Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyska litteraturen - 1600- och 1700-talens litteratur till Klopstock - Det litterära uppsvinget. Sturm und Drang - Klassicismen och nyromantiken - Liberalismen och Das junge Deutschland (1830—48)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
545
Tyska litteraturen
546
Chr. von G rimmelshausen s
”Simplicissi-mus” (1668), en ”skälmroman”, som mäktigt
griper genom sina skildringar av eländet under
trettioåriga kriget. — Franskt påverkad var en grupp
författare (Chr. W e i s e, poet och dramatiker,
m. fl.), som i motsats mot den bombastiska
riktningen var torrt förståndsmässig. För lyrikens
framtida utveckling blev pietisternas religiösa
diktning från senare delen av 1600-talet av stor
betydelse. — Den franska klassicismen och den
därpå följ, upplysningslitteraturen ökade
beroendet av Frankrike under 1700-talets förra hälft;
enstaka författare som skalden Chr. Günther
och den schweiziske lärde A. von Haller
betecknade likväl en börjande poetisk förnyelse.
Den, som med största energien och framgången
verkade för slavisk imitation av fransmännen, var
J. Chr. G o 11 s c h e d. Mot den ensidighet och
trånghet, varmed Gottsched förfäktade sin
ståndpunkt, riktades det första kritiska angreppet 1740
av schweizarna B o d m e r och Breitinger,
vilka tagit starka intryck av engelsk litteratur.
Från Gottsched avföllo snart åtskilliga yngre
författare, av vilka de förnämsta voro schweizaren
S. Gessner och den mycket populäre religiöse
lyrikern och fabeldiktaren C h r. F. G e 11 e r t. En
annan skaldekrets, anakreontikerna, ställde sig
likaledes emot Gottsched; F. von Hagedorn
nådde en förfinad form i sina lätta poem, L.
G 1 e i m skrev även patriotiska krigssånger, J. E.
S c h 1 e g e 1 lustspel och en tragedi om den tyske
nationalhjälten Hermann, J. E. Pyra införde
den orimmade versen och framhöll fantasien som
skaldens förnämsta egenskap.
Det litterära uppsvinget. Sturm und Drang. En
ny blomstringsperiod inleddes av F. G. Klo
p-stock 1748 med ”Messias”, som gjorde epok
genom sin form — hexameter i st. f. den tidigare
allenahärskande alexandrinen —, ämnets majestät
och den storslagna behandlingen. Även hans
lyriska diktning verkade lyftande. Befriande och
positivt skapande verkade G. E. L e s s i n g. Han
gjorde slut på den franska pseudoklassicismens
välde i Tyskland, skapade moderna borgerliga
skådespel och ett nationellt lustspel, utbildade en
mönstergill prosastil och införde blankversen i
dramatiken. Konsthistorikern J. J. Winckelmann
påverkade också litteraturen och den estetiska
åskådningen genom sin banbrytande skildring av
den antika grekiska konsten. Även C. M. W i
e-1 a n d tillhörde periodens ledande författare och
var av alla den populäraste. Han bragte också
den första goda övers, av Shakespeare. — Av
upplysningstidevarvets författare må vidare
nämnas den judiske upplysningsfilosofen M.
Mendel s s o h n, den kvicke aforistikern G. L i c
h-t e n b e r g och Chr. F. N i c o 1 a i, som längst
och envisast försvarade en flack och trivial
rationalism.
Lessings kritik kompletterades av J. G. von
H e r d e r s uppslagsrika och väckande
författarskap. Lärjunge till både Rousseau och
Montes-quieu, verkade han för den kulturella
kosmopoli-tismen. Ett utomordentligt inflytande hade hans
världsantologi av folkdiktning Närmast upp-
NF XXI — 18
togos hans idéer av de s. k. S t ü r m e r und
Dränger (1767—87). Deras period var en
jäsningstid, då frigörelsen från regler gick till
måttlös överdrift. De krävde återgång till naturen
och begärde full frihet för känslan och lidelsen.
Ledande var från början J. W. von Goethe,
och mest typisk var den grupp, som stod honom
nära: F. M. v o n K1 i n g e r, F. M ü 11 e r, J. M.
R. L e n z, W. Heinse; nämnvärda äro även
balladskalden G. A. B ü r g e r och A. L e i s
e-w i t z. Periodens senare, mer politiskt betonade
skede hade sin främste representant i F. von
S c h i 11 e r.
Klassicismen och nyromantiken. Goethe var
den, som med ”Götz von Berlichingen” inom
dramat, med ”Werthers Leiden” inom romanen
och med sina dikter till Friederike Brion inom
lyriken förde Sturm und Drangs program till
seger och på samma gång åstadkom det genombrott,
varifrån den moderna litteraturens uppkomst
dateras. Under fortsatt mognad utvecklade han sig
till Tysklands och Europas universellaste
författare. Den ”nyhumanism”, som småningom blev
Goethes livssyn, var starkt påverkad av antiken.
Schiller, Tysklands störste dramatiker, vars
tidigaste alstring uttryckt våldsam opposition och
överspänd lidelse, nådde på 1790-talet genom
filosofiska studier fram till en likartad åskådning.
Tillsammans lyfte de t. till dess höjdpunkt. Deras
konstlära var dock för sträng att bli allmänt följd.
Publikgunstlingarna voro sentimentala
romanförfattare som August Lafontaine,
effektsökande pjäsfabrikanter som A. W. Iffland
och A. von Kotzebue och icke minst Jean
Paul (R i c h t e r), vars detaljmåleri, humor och
medkänsla med livets styvbarn trots all subjektiv
formlöshet hänförde läsare, vilka ej kunde
tillgodogöra sig klassikernas bildningsaristokratiska
ideal. Lärjunge till Schiller var elegikern F.
Höide r 1 i n, vars idealland också var Hellas.
Mot slutet av 1790-talet uppstod den riktning,
som kallas romantiken, vilken är den härskande
under 1800-talets två första årtionden. Det äldsta
släktledet romantiker var framför allt teoretiker
och kritiker, så bröderna F. och A. W. von
S c h 1 e g e 1; den yngre kretsen, som 1805—08
samlades i Heidelberg, ägde starkare litterära
begåvningar : skalder som C. Brentano, vilken
jämte A. von Ar nim utgav den betydelsefulla
folkvisesamlingen ”Des Knaben Wunderhorn”, J.
von Eichendorff och L. U h 1 a n d, den
ojämförligt populäraste. Som en särskild grupp
räknas frihetskrigets sångare: E. M. Arndt,
Th. Körner, F. Rückert, A. von C h
a-m i s s o och F. de la Mott e-F o u q u é. Den
förnämste romantiske prosaisten var E. T. A.
Hoffmann, vars fascinerande berättarkonst
utövat stort inflytande. Inom dramat skapades
epokens märkligaste verk av H. v o n K1 e i s t, L.
Tieck, Arnim, Fouqué och Z. Werner.
Närmast Kleist står F. Grillparzer som den
ef-terklassiska tidens förnämste dramatiker och
skildrare av österrikiskt väsen. Romantiker voro
även lyrikerna E. M ö r i k e och W. M ü 11 e r.
Liberalismen och Das junge Deutschland (1830
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
