Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
439 Svenska språket 440
lågtyska inflytelser samt att åter upptaga äldre
inhemska former. Den arkaiserande riktningen
beror delvis på anslutning till de medeltida
bibelöversättningarna, varifrån även upptagits vissa
götiska drag. Aven nysvenskan, särskilt den ä 1
d-r e, d. v. s. under tiden till omkr. 1700, har
undergått många förändringar, av vilka icke alla
fått sitt uttryck i skrift.
Särskilt kan nämnas: förstummandet av vissa
konsonantljud, t. ex. d, l och h framför j (djur,
ljuta, hjord); h framför v (vass, äldre hvass,
vina, äldre hvina, o. s. v.) ; övergång av det
uppmjukade 9-ljudet till j (giva, göt) och av stj,
även av sk uppkommet, till j/e-ljud i ord som
stjärna, sken o. s. v.; bortfall av j efter palatal
konsonant (t. ex. lägg ja: lägga, bäckjar: bäckar,
tänkja: tänka). Formsystemet lider ytterligare
förluster. Gamla kasusformer hos substantiven
och adjektiven, t. ex. substantivens dativformer
och adjektivens alla oblika former, komma
definitivt ur bruk, likaså vissa verbaländelser, t. ex.
1 :a pers. plur. -om (havom, taghom o. dyl.), som
utbytes mot -a, äldre även -e (hava, have, tagha,
taghe). Å andra sidan har nysvenskan att
uppvisa viktiga nybildningar. Ett nytt böjningssätt
utbildas för neutrala substantiv av typerna rike
och bo-, fr. o. m. slutet av 1600-talet blir i den
förra typen det uppländska plurala -n allt
vanligare och genomföres i skriftspråket under
1700-talet; analogiskt antar även typen bo i plur. -n.
Ung. samtidigt nyskapas de artikulerade formerna
rikena, bona o. s. v. I neutr. plur. antar
adjektivet i överensstämmelse med mask, och fem.
ändeisen -e el. -a (fsv. gop: nysv. goda, äldre även
gode). Ett nybildat pron. är ni, av äldre I (från
omkr. 1650). De starka verbens temabildning
förändras i många fall: imperf. plur. gripo ersättes
efter omkr. 1600 allmänt av grepo-, imperf. plur.
budho antar i den yngre nysvenskan efter sing.
formen bødho, och bødh, bødho och budhin få
senare formerna bjöd, bjödo, bjuden-, imperf.
plur. båro (fsv. bäro), såto (fsv. såto) vika
under 1700-talet för de efter mönstret av fann,
funno o. dyl. bildade formerna buro, sut(t)o
o. s. v. Många starka verb få svag böjning, t. ex.
dräpa, äldre, drap, dråpo, yngre dräpte, gälda,
galt, guldo, yngre gäldade, gräva, äldre grof,
grovo, yngre grävde.
Under den äldre nysvenska tiden stod
svenskan under starkt inflytande av nyhögtyskan, och
i synnerhet under 1700-talets senare hälft
utövade franskan på s., liksom på de övriga europeiska
språken, en stark påverkan. Båda ha givit
bidrag till nysvenskans syntaktiska utveckling men
framför allt till dess ordförråd. I fråga om
ordförrådet kan f. ö. iakttagas ett under hela
perioden fortgående inflytande från latinet och det
internationella vetenskapliga språket samt från
de stora kulturspråken, i senaste tid särskilt från
engelskan (bl. a. tekniska, sport- och klädtermer).
Det nysvenska skriftspråket har först
småningom vunnit sin nuv. jämförelsevis stora
enhetlighet. I äldre tid framträda dialektiska drag
mycket starkt hos författare från olika
landsändar; särskilt möter motsättningen i ljud- och
formutveckling mellan svear och götar. Till
skriftspråkets utbildning ha skilda dialekter mer
el. mindre bidragit. Att Mälarprovinsernas språk
utgöra grundstommen är redan nämnt; den största
betydelsen har bredvid dem de övriga
Svealands-dialekterna samt Götalandsdialekterna haft.
Först långt senare än i skrift har i
talspråket den dialektiska splittringen börjat
övervinnas. Ansatserna till ett gemensamt bildat svenskt
talspråk kunna näppeligen dateras längre tillbaka
än till 1600-talet. Ännu så sent som vid mitten
av 1800-talet var detta talspråk starkt provinsiellt
färgat. Till dess utjämnande ha under de
senaste årtiondena framför allt litteraturen,
tidningspressen och skolan bidragit. Särskilt i fråga om
uttal och ordförråd uppvisar det nysvenska
riks-talspråket emellertid ännu många skiftningar
(”lokalriksspråk”). Det mest avvikande av dessa
är den svenska, som talas i Finland
(”Finlandssvenskan”). Bland dess egenheter
(”finlandismer”) må särskilt nämnas den enhetliga
accentformen med akut överallt (t. ex, tåla, gåta,
liksom kommer, fågel o. s. v.), sammanfall av
e-och ö-ljuden, egendomliga böjningsformer (plur.
backor, bullor, imperf. las, veg, sövde, gravade
m. fl.) samt en av finskan starkt påverkad
fra-seologi.
De svenska f o 1 k m å 1 e n (bygdemålen,
dialekterna) bilda tills, m. våra skandinaviska
frän-ders ett sammanhängande system. Till de
östnorska målen höra sålunda dialekterna i
Jämtland, Härjedalen, Särna och Idre i Dalarne samt
i Bohuslän, vars folkmål dock i vissa avseenden
visar nära släktskap med götamålen. De
sydligaste svenska målen (i Skåne, v. Blekinge och
s. Halland) höra samman med det danska
dialektområdet. De övriga svenska folkmålen
kunna lämpligen indelas i: 1) norrländska mål,
d. v. s. målen i Hälsingland, Medelpad,
Ångermanland, Västerbotten, Norrbotten och Lappland;
2) östsvenska mål, d. v. s. de svenska målen i
Finland och Estland; 3) sveamålen, d. v. s.
målen i Uppland och Gästrikland, Södermanland,
Närke och Västmanland samt de delvis starkt
egenartade målen i Dalarne; 4) gutniskan på
Gotland; 5) götamålen, d. v. s. målen i
Värmland, Dalsland, Västergötland, Östergötland och
Småland samt ö. Blekinge och n. Halland.
Gränserna mellan de nämnda dialektgrupperna
äro delvis obestämda, och många beröringar och
övergångar finnas mellan de olika målen.
Såsom mera karakteristiska kännetecken kunna
anföras, A) Gemensamma för hela det nordsvenska
området (östnorska, norrländska och östsvenska
mål): gammal kort rotstavelse ofta bevarad:
Itvå, vili, büri, håmar, i östnorska och
norrländska mål ofta tilljämning: sulu (svala), låvå (leva),
tiji (tagit); förmjukning av g, k, sk före
svag-tonig palatal vokal: väddjin, flydji, slaji, natjin,
druttji, fistjen o. dyl.; /-bortfall i ord som huse,
buri (burit) o. dyl. a) För östnorska mål: u i
st f. o i ord som bru, ku, tru; pron. di, de, dä
o. dyl. = ni; pres. ind. sing. söv (sover); skek
(skakar), brinn el. brinne o. dyl.; den gamla
da-ivformen ofta bevarad, b) För norrländska mål:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
