Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stavby - Stave, Erik - Stavelse - Stavenow, 1. Ludvig - Stavenow, 2. Åke - Stavern - Stavhopp - Stavkyrka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
937
Stavby—Stavkyrka
938
Stavby, sn i Uppsala län, Olands hd; 66,25 km2,
753 inv. (1954). Kring Olandsåns s. v. källarm
odlingsjord, f. ö. skogs- och myrmarker. 1,865
har åker. Egendomar: Lydinge och Husby.
Kyrkan är från 1200-talet. Ingår i Tuna och S.
pastorat, Ärkestiftet, Olands och Frösåkers kontrakt.
Tillhör storkommunen Oland.
Stave, Erik, teolog (1857—1932), prof, i
(G. T:s) exegetik i Uppsala 1900—22 och
domprost 1917—22. S. banade väg för den fria
kritiska bibelforskningen i Sverige. Hans litterära
verksamhet var mycket livlig och omfattade
förutom ett par utmärkta vetenskapliga
undersökningar (bl. a. ”Über den Einfluss des Parsismus
auf das Judenthum”, 1898 en lång rad
läroböcker för det teol. studiet (t. ex. ”Inledning till
gamla testamentets kanoniska skrifter”, 1912,
”Israels historia”, 1916, ”Israel i helg och söcken”,
1919) och för skolans kristendomsundervisning.
Han utgav Bibelforskaren 1901—20.
Stavelse, den ljudmassa, som ligger emellan
två hörbarhetsminima. Det ljud, som uppbär en
s:s hörbarhetsmaximum, kallas sonan t, de
övriga konsonanter.
Stävenow. 1) Ludvig Vilhelm Albert S.,
historiker (1864—1950), doc. vid Uppsala univ.
1890, prof, i historia och statskunskap vid
Göteborgs högsk. 1895—1914, dess rektor från 1909,
prof, i historia vid Uppsala univ. 1914—29, dess
rektor från 1918. S:s arbetsfält var frihetstiden
och den äldre
gustavianska tiden. Särsk.
författningshistorien
tilldrog sig hans
intresse, och hans rent
vetenskapliga skrifter
äro främst ägnade
denna. S:s
berömmelse som historiker
beror dock mindre på
hans
primärforskningar än på de
översikter, som han gett av
de två epokerna, bl. a.
”Frihetstiden, dess
epoker och kulturlif”
(1898) och ”Konung Gustaf III” (1901) samt
skildringarna av frihetstiden och den
gustavianska tiden i ”Sveriges historia intill tjugonde
seklet” (bd 7—8, 1903—05) samt i den av S. och
E. Hildebrand redigerade ”Sveriges historia till
våra dagar” (bd 9—10, 1922—25).
2) Åke Ludvig S., den föreg:s son, museiman,
konsthistoriker (f. 1898 9/s), fil. dr 1927,
amanuens vid Nationalmuseum 1924, föreståndare för
dess avd. för konsthantverk 1928—34, verkst. dir.
för Svenska slöjdfören. 1936—46, rektor för
Konstfackskolan i Stockholm 1946. S. har varit
generalkommissarie för och anordnare av en rad
svenska utställningar av svenskt konsthantverk i
utlandet och verksamt bidragit till kunskapen om
den svenska konstindustrien utanför Sverige.
Stavern, stad (sedan 1943) i Vestfold fylke,
Norge; 1,93 km2, 1,316 inv. (1950). S. var under
namnet Fr e d r i k s v e r n (se d. o.) huvudstation
med skeppsvarv för norska flottan 1750—1849.
Semesterort.
Stavhopp, gren inom gruppen hopp i fri idrott,
numera utfört som hopp i höjd över ribba med
tillhjälp av en stav (av bambu el. metall; utan
stödjepunkter för händerna), som får ha en
lind-ning av högst två lager band. Staven nedsättes
i en grop med högst 30 cm diam. el. i en
nedgrävd, framåt avsmalnande och sluttande trälåda
(stavhoppslåda, 1 m lång, baktill 60, mot
grus
Stavhopp.
gropen 15 cm
bred och 20 cm
djup). Den
3-kantiga el.
runda ribban (med
3 cm sida, resp,
diam., av trä
el. metall,
max.-vikt 2 kg) skall
på
hoppställningen vila på
jämntjocka,
släta sprintar, ej
mer än 15 mm
i diam, och
utskjutande högst
75 mm. Ribban
får ej
överskjuta sprintarna
mer än 15 cm.
Den tävlande
får, från det
ögonblick
upp-hoppet börjar,
icke placera den
undre handen
ovanför den övre, ej heller flytta den övre
handen högre upp på staven. Om staven direkt el.
indirekt river ribban, räknas det som misslyckat
försök, även om den tävlande själv tagit höjden.
Sedan den tävlande efter hoppet släppt staven,
får ingen vidröra den, därest den faller i
riktning mot ribban el. hoppställningen.
Stavkyrka, träbyggnad av resvirke, vars
konstruktiva skelett utgöres av ett system av ramar.
Väggarna bildas av i dylika ramar insatta,
vertikalt ställda, sammanfalsade plankor, stavar.
S. finnas kvar, utom i de nordiska länderna, i
England (Greenstead) samt i Schlesien. Den
nordiska s. fick sin förnämsta utbildning i Norge
från 1000-talets förra del fram till 1200-talets
mitt. Koret är utdraget och i äldre tider rakt
avslutat, sedermera stundom absidialt (Borgund,
se bild vid d. o., Gol m. fl.). I Sverige finnas
spår av el. uppgifter om 15 å 20 s., de flesta på
Gotland och i Västergötland, där Hedareds (se
bild vid d.o.) kapell är den enda kvarstående
svenska s. Till den äldsta typen, med plankorna
nedstuckna i marken (utan syll), hörde S:ta
Maria minor och S:t Clemens i Lund
(1000-talet). Hemse på Gotland, parallell med de äldre
norska kyrkorna i Urnes och Hopperstad, är
möjl. från 1 ooo-talets slut. I de flesta svenska
s. synas inre takstöd (pelare) ha funnits. Några
voro, liksom Hedareds kapell, enskeppiga. I or-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
