Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
553
Tyska språket
554
ändringarna äro: de medelhögtyska långa
vokalerna i, ü, iu (uttalas y) ha diftongerats: win >
Wein, hus > Haus, hiute > heute: de
medelhögtyska diftongerna ie, uo, iie ha monoftongerats:
dienen > dienen [nu uttalat dfnan], guot >
gut, güete > Güte’, korta vokaler ha förlängts
i öppen stavelse (d. v. s. sådan, som slutar på
vokal); nèmen > nehmen, ligen > liegen
[uttalas li’gan] o. s. v.
Medan den fornhögtyska litteraturen får sin
prägel av den för folket nya kristna
klosterkulturen, färgas den medelhögtyska litteraturen
framför allt av den höviska riddarkulturen. Åren
närmast efter 1200 beteckna i t:s historia en
höjdpunkt, särskilt i stilistiskt avseende, som
sedan aldrig nåtts. Det medelhögtyska
diktar-språkets förfinade formtradition gick under med
den höviska kultur, som uppburit den. Ursprunget
till nyhögtyska skriftspråket är i
stället ytterst att söka i de medeltida kansliernas,
skrivarstugornas, språk. Fram på 1300-talet
övergick man i kansliernas skrivelser, förut avfattade
på latin, mera allmänt till tyskan, som då i brist
på enhetligt mönster på varje särskild ort fick
en dialektal prägel. En viss tendens till
utjämning är dock skönjbar. Särskilt synes det
kejserliga kansliet i Prag under Karl IV:s regering
(1346—78) ha utövat ett visst inflytande på
övriga kansliers språkform. Kejsar Maximilian I
och dennes kansler Ziegler verkade i Wien i
normerande anda. Betydelsefullt blev, att sedan
mitten av 1400-talet det kursachsiska (meissniska)
kansliet närmade sig det kejserliga. Med
boktryckarkonsten tillkom en ny enande faktor.
Den avgörande vändpunkten i utvecklingen
betecknas av Luthers uppträdande. Som
mönster för sitt skriftspråk tog Luther det kursach
siska, av det kejserliga kansliet påverkade
språket. Luthers språk färgades
även av hans egen
östmellan-tyska hemdialekt, särskilt
beträffande ordförrådet,
östmel-lantysk är i stort sett även
vokalismen, medan
konsonan-tismen (särskilt återgivandet
av p och pp med pf, Pfund,
Apfel, och d med t, Tal) samt
i viss utsträckning
satsbyggnaden återgå på det sydtyska
kanslispråkets vanor. Luthers
betydelse för det nyhögtyska
språkets utveckling kan sägas
vara trefaldig: 1) han gav
klarhet och stadga i formen
åt den — visserligen svaga —
skriftspråkliga enhet, som
fanns före honom, 2) han göt
nytt liv i den gamla formen
genom upptagande av ord,
bilder och vändningar ur det
levande talspråket, 3) genom sina
skrifter, särskilt
bibelöversättningen, gjorde han mycket för
det av honom omskapade
skriftspråkets utbredning.
”Die Gemeinsprache” tränger först igenom i
det protestantiska Mellan- och Nordtyskland.
Långsammare gick det i det katolska Sydtyskland
och det reformerta Schweiz, där även det
främmande ordförrådet förorsakade dröjsmål. För
den vidare utvecklingen av det mellantyska
skriftspråket ha följ, faktorer haft inflytande:
språksällskapen och språkteoretikerna under 1600- och
1700-talen, den genom Opitz inledda
östmellan-tyska renässanslitteraturen, de stora klassikerna
Wieland, Lessing, Herder samt Goethe och
Schiller.
Ordförrådet har varit statt i ständig
förändring: alla de kulturinflytanden, som folket
varit utsatt för, ha lämnat spår i språket. Man
kan urskilja många olika skikt av lånord. De
äldsta anses härstamma från keltiskan, t. ex.
Reich, mhty. riche. Mycket gamla äro också vissa
kristna termer, som lånats från grekiskan, t. ex.
Pfing st en. Från beröringen med romarna
härstamma sådana ord som Pfeil (lat. pilum), Strasse
(lat. strata [via]), Ziegel (lat. tegula), lånade före
den högtyska ljudskridningen, alltså i varje fall
före 700. Efter denna tid faller flertalet lån,
som föranletts av kristendomens införande, Abt,
Priester, Pein (lat. poena), Marter, Altar o. s. v.
Alla dessa och liknande ord ha muntligt lånats
ur vulgärlatinet. På 1000-talet började
invandring av lånord från riddarkulturens Frankrike.
Med humanismen kom en invasion av främmande
ord ur det klassiska latinet. På 1600-talet
trängdes latinet i bakgrunden av franskan, som blev
de förnäma kretsarnas språk. I modern tid ha
italienskan och engelskan m. fl. språk på olika
områden riktat tyskans ordförråd.
Ett fixerat och åtminstone i teorien så gott
som enhetligt bildat uttal finnes i Tyskland
endast i scenuttalet (Bühnenaussprache) vid
Tysk
Tysk skrivstil, t. v. stora, t. h. lilla alfabetet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
