Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige - Rättsväsen - Vapen och flagga - Förhistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
517
Sverige
518
ter. Från nämnda underrätter kunna målen
genom vad el. besvär dragas till någon av rikets
6 hovrätter. De flesta mål få sedan icke,
utan särskilt prövningstillstånd av en avd. i
Högsta domstolen, vidare överklagas. Medgives
prövningstillstånd, föres klagan i Högsta
domstolen. För administrativa mål gäller
särskild instansordning (Kammarrätten,
Regeringsrätten). Därjämte finnas åtskilliga andra
specialdomstolar. Jury användes endast
i tryckfrihetsprocess, där talan om ansvar föres.
Vapen och flagga, se Riksvapen och Flagga.
Förhistoria. Stenåldern och b r o n
s-åldern i södra och mellersta S.
Tidpunkten för människans första invandring till
S. synes kunna fastställas till slutet av
sengla-cial tid. De äldsta spåren av människans
uppträdande på svensk mark utgöras av några fynd
av renhornshackor i Skåne, sannolikt tillhörande
yngre dryas-zonen. Trol. böra dessa snarast
betraktas som minnen av tillfälliga
sommarströvtåg, som renjagande stammar företagit över
landbryggan från kontinenten. Den äldsta verkliga
bosättningen synes ha ägt rum under tidig del
av postglacialtiden, då en typisk fångstkultur har
kunnat beläggas genom verkliga boplatsfynd i
några skånska torvmossar (Ageröds mosse, Bare
mosse vid Svalöv m. fl.). Dessa stammar ha
tydligen inträngt i landskapet längs vattendrag
med avrinning till den gamla Kattegatt-kusten,
och det är möjligt, att Västsverige ung. samtidigt
fick sin första bebyggelse (Sandarna vid
Göteborg). Om sålunda ancylustidens bebyggelse i
S. varit mycket begränsad, ge fynden belägg för
att en omfattande bebyggelsespridning ägt rum
vid övergången till litorinatid, då fångstkulturen
spred sig över hela Skåne och längs
vattendragen till Blekinge, Småland, Halland och
östsve-rige. Till själva övergångstiden höra boplatser
som Häljarp i Tofta sn vid Landskrona. Till
litorinatid höra ett stort antal boplatser av
erte-bölletyp i Skåne och Halland samt boplatser av
Hensbackatyp i Bohuslän. Det är också troligt,
att förekomsterna av trindyxor och lihultsyxor
i ö. och mell. S. åtm. delvis böra tolkas som
vittnesbörd om att dessa områden koloniserats
redan under äldre stenålderns slutskede.
Man beräknar, att det stora skiftet mellan
äldre och yngre stenåldern i sydligaste S.
inträffat omkr. 2500 f. Kr. Då inträngde nya
stammar, vilka kände jordbruk och boskapsskötsel.
Man kan i Skånes liksom i Danmarks torvmossar
se spår av den s. k. stora svedj ebranden, genom
vilken de första bönderna röjde mark för sina
tegar. Det är först från den tidigneolitiska
periodens slutskede, som man kan få ett fastare
grepp om bondekulturen. Vid denna tidpunkt
torde nya stammar, besläktade med de tidigare,
ha inträngt från Danmark till Sydsverige,
medförande bl. a. megalitgravskicket som en nyhet.
Till ung. samma tid hör den lilla bondekoloni
i Södermanland (Vrå), vars troligen kortvariga
bestånd kunnat konstateras. Under äldre
mel-lanneolitisk tid blomstrade i Skåne, Halland,
Bohuslän och Västergötland en livskraftig
bonde
kultur med tydligen goda kontinentala
förbindelser. Gånggrifter byggdes som monument över
de döda, det keramiska hantverket blomstrade
under stark mellaneuropeisk påverkan, och de
första metallföremålen, framför allt kopparyxor,
bragtes till Norden längs handelsvägar, som hade
sina andra ändpunkter i s. ö. Spanien och
Nord-italien. En liten kortlivad bondekoloni fanns
på Öland. Att även denna tids bondekultur sökte
expandera till östsverige, framgår av fynden
på Alvastraboplatsen. Under starkt inflytande
från bondekulturen utvecklades en ny form av
fångstkultur, den s. k. gropkeramikkulturen, som
fick en vidsträckt spridning i östsverige men
även spred sig till de icke åkerbrukande
bygderna i Syd- och Västsverige. Denna kulturgrupp
är särskilt väl känd på Gotland (talrika
boplatser, Västerbjärsgravfältet i Gothems sn, m. fl.),
Kolmården och i trakten kring Jonstorp i Skåne.
Omkr. 2000 f. Kr. inträngde ytterligare en
ny kulturgrupp till S., den s. k. båtyxekulturen,
en gren av de europeiska stridsyxekulturerna.
Båtyxekulturen synes ha spritt sig mycket snabbt
över s. S. Spridningen av depåfynd,
representativa för båtyxekulturen, upp till översta
Norrland och Nordnorge torde sammanhänga med
att båtyxekulturens bärare förmedlade en del
av Europas livsmedelsförsörjning i den form,
att torkad fisk köptes i Nordnorge mot skånska
flintyxor och sedermera exporterades vidare till
kontinenten. Hela Syd- och Mellansverige fick
under stenålderns sista period, den sen-neolitiska
tiden, en enhetlig kultur. Även denna period
fick i hög grad sin prägel av livliga
handelskontakter med Centraleuropa.
Då bronsåldern började omkr. 1500 f. Kr.,
innebar detta i sak ingen kulturförändring. Det
enda nya, som inträffade, var, att nordborna
lokalt själva började bearbeta metallen.
Gravskicket förändrades icke, utan liksom under
stenålderns slutskede gravlade man de döda i
häll-kistor (åtm. inom områden med god stentillgång),
men småningom började man i Skåne och
Halland, under kontinentalt inflytande, täcka
kistorna med monumentala högar. Inom de övriga
delarna av Sydsverige, där en verklig
bronsål-derskultur förekom, ersattes högen med röse av
sten. Den äldre bronsålderns kultur
karakteriseras i mycket hög grad av de kontinentala
handelsförbindelserna, framför allt med
Donauområ-det. Under slutet av äldre bronsåldern
introducerades brandgravskicket f. f. g. i Norden, och
detta blev under epokens fortsättning
allenarå-dande. Med de nya religiösa strömningar, som
kommo till Norden tills, m. brandgravskicket,
kom också en ny form av kult, som i S. tog sig
uttryck i bl. a. de symboliska hällristningarna.
Omkr. 500 f. Kr. bildades det första kända riket
n. om Alperna, det keltiska, vid mell. Rhen.
Denna riksbildning synes ha avbrutit några av
de viktigaste handelsvägarna till Norden och
förorsakat ett stopp i bronsimporten, vilket tog sig
uttryck i en påfallande metallfattigdom, framför
allt i Västskandinavien. Metallströmmen fortsatte
emellertid under någon tid till östsverige på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
