna sättas vid hopp i, vid
språng framför framfotsstämplarna. I förra
fallet stå spåren parvis, i senare i grupper om fyra,
men då stundom en bakfot nedsättes i ett
fram-fotssprår, kunna trespårsgrupper bildas. — Se
bild vid Hare, sp. 902.
Spårljus, vapentekn. För synliggörande av
projektilbanan förses vissa projektiler,
spårljusprojektiler, spårljusgranater, särsk.
för flygplans-, luftvärns- och pansarvärnsvapen
(med 6,5 mm—10,5 cm kaliber), med en lyssats,
som tändes vid skottlossningen och genom
pro
jektilens bakplan utsänder en starkt lysande låga,
synlig även vid dagsljus.
Spårteknik, ett förfarande att med
användning av separerade stabila el. radioaktiva
isotoper, s. k. spårelement (eng. tracers),
studera processer av skilda slag, ss. fysiologiska
processer i levande organismer, kemiska
omvandlingar och slitage i maskiner. S., som först
började användas av G. van Hevesy på 1920-talet,
har på senare tid fått enormt stor användning
på många olika områden, särsk. inom medicinen
och biologien för undersökning av organismernas
livsfunktioner. Metoden går ut på att tillföra
”märkta” atomer, d. v. s. att använda kemiska
föreningar, innehållande grundämnen, i vilka
isotopsammansättningen avviker från den normala.
Spårvidd, se Järnväg, sp. 707.
Spårväg, lokalt trafikmedel med spårvagnar,
vilka framföras på i gator, vägar el. egen
banvall förlagda skenor. — I gatuplan, som
trafikeras även av andra fordon, användas s. k.
rännskenor, vilka förläggas på en underbädd
av packsten, betong el. dyl. Dessa skenor utgöra
intet hinder för övrig gatutrafik, och den smala
rännan i dem lämnar plats för den styrande
flän-sen på spårvagnshjulen. Av hänsyn till
gatube-läggningen måste denna sken typ vara
förhållandevis hög, vanl. 180 mm. På egen banvall kan
däremot s. k. vignolräls (vanlig järnvägsräls)
användas. I städer med stark gatutrafik utgör
spårbunden trafik i gatuplanet ett avsevärt
hinder för andra fordon. Det råder därför en
allmän tendens att ersätta s. med trådbussar el.
vanliga bussar. I storstäderna ha av samma
anledning s. förlagts till broar över gatunivån,
högbanor, el. till tunnlar under j orden,
tunnelbanor. — Den för spårvagnarnas
framdrivande erforderliga elektriska energien distribueras till
motorvagnarna medelst luftledning
(kontaktledning) av blank koppartråd, upphängd
på en höjd över spårvägsspåret av c:a 5—6 m.
Tråden, vars area är 65—80 mm2, har 550—650
V (på vissa banor 800 V och däröver)
likströmsspänning (undantagsvis växelströmsspänning), och
den av spårvagnarna brukade strömmen åter föres
till energikällan genom skenorna. Kontakttråden,
som medelst dubbla isolatorer är isolerad från
jord, uppbäres av ståltrådar, fästade ant. i för
ändamålet resta stolpar el. i husväggar utefter
gatan. Vid tunnelbanor användes en ”tredje
Modern tvåaxlig spårvagn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
