Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige - Förhistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
519
Sverige
520
östliga handelsvägar, vilket torde vara
bakgrunden till ett antal synnerligen rika fynd på
Gotland och i Mälarområdet. När även denna
handelsväg stängdes, började ett skede i S:s
förhistoria, som kännetecknas av en jämfört med
föregående period påfallande metallfattigdom.
Sten- och bronsåldern i norra S.
Tidpunkten för den äldsta bosättningen i n.
Svealand och Norrland hör än så länge till de olösta
problemen i S:s förhistoria. Som de äldsta
fynden räknas ett antal hackor av Rovaniemi-typ,
som påträffats i Norrbotten i Torne älvdal samt
i s. ned till Dalsland. De äldsta av dessa torde
kunna vara äldre än den neolitiska tiden i
Sydsverige (tillhöra den ”förkeramiska tiden”, som
den brukar kallas i nordskandinaviska och
finländska sammanhang), men en del av dem
brukar dateras till bronsåldern. Detta är mycket
karakteristiskt för Nordsverige och
Nordskan-dinavien: de geografiska förhållandena medförde,
dels att kulturutvecklingen där föga påverkades
av skeendet på kontinenten och i Sydskandinavien,
dels att fångstekonomien oförändrad levde vidare
under neolitisk tid och bronsåldern. En
monumental, naturhärmande hällristningskonst med nära
anknytning till fångstmagien, andligt besläktad
med den paleolitiska konsten, florerade inom
den nordskandinaviska stenålderskulturen vid en
tid, som ur sydskandinavisk synpunkt var
neo-liticum och bronsålder.
Till de typiska fynden i n. S. höra dolkar och
spjutspetsar av norrländsk skiffer, de förra
stundom prydda med ett djurhuvudsformat skaft. En
del forskare’anse dem härstamma från neolitisk
tid, andra från bronsåldern. Den ”neolitiska
tiden” representeras i s. Norrland av
keramikförande boplatsfynd; dylika ha emellertid hittills
ej påträffats n. om Hälsingland. De viktigaste av
dessa utgöras av boplatser, tillhörande
gropkera-mikkulturen, men ett stort intresse knyter sig
till den enda kända boplatsen på skandinavisk
mark med material tillhörande den östliga,
kam-keramiska kulturen (Hedningahällan i Enångers
sn). Betydligt yngre och vittnande om
förbindelser österut äro fynden av asbestblandad
keramik, som sannolikt tillverkats vid en tid, som
motsvarade bronsåldern i s. S.
De sydskandinaviska fynden i Norrland fördela
sig över tiden fr. o. m. mellanneolitisk tid och
genom sen-neoliticum och bronsålder. Sannolikt
böra de icke uppfattas som ”inslag” i den
norrländska kulturen, som nämnvärt påverkat
livs-mönstret, utan snarast som minnen av
handelsvägar, som dragit genom kust- och älvregionen
el. haft sina slutpunkter i
Norrland-—Lofoten-området.
Frågan, huruvida lapparna togo del i den
norrländska kulturutvecklingen redan under
förhistorisk tid, är ännu obesvarad. De hittills framförda
åsikter, som sökt attribuera olika
kulturgrupper till lapparnas förfäder, äro spekulationer, som
icke bygga på någon fast vetenskaplig grund.
Järnåldern. Från järnålderns första period,
den keltiska järnåldern (500—Kr. f.), är
fyndfrekvensen högst skiljaktig i S:s olika landskap.
Från de första årh. äro fynd så sällsynta, att man
talat om en ”fyndlös tid” och spekulerat över en
stor utvandring, orsakad av den subatlantiska
klimatförändringen, vars ”fimbulvinter” gjort
landet folktomt. Så dramatiskt har det historiska
skeendet förvisso icke varit, och ”fyndlösheten”
har sin naturliga förklaring. Vår kunskap om
bronsålderns kultur är nästan helt knuten till
bronshantverket; när en ny maktkonstellation på
kontinenten spärrade tillförselvägarna för brons
till Norden, måste detta leda till ”fyndlöshet”,
tills den nya nyttometallen, järnet, kommit i
allmänt bruk. Klimatförsämringen verkade tvärtom
kulturbefrämjande: nordborna tvingades till
stallbyggande, vilket f. f. g. i Nordens forntid
gjorde bebyggelsen stationär, och detta i sin tur
måste ha verkat befruktande på
samhällsorganisationen, till sist resulterande i de första
riks-bildningarna. Fr. o. m. omkr. 300 f. Kr. bli
fynden rikare, särsk. på Gotland och Öland men
även i de gamla Götalandskapen.
Vid tiden för Kr. f. övertogo romarna från
kelterna rollen av det ledande kulturfolket i
Europa, vilket i S. satt sin prägel på importen. Den
vida lägre fyndfrekvensen i S. än i
grannländerna Danmark och Norge ger emellertid vid
handen, att S. under denna tid, den romerska
järnåldern (Kr. f.—400 e. Kr.), låg vid sidan av de
viktigaste handelsvägarna. På Gotland har man
påträffat romerska importföremål och romerska
mynt (denarer) i större mängd; även från
fastlandet, från Skåne upp till Svealand, föreligga
romerska lyxföremål. Fyndmaterialet visar också,
att S. vid denna tid utvecklat en egen kultur, om
också starkt påverkad från olika håll. Rika
gravfält ha undersökts, bl. a. i Skåne, på Gotland
och i Uppland.
Folkvandringstiden (400—550 e. Kr.) innebar
de kontinentala germanfolkens stormlopp mot det
romerska riket. Tidens väldiga folkförflyttningar
bragte det romerska riket till undergång men
medförde en blandning mellan den romerska och
den gotiska kulturen med dess starka
orientaliska inslag. Dessa kulturströmningar nådde även
till Norden och fingo stor betydelse, icke minst
för folkvandringstidens konsthantverk. Guld i
stor mängd fördes dit, dels i form av tackor,
dels i myntad form (solidi). Under denna period
torde de första nordiska riksbildningarna ha
utformats, och som monument över en lokal
maktkoncentration i Mälardalen stå högarna vid
Gamla Uppsala, tillskrivna Ynglingaättens kungar
Aun, Egil och Adils. Rika gravfynd ha påträffats
i olika delar av S., även i Norrland (Högom i
Selångers sn), som vittna om ett genom
förbättrade handelsförbindelser ökat välstånd.
Merovingertiden (550—800), för
Mellansveriges del oftast kallad ”vendeltid”, fick sin prägel
av det frankiska rikets övertagande av ledningen
i Europa. Tiden torde i Norden ha inneburit dels
en konsolidering, dels en utvidgning av
riksbildningarna. Gotländska kolonier anlades i Balticum
(Grobin vid Libau i Lettland och Apuole i
Litauen). Starka konstnärliga impulser nådde S.
från de brittiska öarna, och från samma håll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
