Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sucksdorff, Arne - Suckulenter, suckulenta - Sucre - Sucre, Antonio de - Sudan eg. Bilad es-Sudan - Historia - Sudannegrer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
297 Suckulenter—Sudannegrer 298
graf och kortfilmsregissör vid ab. Svensk
filmindustri. Sitt genombrott fick han 1941 med ”En
sommarsaga”, varefter ha följt bl. a. ”Vinden
från väster”, ”Trut!”, ”Gryning”, ”Skuggor över
snön”, ”Människor i stad”, ”En kluven värld”,
två Indienfilmer, ”Indisk by”, ”Vinden och
floden”, ”Ett hörn i norr”. För sin i svensk
filmproduktion epokgörande insats har S. hedrats
med ett flertal utmärkelser, även internationella,
bl. a. ”Oscar”-priset. Han första långfilm, ”Det
stora äventyret” (1953), blev en stor framgång.
Suckule’nter, suckulenta, växter med
saftiga och köttiga blad (bladsuckulenter)
el. stammar (stamsuckulenter). Hit höra
vitt skilda fam. (Crassulaceae, Cactaceae,
Eu-phorbiaceae m. fl.).
Sucre [so’krä], huvudstad i dep. Chuquisaca i
Bolivia, 2,600—2,800 m ö. h.; c:a 40,000 inv.,
ung. hälften vita och blandras. Klimatet är
angenämt. 1825—98 var S. rikets huvudstad, en
rang, som det alltjämt nominellt innehar.
Järnväg och bilväg leda hit från Potosi.
Sucre [so’krä], Antonio José de,
sydamerikansk frihetskämpe (1795—1830). Han deltog
i frihetskrigen och blev en av Bolivars
dugligaste generaler. Genom segern vid Ayacucho
1824 bröt S. spanjorernas välde i Peru. 1826
blev han president i Bolivia, störtades 1828 och
mördades 1830.
Sudän, eg. B i 1 ä d e s-S u d ä n, ”de svartes
land”, en av Afrikas naturliga huvudregioner,
sträcker sig från Atlanten i v. till Etiopiens
högland i ö. samt övergår utan bestämd gräns
norrut i Sahara, söderut i Guinea och
Kongobäcke-net (se karta vid Etiopien och Franska
Väst-afrika). S. är ett platåland av växlande höjd, i
regel ej överstigande 500 m ö. h., och uppdelat
i vidsträckta, flacka bäcken. Undantagsvis
uppträda enstaka, markerade bergmassiv, ss. Djebel
Marra (c :a 3,000 m ö. h.) i Dar Fur. V.
delarna avvattnas genom Senegal, Niger med Benue
samt kustflodema till Guineabukten, ö. delarna
genom Nilen, medan centralpartiet omkring
Tsad-sjön saknar avlopp till havet. — S. bildar en
övergångszon mellan Saharas torra ökenklimat
samt Guineakustens och Centralaf rikas fuktiga
ekvatorialklimat; nederbördsmängden och
regnperiodens längd tilltaga från n. till s. Under
vinterhalvåret blåser den torra, varma vinden
harmattan från n. ö. och ö., under
sommarhalvåret sydvästmonsunen, som medför regn.
Vindomkastningarna åtföljas av häftiga virvelstormar
och åskväder. Tre årstider av något varierande
längd i olika trakter kunna urskiljas: tiden okt.
—mars är sval och torr, mars—juni het och torr,
juni—okt. sval och relativt regnrik. —
Vegetationen står i nära samband med nederbördens
fördelning. Regionen närmast Sahara (sahel) bildar
en torftig grässtäpp med enstaka buskar; mot
s. vidtaga buskstäpp och den trädrika savannen,
som slutligen övergår i den tropiska urskogen.
— Befolkningen har en etnografiskt och
språkligt mycket skiftande sammansättning. Flertalet
folkstammar, främst de jordbruksidkande, äro
sudannegrer. Ett karakteristiskt inslag utgöres
av nomadiserande el. handelsidkande erövrar folk,
hausa, ful och araber, som vid olika tider
inträngt i S. De ha flerstädes bildat stater och
utgöra, delvis assimilerade med den underkuvade
befolkningen, ett övre samhällsskikt. Genom dem
har även islam, som alltjämt vinner terräng,
införts i S. — Boskapsskötseln är huvudnäring; i
n. hållas mest kameler och får, i s. nötkreatur
och hästar. Det primitiva jordbrukets
huvudprodukter äro hirs, jams, majs, batater m. m. Under
europeiskt inflytande har odlingen av bl. a.
bomull (främst på konstbevattnad mark i
Engelskegyptiska S.) och jordnötter för export starkt
ökats. Den lokala handeln ligger till stor del i
händerna på hausa. — Huvudorter äro: i
Väst-Sudan Dakar (228,000 inv. 1949), S:t Louis
(63,000 1950), och Bamako (101,650 1951), i
Öst-Sudan Omdurman (125,300 1951) och
Khartoum (82,700). — S. är uppdelat i följ, politiska
områden: Engelsk-egyptiska Sudan, Franska
Ek-vatorialafrika, Nigeria och Franska Västafrika.
Historia. Av de inhemska negerrikena bestodo
fram till 1800-talets slut Bornu, Baguirmi och
Wadai; i Kanem hade däremot bulala-väldet
avlösts först av tundjur, sedan av ulad sliman,
arabiserade berberstammar från Tibesti och
Fez-zan. Dessa områden (utom Wadai) förenades på
1890-talet till ett omfattande välde av Rabeh,
som även utsträckte sitt inflytande ända ned till
Ubangi-Uèlle och gjorde dessa trakter
tillgängliga för den islamiska expansionen. Rabehs
kolossala maktökning syntes som ett hinder för
den europeiska kolonialpolitiken, i S. särsk.
företrädd av franska intressen. Rabeh stupade i
strid med fransmännen 1900, hans välde föll
samman, Bornu och Baguirmi kuvades av
fransmännen 1900—02, varefter en uppdelning ägde
rum mellan England, Frankrike och Tyskland;
de det sistn. landet tillhörande landområdena
till-föllo 1919 Frankrike. Wadai införlivades efter
heta strider 1913 i den franska kolonialsfären.
— Under det att Nubien tidigt införlivats med
den muhammedanska världen, nåddes egentliga
Öst-Sudan, där Darfur blev det mest betydande
väldet, först omkr. 1600 av islam. En ny epok
började med den egyptiska expansionen under
Ismail pascha (1874). Det egyptiska intrånget
ledde till en häftigt uppflammande inhemsk
reaktion, mahdistupproret, efter vars kuvande 1898—
99 Öst-Sudan organiserades som kondominiet
Engelsk-egyptiska Sudan (se d. o.), som i
realiteten dominerades av engelsmännen men vars
anknytning till Egypten fr. o. m. 1900-talets mitt
krävts och proklamerats av egypterna.
Sudannegrer, den ena av Afrikas två stora
negergrupper. S. omfatta en mängd folk, och
deras område sträcker sig från Kap Ver de till
Etiopien. Man kan indela dem i tre geografiska
huvudgrupper: de västra, de centrala och de östra.
Till de senare höra niloterna (se d. o.). Kulturellt
stå s. på mycket olika ståndpunkt, från primitiva
hedniska jägare och fiskare till muhammedaner
med utpräglad stadskultur och statsbildningar
(hausastaterna). — Litt.: H. Baumann m. fl.
”Völkerkunde von Afrika” (1940).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
