Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Strindberg, 1. August
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
207
Strindberg
208
—92). Dessa noveller rönte uppskattning.
Oviljan mot S. förnyades dock genom ”Dikter”
(1883), som återupptager polemiken från ”Det
nya riket”. Då denna diktsamling utkom, hade
S. med sin familj lämnat Sverige för att bosätta
sig i Frankrike, varifrån han dock snart flyttade
till Schweiz. Under denna tid tillkommo
”Sömn-gångarnätter” (1883), där han diskuterar tidens
stora frågor, den socialistiska och pacifistiska
novellsamlingen ”Utopier i verkligheten” (1883)
samt första delen av ”Giftas” (1884), som väckte
häftig förbittring och åtalades för hädelse.
Åtalet tvang S. att resa hem, varvid han mottogs
med stora hyllningar och firades som en
föregångsman. S. frikändes och återvände
omedelbart till utlandet, men hans nerver hade blivit
svårt medtagna. Hans produktionskraft var dock
allt fortfarande oerhörd. Andra delen av
”Giftas” (1885) återupptog ventileringen av
äkten-skapsproblemet fastän under häftigare former.
”Bland franska bönder” (skriven 1885, tr. 1889)
anknyter till S:s tidigare sociologiska studier.
1886 började han skriva sin självbiogr.,
”Tjen-steqvinnans son” (4 dir, ”Tjensteqvinnans son”,
”Jäsningstiden”, ”1 Röda rummet” och
”Författaren”; I—III utkommo 1886—87, IV 1909),
en av de märkligaste bekännelseskrifter
världslitteraturen äger. — Vid denna tid hade hans
enskilda liv inträtt i ett kritiskt skede genom att
förhållandet till hustrun blivit ohållbart.
Äktenskapet upplöstes 1891. Krisens förhistoria och
förlopp har S. skildrat i ”Le plaidoyer d’un fou”
(förf. 1887—88, tr. 1895; ty. övers. 1893; svensk
övers, av J. Landquist 1914), där hans börjande
själsliga desorientering framträder. Ungefär
samtidigt tillkommo dock två av hans yppersta verk,
”Hemsöborna” (1887) och "Skärkarlslif” (1888).
Han återupptog även sitt dramatiska
författarskap. Med storslagen, av det antika dramat och
Shakespeare inspirerad tragik framställes
kvinnans seger över mannen i sorgespelet ”Fadren”
(1887). Rent naturalistiskt i psykologi och
teknik är ”Fröken Julie” (1888), som utövat ett
djupgående inflytande på naturalismens dramatik.
Märklig är också tragikomedien ”Fordringsägare”
(s. å.).
I slutet av 1880-talet undergår S:s
livsuppfattning en väsentlig förändring, delvis under
inflytande av Nietzsche och G. Brändes. Uttryck
för denna hans nya åskådning är romanen ”1
havsbandet” (1890). Till denna tid hör också
ett antal smärre dramer, bl. a. ”Debet och
kredit”, ”Leka med elden”, ”Moderskärlek” och
”Bandet”. 1892 bosatte sig S. för en tid i
Berlin. Han ingick här (1893) ett nytt äktenskap,
med en österrikiska, Frida Uhl, men detta
upplöstes redan 1895. Året förut hade S. flyttat till
Paris, där han huvudsakligen sysslade med
naturvetenskapliga studier. De arbeten i kemi, som han
då publicerade, äro värdelösa ur vetenskaplig
synpunkt. Avgörande för hans utveckling blevo
de intryck han under denna tid mottog från de
ockultistiskt intresserade kretsarna i Paris. Även
gjorde han nu bekantskap med Swedenborgs
skrifter. Allt mer och mer glider han över mot
en av mystiska och magiska inslag färgad
religiositet, speglad i de dagboksartade ”Inferno”
(1897) och ”Legender” (1898; skr. på fr., tr.
blott i sv. övers.). 1896 återvände S. till
Sverige och slog sig ned i Lund. 1898 tillkom ett
av hans märkligaste arbeten, dubbeldramat ”Till
Damaskus” (tredje delen tillkom ett par år
senare), vilket även skildrar hans
omvändelsehistoria. Två andra dramer, ”Advent” och det i
Parismiljö spelande ”Brott och brott”, tillkommo
1899 och utgå vos under den gemensamma titeln
”Vid högre rätt”.
1899 återvände S. till Stockholm. På kort
tid skrev han en rad skådespel ur svenska
historien, ”Gustaf Vasa”, ”Erik XIV” m. fl., alla
tillkomna 1899—1903. De äro av mycket olika
värde. Främst stå de båda mästerverken
”Gustaf Vasa” och ”Folkungasagan”. Intressant och
stämningsmättat är ”Karl XII”, under det att
”Engelbrekt” och ”Gustaf Adolf” äro svaga.
”Gustaf III” är ett välbyggt intrig- och
konversationsstycke. Även under sina senare år
fortsatte S. denna sin svenska dramserie (”Siste
riddaren”, 1908, m. fl.), dock utan att
åstadkomma något betydande verk. — 1901—04 var
S. g. m. skådespelerskan Harriet Bosse.
Förhållandet till Harriet Bosse inspirerade S. till en
rad nya verk, det av svensk folkviseromantik
genomandade skådespelet ”Kronbruden” (1902),
sagodramat ”Svanevit” (s. å.) och det
egenartade, fantastisk-realistiska ”Ett drömspel” (s. å.).
Påverkan från Maeterlinck är skönjbar i
samtliga dessa verk. — Andra dramer, som tillhöra
denna period, äro passionsskådespelet ”Påsk”
(1901) och det storslagna dubbeldramat
”Dödsdansen” (s. å.) — Även S:s novellistik ökades
med nya arbeten, bl. a. ”Fagervik och
Skamsund” (1902), ”Sagor” (1903) och den
dagboks-formade Stockholmsskildringen ”Ensam” (s. å.).
— Den våldsamma inre disharmoni, som brutit
ut hos S. efter upplösningen av hans tredje
äktenskap, tog sig uttryck i två hänsynslösa
uppgörelseskrifter, ”Götiska rummen” (1904) och
”Svarta fanor” (s. å.; tr. 1907). En omfattande
samling av inlägg i litterära, religiösa,
vetenskapliga o. a. frågor är ”En blå bok” (3 dir med
tillägg och reg., 1907—12). Polemiken mot
oliktänkande fortsatte S. under sina sista år med
broschyrer och tidningsartiklar
(”Strindbergsstri-den”, 1910 ff.). Viktigast bland dessa hans sista
stridsskrifter är ”Tal till den svenska nationen”
(1910). — 1907 associerade sig S. med
teaterdirektören A. Falck och öppnade Intima teatern,
avsedd att spela uteslutande S:s dramatik. För
denna scen skrev han s. å. fyra kammarspel,
”Oväder”, ”Brända tomten”, ”Spöksonaten” och
”Pelikanen”; samtliga vittna om ett av
människoförakt och bitterhet söndertrasat själsliv. Delvis
likartat men med inslag av rik poesi är hans
sista drama, ”Stora landsvägen” (1909), en
resignerad slutuppgörelse med tillvaron.
S. är den moderna svenska litteraturens
viktigaste gestalt och den bland svenska författare,
som starkast ingripit i världslitteraturens
utveckling. — Ett monument över S. av Carl Eldh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
