Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
437
Svenska språket
438
plur. søni(r), bonde, plur. bønder, fapir, plur.
fæper, maper, plur. mæn, boghi, plur. bogha(r);
fem. iorp, plur. iorpa(r), færp, plur. færpi(r),
bok, plur. bøker, mo pir, plur. møper, sagha, plur.
saghu(r); neutr. skip, plur. skip, riki, plur. riki,
bo, plur. bo, øgha, plur. øghon. Adjektivet har
två (ännu i nysvenskan bestående) olika böj
nings-sätt, obestämt och bestämt, båda med fullständig
genus-, kasus- och numerusböjning. Det
förra överensstämmer närmast med den typ av
substantivet, som i mask, och fem. plur. har -ar
och i neutr. ingen ändelse, dock med flera
speciella böjningsändelser, t. ex.: mask, goper, gops,
gopum, gopan, plur. gopi(r), gop(r)a, gopum,
gopa; fem. gop, gop(r)a(r), gop(r)e, gopa, plur.
gopa(r), gop(r)a, gopum, gopa(r); neutr. gott,
gops, gopu, gott, plur. gop, gop(r)a, gopum, gop.
Det bestämda böjningssättet har skiftande
former för positiven å ena sidan, komparativen och
pres. part, å den andra, t. ex. mask, gopi, oblik
form gopa, fem. gopa, oblik form gopu, neutr.
gopa i alla kasus, plur. gopu i alla genus och
kasus; men t. ex. mask, høghre, høghra, fem.
høghre i alla kasus, neutr. høghra i alla kasus,
plur. høghre i alla genus och kasus. Verbet böjes
dels starkt, dels svagt. Det förra innebär, att
tempusbildningen sker medelst ”inre böjning”
(avljud), t. ex.: gripa, grep, gripum, gripin; biupa,
bøp, büpum, büpin; biargha, bargh, burghum,
burghin; finna, fann, funnum, funnin; bæra, bar,
bärum, burin; giva, gaf, gävum, g ivin; dragha,
drö, dröghum, draghin; falla, fiol, fiollum, fallin.
Vid de svaga verben, som i fornsvenskan
(liksom i isländskan) uppvisa fyra olika typer, sker
tempusbildningen medelst dentalavledning, t. ex.
kalla, kallape, kallaper; vælia, valde, valder;
døma, dømde, dømder; køpa, køpte, køpter; liva,
lifpe, livat. De tre personernas ändelser ha i
singularis redan i förlitterär tid sammanfallit,
t. ex. pres. ind.: taker, kalla(r), væl, dømi(r),
livi(r) el. liver o. s. v. I plur. råda däremot ännu
skilda ändelser, t. ex.: takum, takin, taka; kalium,
kallin, kalla; vælium, vælin, vælia. Liknande i
pret. ind. och i pres. och pret. konj. —
Ordförrådet uppvisar ännu jämförelsevis få lån, dels
kyrkliga från latin och grekiska (t. ex.
bisku-per, præster, bref, kors och skoli), dels till
rid-darväsendet hörande (diost, ”dust”, glavin m. fl.).
Redan under den äldre fornsvenska tiden var
talspråket splittrat i flera inbördes delvis skarpt
skilda dialekter, vilkas olikheter också framträda
mycket tydligt i de litterära dokumenten från
olika landskap. Forngutniskan, d. v. s. det
gotländska fornspråket, intar en särställning; den
har ofta och ej utan fog räknats som ett eget
nordiskt tungomål.
Under den yngre fornsvenska tiden
framträder en allt starkare tendens till ett för hela
landet gemensamt skriftspråk (riksspråk), vilket
utbildas förnämligast i det dåtida Sveriges
andliga och litterära centrum, Vadstena kloster. Detta
skriftspråk bär på grund av sitt ursprung en
övervägande östgötsk prägel. Jämsides skönjas
emellertid även andra linjer i språkutvecklingen.
Av stor betydelse var det officiella s. k.
kansli
språket i kungliga brev, stadgar,
ämbetsskrivelser, rättsdokument o. dyl. Detta språk är
mindre konservativt än Vadstenaspråket och
delvis starkt påverkat av latinet, danskan och
lågtyskan. Mot medeltidens slut visa sig i skrift
allt flera drag, som tillhöra Mälarprovinsernas
språk, vilket sammanhänger särskilt med
Stockholms och Uppsalas växande betydelse.
Under den yngre fornsvenska perioden inträda
ytterligare viktiga ljudförändringar, t. ex. ä > å
(t. ex. böter: båt, län: lån); i > e i gammal
kort rotstavelse (se nedan); u > o och y > ø
framför vissa l- och r-förbindelser (t. ex. dulde:
dolde, muln: moln, spurpe: spordhe, vuurpin:
vordhen; dylia: dølia, hylster: hølster, spyria:
spøria, vyrpa: vørdha); förlängning av vokal
framför vissa konsonantförbindelser (t. ex.
gånger: gång, gardher: gård, vald: våld, standa:
stånda m. fl.); uppmjukning av g, k och sk
framför palatala vokaler i ord som giva [uttal djiva],
køn [tjön], sken [stj en]; förlängning av de gamla
korta rotstavelserna (t. ex. liva: lèva, friper:
frédher, blåp: blädh, löf: löf, fyl: føl, nåkin:
naken, ceta: æta, skip: skepp, gripi: grèpe, vika:
vekka, tvika: tvèka, bröt: brott, bröti: bröte
[nysv. bråte], spöri: sporre).
I fråga om flera av dessa företeelser skilja sig
göta- och sveadialekterna rätt starkt från
varandra, t. ex. i fråga om den viktiga
kvantitetsut-vecklingen, där det nysvenska riksspråket
huvudsakl. bygger på de senare, ehuru även en del
götaformer kommit in i ordförrådet. Ännu mera
genomgripande har emellertid utvecklingen i
yngre fornsvenskan varit i fråga om ordböjningen.
Vid substantivet minskas genom bortfall av
än-delserna kasusformerna till två, grundform och
genitiv; mask, och fem. subst. få samma böjning;
gen. sing. och plur. antaga överallt ändeisen -j;
vid de svaga substantiven visar sig i mask,
redan nu en tendens till en gemensam form för
alla kasus (boghe, hane, oxe o. s. v., men bloma,
dvala o. s. v.). Adjektivets böjning förenklas
högst betydligt genom att det attributi va adj.
börjar förbli oböjt till kasus, vilket blivit regel
i nysvenskan. Verbalböjningen förändras mindre;
dock uppkommer mot medeltidens slut en ny svag
konjugation genom fördubbling av pret:s
konsonant i verb, ss. tro(a), fly(a): pret. trodde (äldre
tröpe), flydde (äldre flype) o. s. v. — Perioden
kännetecknas av ett stort antal lån från tyskan
och de romanska språken; nu inkomma prefix
som be-, bi-, for-, und-, suffix som -eri, -inna,
-het o. s. v.
Det nysvenska skriftspråket grundlädes i
väsentliga drag genom reformatorernas skrifter,
framför allt genom bibelövers. 1541, vars
språkform länge blev mönstergivande.
Reformatorernas språk skiljer sig på många viktiga punkter
från det förut utbildade, främst emedan
Mälar-dialekternas språkform vunnit förhärskande
inflytande (t. ex. i substantivböjningen, där
medel-tidssvenskans r-lösa pluraler försvinna; jfr t. ex.
östgötska hæsta: uppländska hästar). I
reformatorernas skrifter finns också en medveten
tendens att utrota kanslispråkets många danska och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
