Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stadsveterinär - Stadsäga - Staël von Holstein, släkt - Staël von Holstein, 1. Erik Magnus - Staël von Holstein, 2. Germaine - Staël von Holstein, 3. Mathilda - Stafett - Stafettlöpning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
875
Stadsäga—Stafettlöpning
876
den animala födoämneskontrollen i staden och
vad därmed äger samband.
Stadsäga kallas numera (sedan 1917 års lag
om fastighetsbildning i stad) varje i stad
belägen fastighet, som icke är tomt, gata, torg el. dyl.
S. upptages och förtecknas i stadens s t ad s äg
o-b o k, en avd. av fastighetsregistret för stad.
Staèl von Holstein [stä’l fån hå’lstäjn],
svensk, urspr. tysk adelssläkt, naturaliserad i
Sverige 1652. En gren, som ännu fortlever, blev
friherrlig 1719.
1) Erik Magnus S., frih., diplomat (1749
—1802). Han blev 1778 sekr. vid svenska
ambassaden i Paris och 1783 G. F. Creutz’
efterträdare som ambassadör. Han ingick 1786
äktenskap med S. 2) och upphöjdes 1788 till frih. Han
sympatiserade livligt med den frambrytande
franska revolutionsrörelsen, varigenom han efter
hand förlorade Gustav IH:s förtroende och 1791
”permitterades”. Sedan den Reuterholmska
regimen brutit med den antifranska politiken,
sändes S. 1792 åter till Paris för att underhandla om
förbund med revolutionsregeringen. Han
åväga-bragte 1795 en förbundstraktat (bl. a. franska
subsidier åt Sverige). 1796 medförde dock
omkastning i svensk politik, varvid S. entledigades.
Inom ett år var Gustav IV Adolf ånyo böjd för
franskvänlig orientering, och S. utsågs åter till
representant i Paris, 1797, men han lyckades ej
skapa ett gott förhållande och tog avsked 1799.
— Litt.: Monogr. av Pauline (Jean) de Pange
(i93i)-
2) G e r m a i n e S., den föreg :s hustru, fransk
författarinna (1766—1817). Madame de Staél,
som hon vanl. kallas, var dotter till J. Necker och
gifte sig 1786 med
S.i). Hon tog med sig
sin faders umgänge
till svenska
ambassadhotellet, som även
under revolutionen
förblev en av Paris’
tongivande salonger.
Åren 1792—95
nödgades hon tillbringa på
faderns slott Coppet
vid Genèvesjön. Hon
stämplade sedan mot
Napoleon, som 1803
förbjöd henne att
vistas i Paris. Sin
för
fattarverksamhet hade hon begynt redan före
revolutionen, men först med sitt arbete ”De la
littérature” (1800), vari hon tillämpade
Mon-tesquieus revolutionerande ”klimatlära” på det
litterära fältet, och sin självbiografiska
feminist-roman ”Delphine” (1802) vann hon internationell
berömmelse. Reselivet bragte henne i fruktbar
kontakt med hela Tysklands lärda och vittra
värld; en längre vistelse i Italien inspirerade
henne till den folkpsykologiskt intressanta
kärleksromanen ”Corinne” (1807). På Coppet, där
hon från 1807 höll formligt hov, uppvaktad av
bl. a. B. Constant, sin tidigare älskare, och A. W.
Schlegel, nedskrev hon sitt till sina verkningar
förnämsta arbete, ”De l’Allemagne” (1810), ett
lysande kulturreportage från romantikens
Tyskland. Som diplomatisk agent för koalitionen
hade hon besökt Ryssland och Sverige. Efter
Napoleons fall återvände hon till Frankrike.
Sedan 1811 var hon omgift med en schweizisk
officer, J. Rocca. — Madame de Staèl var
lärjunge av både Rousseau och Voltaire, men
genom sin kosmopolitism är hon tillika den första
stora ”europén” i fransk litteratur, vägröjare för
romantiken.
Litt.: Utom vidlyftig korrespondens, självbiogr.
arbeten (”Dix années d’exil”, postumt utg. 1821)
och samtida memoarer må nämnas monogr. av
A. Sorel (1890), F. Gribble (1907; sv. övers,
s. å.), D. G. Larg (1924 ff.), M.-L. Pailleron
(1931) och Rose Oswald-Sirén (1945); se även
J. Wickman, ”Mme de S. och Sverige” (1911);
O. d’Haussonville, ”M:me de Staèl et
1’Alle-magne” (1928).
3) Christina Mathilda S., advokat (f. 1876
3%), jur. kand, i Stockholm 1918, verksam inom
den svenska kvinnorörelsen, har haft många
kommunala uppdrag i Stockholm, led. i kommittén
ang. kvinnans tillfälle till civil statstjänst 1919,
ordf, i Internationella kvinnorådets permanenta
lagkommitté 1936—47. S. har utg.
”Målsmanskapet och kvinnans ställning inom äktenskapet”
(1908).
Stafe’tt (it. staffe’tta, dimin. av sta’ffa,
stigbygel), ilbud, kurir; kort rör, i vilket ett
skriftligt meddelande är inneslutet, avsett att
överbringas genom ilbud.
Stafettlöpning, gren inom gruppen löpning,
där ett föremål (stafett) genom
överbringande från man till man hastigast möjligt föres en
viss sträcka (från start till mål). Man skiljer
på kurirstafett (mötande el.
pendelst a f e 11) och flygande stafett. Vid
den förra löpes samma sträcka fram och (efter
växling) åter av löparna i samma lag. Vid den
senare, som i regel användes vid tävlingar i fri
idrott, sker s. vanl. oavbrutet i samma riktning
(alltid vid s. på bana). Stafetten, som består av
en slät, ihålig trä- el. papprulle, 30 cm lång, 12
cm i omkrets och vägande minst 50 g, skall
växlas inom ett område av 20 m, 10 m på var
sida om gränsen mellan sträckorna, och skall
överräckas från den ene löparen till den andre
men ej kastas. Tappas s. under loppet, får löpare
taga upp s. och fortsätta. Efter skedd växling
skall den, som lämnat stafetten, hålla sin bana
så länge, att han ej hindrar medtävlare. Efter
försöksheat får lagets sammansättning ej ändras,
men väl den inbördes ordningen. Ingen får under
samma tävling löpa mer än en sträcka. -—■ SM
finnes i s. 4 X 100, 4 X 400, 4 X 1,500 samt för
kvinnor 4 X 100 m. Svenskt rekord godkännes,
förutom i SM-grenarna, i 4 X 200, 10 X 100 samt
i 100 + 200 + 300 + 400 (den s. k. svenska s.)
och för kvinnor i 4 X 80 m. En populär s. i
Sverige är Svenska Dagbladets s. i Stockholm,
vilken årl. räknar över 2,000 deltagare. — Även
inom annan idrott än den fria finnes s., ss. i
cykelsporten (t. ex. Mälarstafetten). Lagkapp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
