Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyska orden, S:ta Mariahospitalets i Jerusalem riddarorden - Tyska riket - Tyska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
551 Tyska riket—Tyska språket 552
hade emellertid lantkomturen över T :s
besittningar i själva Tyskland av Karl V förlänats
hög-mästarvärdighet, och T. fortlevde som en slags
tysk småstatsbildning till 1805, då dess ledning
övergick till det österrikiska kejsarhuset. T. har
därefter ägnat sig åt sin ursprungliga uppgift,
sj ukvården.
Tyska riket. 1871—1945 officiell och allmänt
brukad benämning på Tyskland; namnet
betingades av att Tyskland före 1806 var en
förbunds-stat (”Tysk-romerska riket”) och vid dettas
återupprättande 1871 ånyo organiserades som en
sådan.
Tyska språket talas som modersmål av mer än
90 mill. människor. Därav falla inom europeiskt
område 70 mill. på Tyskland, 7 mill. på Österrike,
3,2 mill. på Schweiz, 1,5 mill. på Elsass, 0,3 mill.
på Luxemburg, 0,1 mill. på Belgien, över 10 mill.
på Nord- och Sydamerika, forna tyska kolonier
o. s. v. En förskjutning inom tyskans geografiska
utbredning skedde efter 2:a världskriget, då c:a
12 mill. ”Heimatvertriebene” strömmade in i
Östtyskland och särsk. Västtyskland från områdena
ö. om Oder—Neisselinjen, från Polen,
Tjeckoslovakien o. a. östeuropeiska områden. Tyskan
tillhör liksom engelskan den västgermanska grenen
av den germanska språkfamiljen. De på
kontinenten kvarlevande västgermanerna äro nu kluvna i
två nationer, den tyska och den holländska. Denna
skillnad är ung. Ordet tysk (deutsch, fhty. diutisc,
adj. till diot, folk, alltså eg. folklig, nationell)
betecknade urspr. det germanska folkspråket i
motsats till latinet och omfattade sålunda de
kontinentala germanerna över huvud. Tyskans
gränser mot kringboende folks språk ha
alltsedan folkvandringarna underkastats ständiga,
delvis stora förändringar. Särskilt i ö. ha tyskans
landvinningar på tidigare slaviskt område
alltsedan 1100-talet varit ofantliga. I n. är området ö.
om Elbe koloniområde.
Språket har inom det väldiga tyska
språkområdet aldrig varit absolut enhetligt. Större
olikheter funnos redan tidigt mellan de olika
stammarnas språk (alemanner, bayrare, franker
o. s. v.). Nya och genomgripande olikheter
skapades senare genom den i tyskans historia
epokgörande företeelse, som av J. Grimm kallades den
andra el. högtyska ljudskridningen. Under detta
namn sammanfattas en rad av ljudförändringar,
som på tyskt område under loppet av 500- och
600-talen drabbat den germanska konsonantismen,
särskilt de germanska tenues, p, t, k, vilka
alltefter ställningen i ordet blivit affrikator (pf, ts,
skrivet z, kch [= k plus ac7i-ljud], vanl. skrivet
ch), respektive dubbelspiranter (ff, ss, skrivet zz,
och dubbelt ac/i-ljud, skrivet hh). Ljudskridningen
började i höglandet längst upp i s. och spred sig
mot låglandet i n., dock med alltjämt avtagande
styrka, så att det nordtyska låglandets dialekter
lämnades väsentligen oberörda av
förändringarna. De genom ljudskridningarna uppkomna
olikheterna mellan de tyska landsändarnas språk brukar
man lägga till grund för indelningen av
de moderna tyska dialekterna.
Gränserna mellan dessa sammanfalla ingalunda alltid
med de gamla stamgränserna; de frankiska
dialekterna t. ex. fördela sig på de tre
huvudgrupperna av de tyska dialekterna.
Lågtyska i egentlig mening (ty.
Nieder-deutsch), populärt plattyska (ty.
Platt-deutsch), kallas dialekterna på det nordtyska
området, vilka icke deltagit i den högtyska
ljudskridningen. Även holländskan är språkhistoriskt
en lågtysk dialekt, närmare bestämt lågfrankisk,
men har utvecklat ett eget skriftspråk.
Högtyska (ty. H ochdetitsch) kallas de
högre upp i landet, i Mellan- och Sydtyskland,
talade dialekter, som mer el. mindre fullständigt
genomfört den högtyska ljudskridningen. De
indelas i två huvudgrupper: den sydtyska (ty.
Oberdeutsch) omfattar de munarter, som
förskjutit västgermanskt pp, och initialt p till pf och som
bilda sina diminutiva med ett /-suffix (Mädel);
den m el 1 an ty s k a (ty. Mitteldeutsch)
omfattar de dialekter, som behålla pp oförskjutet och
för initialt p ha i v. p, i ö. f och som (med
obetydliga undantag) bilda sina diminutiva med
ch-suffix (Mädchen).
Gränsen mellan högtyska och lågtyska löper i
v.—ö. riktning från franska språkgränsen s. om
Limburg över Aachen till Benrath vid Rhen,
vidare n. om Kassel och når Elbe s. om Magdeburg,
fortsätter n. om Wittenberg, Lübben vid Spree
och vidare i numera oviss utsträckning inom
Oder-området. Gränsen mellan mellantyska och
sydtyska dial. går från den fransk-tyska
språkgränsen v. om Strasbourg i n. ö. riktning upp till
n. om Gotha, sedan österut mot slaviskt område.
Till 1945 nådde t. även ett gott stycke in på
tjeckoslovakiskt område (över 3 mill. s. k.
sudettys-kar i Böhmen och Mähren). Mellantyskans
hu-vuddial. äro från v. mellanfrankiska,
rhenfran-kiska, thüringska, översachsiska och (till 1945)
schlesiska. De sydtyska dial. indelas i
sydrhen-frankiska och alemanniska i v., östfrankiska i n.
och bayersk-österrikiska i ö.
Man brukar kronologiskt indela tyskan i tre
huvudperioder, den fornhögtyska från tiden
för de första sammanhängande
språkminnesmärkena omkr. 750 till omkr. 1100, den
medelhögtyska från 1100 till omkr. 1500 och den
ny-högtyska från 1500 till’våra dagar. På
låg-tyskt område motsvaras dessa perioder av f o r
n-lågtyska el. fornsachsiska,
medel-låg t y s k a och nylågtyska. Medelhögtyskan
(mhty.) kännetecknas i motsats till fornhögtyskan
(fhty.) därav, att Lomljudet (palatalisering av
guttural vokal genom påverkan av i el. j i
ändel-sen) utsträckts till i fhty. åtm. i skrift icke
om-Ijudda vokaler (t. ex. fhty. gåbi, gav: mhty. gæbe,
fhty. sconi: mhty. schæne, fhty. dunni: mhty.
dün-ne, fhty. gruoni: mhty. grüene), samt framför
allt därav, att i obetonad stavelse de omväxlande
fornhögtyska vokalerna försvagats till det
indif-ferenta e. Som kännetecken för nyhögtyskan
(nhty.) brukar man till skillnad från mhty.
framhålla en rad av förändringar i vokalismen, som
genomförts inom de olika dialekterna men som
tills, givit det moderna skriftspråket en prägel, vitt
skild från den klassiska mhty. De viktigaste
för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
