Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sudanspråk - Sudare - Sudbury - Sudermann, Hermann - Sudetenland - Sudeterna - Sudettyskar - Sudor - Śudra - Śudraka - Sudret - Sue, Joseph (Eugène Sue) - Suecia - Suecia antiqua et hodierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
299 Sudanspråk—Suecia
Sudanspråk, sudannegrernas språk, omkr. 200,
varandra sinsemellan ganska olika. Typiskt för
s. i allm. är, att orden övervägande äro enstaviga
rötter. Till dessa kunna stavelser fogas. Den
musikaliska accenten spelar stor roll. En del ha
klassprefix med växlande singular- och
pluralformer, alltså liknande bantuspråkens prefix.
Sådana språk finnas t. ex. i Sénégal, Sierra Leone
och Vita Nilområdet. — Litt.: D. Westermann,
”Die Sudansprachen” (1911); D. Westermann
och M. A. Bryan, ”The languages of West
Africa” (1952).
Südare, bot., se Chorda.
Sudbury [sa’dbari], stad i mell. delen av prov.
Ontario, Canada; c:a 32,000 inv. (1941);
järnvägsknut vid Canadian pacific railway. Väldiga
fyndigheter av nickel, koppar och platina.
Sudermann [zö’dar-], Herm ann, tysk
författare (1857—1928). Han vann sin första stora
framgång med skådespelet ”Die Ehre” (1889;
övers, och uppf. i Sthlm 1890) och hyllades som
naturalismens banerförare. Av S:s senare
dramer må nämnas ”Sodoms Ende” (1891),
”Hei-mat” (1892) och ”Johannisfeuer” (1900).
Samtidigt skrev han romaner och berättelser: ”Frau
Sorge” (1887; sv. övers. 1891), ”Im Zwielicht”
(1886), ”Der Katzensteg” (1889), ”Jolanthes
Hochzeit” (1892), ”Es war” (1894), ”Das hohe
Lied” (1908), hembygdsberättelserna ”Litauische
Geschichten” (1917), ”Der tolle Professor”
(1926) m. fl. S:s tekniska skicklighet var stor,
djärvt grep han sig an med aktuella problem,
skapade levande människor och situationer med
suggestiv kraft men arbetade ofta med grova
medel. — Fr. monogr. av H. Schcen (1905), ty.
av K. Busse (1927).
Sudetenland [zodé’tonlant], 1939—45 tyskt
förvaltningsområde (Reichsgau), omfattande de
delar av Böhmen och Mähren, som
Tjeckoslovakien i överensstämmelse med Münchenbesluten i
okt. 1938 avträdde till Tyskland. 1945 återgingo
områdena till Tjeckoslovakien.
Sudètema, berglandet längs gränsen mellan
Tjeckoslovakien (Böhmen och Mähren) samt
Tyskland (Sachsen och Schlesien), mellan Elbe
och Oder. S. bilda det bömiska massivets n. ö.
gräns mot det nordtyska låglandet och ha
uppstått i samband med den variskiska
bergskedje-veckningen. N. v. delen utgöres av Lausitzer
Ge-birge, Isergebirge och Riesengebirge, där S. i
Schneekoppe nå sin högsta höjd, 1,605 m ö. h. I
centralpartiet omslutes Glatzbäckenet av två
parallella bergskedjestråk: Eulengebirge (med
Hohe Eule, 1,014 m) och Reichensteiner Gebirge
i n. ö. samt Heuscheuergebirge (med Heuscheuer,
919 m) och Adlergebirge i s. v. S. ö. delen av
S. utgöres av Gesenke (Jesenik) med toppen
Altvater (Pradéd), 1,490 m.
Sudéttyskar, gängse benämning på den tyska
folkgruppen i Tjeckoslovakien under
mellankrigstiden, omfattade inemot 3 V4 mill. människor,
över 20% av Tjeckoslovakiens befolkning. S.
bestod av olika element, smärre folkspillror på
skilda håll, en över hela riket spridd
stadsbefolkning och främst invånarna i Böhmens och
antiqua et hodierna 300
Mährens kompakt tyska gränsområden mot
Tyskland och Österrike. Se vidare Tjeckoslovakien,
historia.
Südor, lat., svett. — S ü d o r a’n g 1 i c u s,
engelska svetten.
Südra (äldre transkription C ü d r a), fjärde
och lägsta kasten i det äldre indiska kastsystemet.
S. sägas vara till för att lyda och tjäna de högre
kasterna. I det moderna Indien betecknar s.
snarast — där ordet över huvud användes — en
grupp av kaster.
Südraka (äldre transkription Qüdraka),
indisk konung, anges som förf, till dramat
”Mrcchakatika” (”den lilla lervagnen”), ett
mästerverk inom indisk dramatik och en av de
främsta källorna för kännedomen om prakrit-dial.
Sudret, se Storsudret.
Sue [sy], Marie J o s e p h, fransk författare,
känd under namnet Eugène Sue (1804—57).
Han var läkare i marintjänst men ägnade sig
från 1829 odelat åt författarskap. S:s
sjöromaner i Coopers stil slogo livligt an. Han odlade
även den historiska äventyrsromanen i Bulwers
stil. Tidningen Journal des Débats beställde av
S. ett socialt reportage från den s. k. undre
världen, och detta gav upphov till hans populäraste
romaner: ”Les mystères de Paris” (10 bd, 1842
—43; sv. övers. 1844) och ”Le juif errant” (12
bd, 1844 f.; sv. övers. 1845). Den oerhörda
framgången föranledde S. att skriva ytterligare
ett halvt dussin romaner i samma pikant
melodramatiska stil och uppträda som utopist. Bland
S:s många efterföljare var August Blanche. —
Se P. Ginisty, ”E. S.” (1929).
Suecia, latiniserat namn på Sverige.
Suecia antiqua et hodie’rna [-kva],
”Forn-och samtidens Sverige”, Sveriges äldsta och
största planschverk, innehållande 353 blad med 469
bilder i kopparstick av svenska slott, byggnader,
egendomar och städer, huvudsakl. från senare
delen av 1600-talet. Förlagsteckningarna till
gravyrerna äro utförda av Erik Dahlbergh, som
1661 erhöll uppdrag att utföra arbetet, varmed
han var sysselsatt på lediga stunder livet ut.
Gravörsarbetet började 1667 i Paris och fortgick
ännu 1674. Under denna period arbetade J.
Ma-rot, F. Campion, A. Perelle, J. Le Pautre och
Noel Cochin på verket. 1684 beslöt K. m:t att
själv förlägga det. Arbetet slutfördes i
Stockholm av kopparstickarna H. Padt-Brügge (1686
—87), J. J. von Sandrart (1687), W. Swidde
(1688—96), E. Reitz (1693—96), M. Meytens
(1695) och J. van den Aveelen (1698—1715),
varjämte Truls Arvidsson och J. Hammarsson
gjorde kompletteringar. Författandet av texten
anförtroddes åt olika författare men avslutades
aldrig. — Nya uppl. av verket, de tidigaste med
delvis anlitande av originalplåtarna, ha utgivits
1856, 1864—65 (i litografi), 1898—1900 (med
text av H. Hildebrand), 1910—11 (nationaluppl.
i kvartformat) och 1924 (med värdefull historik
av E. Vennberg). — Litt: G. E. Klemming i
”Ur en antecknares saml.” (2:a uppl. 1880—82),
”Ur en samlares anteckn.” (1883—86); E.
Ericsson och E. Vennberg, ”Erik Dahlbergh” (1925).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
