Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Turkiska litteraturen - Turkiska språket - Turkisk konst - Turkisk musik - Turkiskt rött - Turkistan - Turkmener, turkomaner - Turkmenistan, Turkmenska socialistiska sovjetrepubliken, Turkmenska SSR
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
507
Turkiska språket—Turkmenistan
508
den dekadansperiod, som t. genomgår 1600—1859,
bli författarna både färre till antal och svagare
i sin produktion. — I samband med den
ungturkiska rörelsens framträdande fick även
litteraturen sitt nya uppsving. Journalisten
Schi-n a s i anses vara den moderna litterära
riktningens grundare, och Mahmud Ekrem torde få
betraktas som dess normgivande kraft. Bland
bemärkta författare och journalister under denna
tid märkas Ahmed M i d h a t och K e m a 1,
med binamnet Namik, och för den senare
riktning, som med hänförelse samlade de turkiska
skarorna kring de nationella idéerna och den
panturanska tanken, framträdde i första hand
Z i a Gök Alp (1876—1924) och nationalismens
borne folkskald M e h m e d E m i n (1869—1944).
Bland nyare förf, märkas främst Yakup K a
d-ri Karaosmanoglu (f. 1889), diplomat,
som författat en rad romaner och noveller, och
Halidé Edib (A divar; f. 1883), särskilt
bekant för skildringar från frihetskriget. Vidare
kunna nämnas den populäre romanförf. R e § a t
N u r i (f. 1892), novellisten Sadri Ertem
(f. 1900), den mycket produktive romanförf. och
kritikern Peyami Safa (f. 1899) och poeten
Ahmet Ha§im (1886—1933). Den turkiska
folkdiktningens mest bekanta alster är utan
tvivel Hodja Nasreddinhistorierna (se Nasreddin
Hodja), som översatts el. återgetts på de flesta
språk (sv. övers, av Ali Nouri, 1902, och F.
Böök, 1928). — Litt: E. J. W. Gibb,
”History of Ottoman poetry” (6 bd, 1900—09); O.
Hachtmann, ”Die türkische Literatur des 20.
Jahrhunderts” (1916); O. Spies, ”Die türkische
Prosaliteratur der Gegenwart” (1943).
Turkiska språket i inskränkt mening är bland
turkspråken den munart, som tidigare var det
osmanska kejsardömets och nu utgör den
turkiska republikens riksspråk. Det har utbildat flera
markerade dialekter, av vilka rwmeli, som
talas i Europa och anadolu, som talas i Mindre
Asien, äro de viktigaste. Tidigt utbyggdes t.
i tre skilda språkskikt: 1) kaba türkge, det
enkla folkspråket, 2) orta türk^e, mellanturkiska,
som var det vanliga ämbetsmannaspråket och
förstods och användes endast av de bildade
klasserna, samt 3) fasih türkge, den sirliga turkiskan
el. högturkiskan, i stor utsträckning
litteraturspråk, som ännu mer än mellanturkiskan var
uppblandat med persiska och arabiska element,
varför det var oförståeligt för folkets stora
flertal. En energisk kampanj för återgång till den
rena turkiskan och för allmän språkrensning har
förts framför allt genom Dil encümeni
(Språkkommissionen). Genom lag 1934, vilken är ett
led i den allmänna språkrensningen, måste alla
turkar antaga nya släktnamn, som äro av
turkiskt ursprung. 1923 infördes det latinska
alfabetet i st. f. det tidigare arabiska, som använts
av t., så länge det haft betydelse som
litteraturspråk. Det nya latinska alfabetet omfattar 28
bokstäver (mot det arabiska alfabetets 33 tecken).
Dessa äro: a, b, c (= dje-ljud), q (= t;>-ljud),
d, e, f, g (Ö, gutturalt g och i vissa fall palatalt
j), h (för både h och ty. ch i ach), i (= vanligt
svenskt i-ljud), 1 (ungefär = ryskt y-ljud), ;
(= ^), k (för både gutturalt och palatalt k), l,
m, n, 0 (= sv. å), ö, p, r, s, 7 (= .srA-ljud), t, u
( = sv. o), ü, v, y ( = sv. J), z ( = tonande j).
Litt.: A) med gamla alfabetet: J. W.
Red-house, ”Turkish and English lexicon” (1890,
1921); G. Jacob, ”Hilfsbuch für Vorlesungen
über das Osmanisch-Türkische” (4 bd, 1916—
17); G. Weil, ”Grammatik der
osmanisch-türki-schen Sprache” (1917); elementära läroböcker av
J. Németh i ”Sammlung Göschen” (1916—17).
B) med latinskt alfabet: H. Jansky, ”Lehrbuch
der türkischen Sprache” (1943); P. Wittek,
”Turkish” (1945); H. C. Hony,
”Turkish-Eng-lish dictionary” (1947); Ph. Rühl, ”Türkische
Sprachproben” (2:a uppl. 1949); F. Heuser och
L Sevket, ”Türkisch-deutsches Wörterbuch” (3:e
uppl. 1953).
Turkisk konst, se Muhammedansk konst.
Turkisk musik. Då turkarna erövrade
arabväldet på 1200-talet, upptogo de med den
arabiska kulturen även den arabiska musiken med
dess från den persiska ärvda instrument.
Särskilt på 1500- och 1600-talen framträdde t. som
egen tonkonst med flera turkiska
musikförfattare och kommentatorer. Bland de ledande
musikinstrumenten märkas luta, psalterium och
tan-bura. Janitscharernas militära kapell väckte
tidigt uppmärksamhet i Västerlandet, men först på
1700-talet (i Sverige på 1750-talet) upptog man
de turkiska slaginstrumenten. Bland dessa
märktes gong, bäcken, triangel m. fl., vilka förut varit
kända men som nu fingo heta t. Omkr. 1800
upptog man till sist även det s. k. janitscharspelet
med dess bjällror och klockor.
Turkiskt rött, kem., se Krapprot.
Turkistän, se Turkestan.
Turkmèner, turkomäner, turkfolk, bosatt
framför allt i republ. Turkmenistan, där de
uppges utgöra 78 °/o av befolkningen, vidare i spridda
kolonier i s. delen av Ryska Turkestan samt
delvis in på afghanskt och persiskt område. Deras
sammanlagda antal är ung. 1,3 mill. T. äro till
stor del nomader, några äro åkerbrukare och
andra goda hantverkare med stark läggning för
konsthantverk. T. äro delade i 7 större
stammar. I rasavseende äro t. ett biandfolk, där
ofta en rent iransk typ framträder i det
turkisk-mongoliska grunddraget. De äro i allm.
dolikocefala. Som bostäder användes bland
nomaderna det runda, filttäckta jurt (ry. kibitka),
som är i bruk bland Centralasiens turkiska och
mongoliska nomader. Till religionen äro t.
sun-nitiska muhammedaner. Kvinnan har en fri
ställning, men brudköp (kalym) förekommer, dock i
allt mindre utsträckning. T. tala ett turkiskt
språk och ha en egen litteratur. T :s tidigare
litteratur var en typisk nomadfolkslitteratur: sägner,
hjältesånger, gåtor, ordspråk o. s. v. Den nya
turkmenska kulturens centrum är Asjchabad.
—-Först ryssarnas framträngande i Centralasien
gjorde slut på t:s oberoende, framför allt under
olika fälttåg 1869—85 med det blodiga slaget vid
Gök-tepe 1881. — Se bild 17 å pl. vid Asien.
Turkmenistan, Turkmenska
socialis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
