Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stalin (Dzjugasjvili), Josi (Josef) Vissarionovitj - Stalinabad - Stalingrad (Tsaritsyn)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
883
Stalinabad—Stalingrad
884
i okt. utsågs S. jämte fyra andra medl. till att
representera partiet i sovjetens militära
revolu-tionskommitté. Hans roll i själva kuppen 7/n är
dock omstridd. Trotskij erkändes urspr. som
sovjetens och den militära revolutionskommitténs
drivande kraft vid det väpnade upproret, men i
den senare ryska officiella historieskrivningen ha
hans insatser utplånats, medan däremot S:s
ledarskap vid Lenins sida framhävts oerhört starkt.
Betrodd av Lenin i praktiska och administrativa
angelägenheter, tillhörde han efter revolutionens
seger den inre styrande kretsen. Han var
folkkommissarie för nationalitetsfrågor 1917—23 och
folkkommissarie för arbetar- och
bondeinspektionen 1919—22. Under inbördeskriget 1918—20
utförde S. flera militära och
försvarsorganisatoris-ka uppdrag, varvid han kom i häftiga konflikter
med krigskommissarien Trotskij, särsk. i
samband med Tsaritsyns (nuv. Stalingrads) belägring
1918 och vid planläggningen av striderna mot
Denikin på sydfronten 1919. Han ledde
Petro-grads försvar mot Judenitjs 1 :a offensiv s. å.
och var under polsk-ryska kriget 1920 politisk
kommissarie på s. frontavsnittet. 1921 nedslog han
med hård hand det ett ögonblick ytterst hotande
upproret i Kronstadt. I april 1922 utnämndes S.
till partiets generalsekr., en post, som gav sin
innehavare möjlighet att småningom göra sig till
herre över partiapparaten och att undan för
undan taga avgörandet av allt viktigare frågor i
egen hand. Sedan Lenin s. å. blivit allvarligt sjuk,
började S. snart visa en egenmäktighet, som
föranledde talrika klagomål från de andra
partikoryféerna. Medan Lenin var bunden vid
sjukbädden, bildades vidare inom politbyrån ett
triumvirat, bestående av S., Kamenev och Zinovjev.
Deras gemensamma intresse var att förhindra
Trotskij att överta partiledarskapet. Sålunda
började en maktkamp, som skärptes efter Lenins
död i jan. 1924. Lenin hade i ett politiskt
testamente uttryckt besvikelse och oro över S :s
uppträdande och givit partiet rådet att insätta en
annan man på generalsekr.-posten. Tack vare
triumviratets sammanhållning undgick dock S. en
hotande kris; Lenins skrivelse blev aldrig
framlagd inför partikongressen. De i intellektuellt och
oratoriskt hänseende mera lysande partimännen
insågo alltför sent, att de hade underskattat
generalsekr :s ambitioner, slughet och hänsynslösa
kraft. S. byggde först upp egna starka positioner
ute i provinserna och placerade småningom allt
flera handgångne män i de centrala partiorganen.
Han skaffade sig sålunda majoritet i partiets
centralkommitté och utmanövrerade sina
medtävlare och motståndare i den högsta ledningen.
Sedan han 1925 hade förmått Trotskij att
från-träda krigskommissarieposten, upplöstes
triumviratet, men när Kamenev och Zinovjev efter lång
tvekan öppet lierade sig med Trotskij, var denne
redan nästan besegrad. S. krossade
vänsterflygeln 1927; Trotskij deporterades s. å. och
lands-förvisades 1929. Därefter nedslog S. den av N.
Bucharin, A. Rykov och M. Tomskij ledda
högerfalangen. Därmed var kampen om successionen
slut. — Hur Ryssland under S:s hårda regim
alltmer industrialiserades och utvecklades till en
totalitär stat, hur S. höll sig kvar vid makten
och utrensningsprocesserna i samband därmed
samt hur S. formade Rysslands utrikespolitik
och om hans insatser under 2:a världskriget och
därefter har närmare skildrats i art. Ryssland,
sp. 464 ff. Här må endast tilläggas, att S. efter
Stalingrad-slaget antog marskalktiteln och 1945
titeln generalissimus. S. avled hastigt i mars 1953,
sedan han drabbats av en hjärnblödning. Om
successionen efter S. se Ryssland, sp. 473.
S. ägde utomordentlig viljestyrka, praktisk
handlingskraft, taktisk begåvning och förmåga
att handla på lång sikt. Om S:s personliga liv
efter ungdomen och de tidiga mannaåren är föga
bekant. Som ung var han gift med Jekaterina
Svanidze, syster till en av hans kamrater vid
seminariet i Tiflis. Hon avled 1907, efterlämnande
en son Jakob, som uppfostrades hos sina
morföräldrar i Kaukasien (han var under 2:a
världskriget löjtnant i Röda armén och tillfångatogs
av tyskarna). S. gifte om sig 1918 med Nadja
Allilujeva, dotter till en hantverkare. Med henne
fick han två barn, sonen Vasilij (generalmajor i
flygvapnet) och dottern Svetlana. Den andra
hustrun avled 1932. S. ingick senare äktenskap
med Rosa Kaganovitj, syster till politbyråmedl.
Lazar Kaganovitj. S. talade icke något
västeuropeiskt språk. Född georgier, blev han storryss
med dragning åt Asien och en ingrodd misstro
och ovilja mot Västeuropa. Han levde enkelt
och tillbakadraget i Kreml, vanl. upptagen av
hårt arbete. Om somrarna bodde han under många
år i en villa utanför Moskva. Efter 2:a
världskrigets slut levde han alltmer isolerad. Långa
tider var han borta från Moskva och vårdade
sin hälsa på kurorter vid Svarta havet; av allt
att döma voro dock hans själskrafter obrutna.
S. utgav bl. a. ”Leninismens grundfrågor” (2
bd, sv. övers. 1935—38), ”Vår teori och
praktik” (sv. övers. 1943), ”Den nationella frågan”
(sv. övers. 1944), ”S. talar under 2:a
världskriget” (s. å.) och ”Sotjinenija” (”Samlade
verk”, 8 bd, 1946—48). — Litt.: A. Karlgren,
”S. Bolsjevismens väg från leninism till
stalinism” (1942); C. Windecke, ”Wie S. wurde.
Vom Priesterseminar zum Kreml” (1943; sv.
övers. 1945); P. E. Brusewitz, ”S. bygger. Hans
politiska liv och gärning” (1944); G. Hirdman,
”J. S.” (1947); I. Deutscher, ”S. A political
bio-graphy” (1949; sv. övers. 1951); A. Montgomery,
”Stalinismen” (1953).
Stalinabad [staljinaba’t], före 1929 D j u
s-j ambe, huvudstad i Tadzjikistan, ändstation för
järnvägen från Buchara över Termez vid
afgha-nistanska gränsen; 82,540 inv. (1939) S. ligger
mitt i ett bördigt, konstbevattnat
bomullsodlings-distrikt. Bomulls- och silkesindustri.
Stalingrad [staljingra’t], till 1925 T s a r i
t-syn, stad, centrum i Stalingradområdet, RSFSR,
vid Volgas h. strand, på ömse sidor om den lilla
floden Tsaritsa och vid j ärnvägarna till bl. a.
Moskva, Donbass, Rostov, Novorossijsk, Saratov
och Astrachan; 445,476 inv. (1939). S. anlades
1589 som fästning och blev under århundraden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
