Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyska litteraturen - Den forntyska diktningen - Den medelhögtyska diktningen - Första nyhögtyska periodens litteratur (1350—omkr. 1600) - 1600- och 1700-talens litteratur till Klopstock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
543
Tyska litteraturen
544
Ekkehart, ”Ruodlieb”, en riddarroman på
rimmad hexameter, dramer av H r o s w i t h a
(se d. o.) m. m.
Den medelhögtyska diktningen. Vid mitten av
1000-talet började den tyska religiösa poesien åter
att blomstra. Man skrev sånger om Jesu sår och
den yttersta domen eller helgonlegender som
”Annolied” från Rhentrakten. österrikaren
Heinrich von Melk (d. 1163) diktade
satirer om prästernas levnadssätt. Även
världsliga epos författades efter franska mönster, ss.
Lamprechts ”Alexanderlied” (omkr. 1130)
och Konrads ”Ruolantes lied”. Som
blomstringens epok under denna period betraktas tiden
omkr. 1180—1250. Under kejsar Fredrik
Barba-rossa tog riddarståndet ledningen av litteraturen.
Korstågen gåvo starka impulser och bragte
mycket nytt stoff. Genom riddarlivet förfinades
sederna och höjdes kulturen; det stigande behovet
av en hövisk underhållningslitteratur framkallade
en livlig episk alstring. Både inom denna och i
lyriken var kärleken huvudmotivet.
Riddardik-ten blomstrade framför allt i s. Tyskland. Som
den förste författaren av en riddardikt (1175—
84) nämnes Heinrich von Veldeke från
Limburg. Med utgångspunkt i Chrestien de
Troyes’ behandling av Artursagan skapade
tidevarvets tre klassiker, Hartmann von Aue,
Wolfram von Eschenbach och G o
1t-fried från Strassburg, en riddardikt i
germansk anda med ämnen ur både inhemsk och
främmande sägen. Samtidigt skrevs
Nibelungen-lied, vari folkvandringstidens gestalter
sammanfattades till ett väldigt folkepos. Yngre är ett
mindre epos, ”Gudrun”. Lyriken bestod
väsentligen av S pruch-diktning, enstrofiga
reflexions-verser, och Minnesang, d. v. s. kärleksdiktning;
bland dess mästare må nämnas Walther von
der Vogelweide.
Den följ, tiden till omkr. 1350 var en
nedgångs- och efterklangstid. Den didaktiska poesien
odlades flitigt. Riddarväsendet gick mot sin
undergång, medan städernas borgerskap vann i
politisk betydelse och småningom började intressera
sig för och odla diktkonsten. Från 1200-talets
senare hälft räknar det andliga dramat sitt ursprung.
Första nyhögtyska periodens litteratur (1350
—omkr. 1600). Vid 1300-talets mitt upprättades
de första tyska universiteten (Prag 1348; därpå
Wien, Heidelberg, Köln och Erfurt före 1400),
och det uppstod ett lärt icke kyrkligt stånd. Detta
hade emellertid icke något intresse för
nationallitteraturen. Då även riddarståndet efter hand
upphörde att göra sig gällande inom litteraturen
—■ den siste minnesångaren var Oswald von
W o 1 k e n s t e i n (d. 1445), det sista riddareposet
var kejsar Maximilian I : s ”Teuerdank”
1517 —, miste den tyska diktningen den för eg.
periodens höga kultur och aristokratiska karaktär.
Borgerskapet förvandlade minnesången till en
didaktisk och poesilös mästersång. Tidevarvets
bästa lyrik utgjorde de folkliga visorna.
1400-talets bästa lärodikt är Sebastian Brants
”Das Narrenschiff”. Prosaiska riddarromaner och
berättelser, till stor del översatta, blevo vanliga.
Dramat utvecklades vid de kyrkliga festerna till
passionsspel, fastlagsspel, julspel o. s. v. Den
andliga vältaligheten utvecklades av mystiker (Mäster
E c k a r t, J. T a u 1 e r, H. S u s o) och
predikanter som Geiler von Kaisersberg.
Det tyska skriftspråket fick ett mäktigt
uppsving genom Martin Luthers
bibelöversättning (1522—34), som blev normgivande. I sina
psalmer skapade han mönstren för den
protestantiska kyrkosången och fick ett stort antal
efterföljare (Nicolaus Hermann, Johannes
Mathesius, B. Ringwald m. fl.). Som
stridbar luteran uppträdde bl. a. U1 r i c h von
Hutten. Till Luther slöt sig också 1500-talets
produktivaste tyske skald, mästersångaren Hans
Sachs, vars bästa verk är fastlagsspel och
versberättelser. Bibliska och profana skådespel
skre-vos av P. R e b h u n och N. F r i s c h 1 i n. Mot
1500-talets slut fingo kringresande engelska
teatertrupper ett starkt inflytande på den tyska
dramatiken, skönjbart hos t. ex. J. Ayrer och
hertig Henrik Julius av Braunschweig.
Den berättande prosan utgjordes till stor del av
översättningar (Amadisromaner); frodigast var
alstringen av folkböcker, dels bearbetningar av
franska riddardikter, dels inhemska: doktor Faust,
Eulenspiegel, die Schildbürger o. s. v. Med J.
W i c k r a m s noveller börjar den tyska
borgerliga romanen, och i J. Fischarts satirer
fortsattes bekämpandet av katolicismen.
1600- och 1700-talens litteratur till Klopstock.
Trettioåriga kriget åstadkom överallt nöd och
förödelse samt ett försvagande av kulturodlingen.
De krafter, som arbetade på att frambringa en
förnyelse och en lyftning av den inhemska
litteraturen, vände sig till grannländerna, Italien,
Holland och framför allt Frankrike, för att finna
mönster att efterbilda. Den ledande teoretikern,
Martin Opitz, lade i ”Buch von der teutschen
poeterey” (1624) som lärjunge till Ronsard och
Scaliger grundvalen för den följ, poetiska
alstringen. Språksällskap efter italienskt mönster
(äldst Palmenorden 1617) arbetade efter ett
patriotiskt och puristiskt program parallellt med
Opitz. Av skalder, som följde denne, må nämnas
lyrikern P. Fleming, satirikern F. von L
o-g a u och dramatikern A. G r y p h i u s. Den
luterska psalmsången upplevde samtidigt en ny
blomstring hos J. Heermann, M. Rinckart,
Paul Gerhardt m. fl.; F. von Spee och
Angelus Silesius äro den samtida
katolicismens förnämsta skalder. Som satirisk
tidsskild-rare framträdde jämte Logau och Gryphius J.
M. Moscherosch.
Under 1600-talets sista årtionden övergick den
tyska poesien genom italienskt inflytande från
nykter renässans till överlastad barock. Smaklös
svulst, grov sensualism och osund smak för
gräsligheter känneteckna Chr. Hofmann von
Hofmannswaldaus lyrik och C. von
Lohensteins skådespel. Den galanta och
heroiska romanen efter franska förebilder infördes
av P. von Zesen och odlades av hertig
An-ton Ulrik av Braunschweig och H. A.
von Z i e g 1 e r m. fl. En plats för sig intar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
