Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ungern - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
719
Ungern
720
nyadi. Han lyckades tillbakaslå turkarnas
framstöt vid Belgrad och trängde fram i Bulgarien
men förlorade slaget vid Varna (1444). Hunyadi
fortsatte som U:s riksföreståndare sina krig mot
turkarna och besegrade dem 1456 vid Belgrad men
avled kort därefter i pesten. Efter tvååriga inre
strider jagade Hunyadis anhängare bort den
omyndige konung Vladislav Posthumus
och valde Hunyadis son Mattias Corvinus
till konung 1458. Under denne upplevde U. åter
en storhetsperiod. Han tillbakaslog turkarna,
besegrade Böhmen och Österrike och erövrade Wien
1485. Mattias gynnade även den andliga odlingen.
Mattias’ död 1490 blev signalen till nya
inbör-desstrider. Till konung valdes den svage
jagiel-lonen Vladislav II, konung av Böhmen (reg.
1490—1516). Mattias’ erövringar gingo förlorade,
ett allmänt förfall inträdde. 1513—14 skakades U.
av ett stort bondeuppror. Det allmänna förfallet
ökades efter Vladislavs död, och Ludvig II
(reg. 1516—26) förmådde ingenting uträtta. I
slaget vid Mohåcs 29 aug. 1526 stupade Ludvig
med landets bästa män, och turkarna kunde tåga
fram till Buda, plundrande och förhärjande landet.
Då det gällde val av ny konung, kunde någon
enighet ej uppnås. Ett parti valde greve Johan
Zåpolya, ett annat krönte den österrikiske hertig
Ferdinand till konung. U. blev alltså delat i tre
delar. Buda samt landet mellan Donau och Theiss
blevo turkiska. Under de följ, årtiondena erövrade
turkarna nya delar av landet. Härtill kommo
re-ligionsfejder. De siebenbürgska furstarna Stefan
Bocskay och Gåbor Bethlen framtvungo periodisk
religionsfrihet för protestanterna. Trettioåriga
krigets efterverkningar sträckte sig också till U.
Den siebenbürgske fursten Georg Räköczi
(reg. 1630—48) följde Bethlens exempel och
utverkade, understödd av svenskarna, nya garantier
för protestanterna. De religiösa och nationella
frihetsrörelserna fortforo även sedan Eugen av
Savojen besegrat turkarna och drivit ut dem ur U.
Missnöjet utlöste sig i Frans Råk 6c z i II:s
frihetskamp (1701—u). Denna rönte i början
framgång, så att U. 1707 förklarade sig
oavhängigt. Efter kort tid fingo dock habsburgarna
övermakten, och habsburgske kejsarens
överhöghet erkändes. Efter freden i Szatmår (1711)
följde en tid av lugn.
Med Karl III:s (såsom kejsare Karl VI:s)
dotter Maria Teresia (reg. 1740—80) började
en tid av verklig blomstring för U. Under hennes
regeringstid blev ungrarnas lojalitet mot den
habsburgska dynastien stärkt. Sonen Josef II
(reg. 1780—90) åter väckte med sina reformer
magyarernas misshag till liv igen. På dödsbädden
måste han återkalla sina reformer, och
efterföljarna Leopold II (reg. 1790—92) och Frans
I (reg. 1792—1835) gjorde för ungrarna vissa
eftergifter. Vid riksdagen 1847 fick Kossuths
oppositionsparti majoritet, och efter
februarirevolutionen krävde även U. 15 mars 1848 en
konstitution av kejsar Ferdinand (reg. 1835—48).
Den förste konstitutionelle statsministern blev
greve Lajos Batthyåny. Parlamentet i Pressburg
införde en mängd tidsenliga reformer. Kroatien
ville dock ej underkasta sig U :s överhöghet.
Ba-nen Jelacic överskred i början av juli den
ungerska gränsen, och kejsar Fransjosef (reg. 1848
—1916) inkallade ryska trupper, Som en sista
förtvivlad protest mot Habsburg förklarade
riksdagen i Debrecen april 1849 Frans Josef avsatt
och utropade Kossuth till riksföreståndare. Landet
var emellertid omringat från alla håll, och
motståndet slogs ned. Österrikiska arméns general
Haynau tog en omänsklig hämnd på
frihetshjältarna. 1867 lyckades Ferenc Deåk åvägabringa en
försoning mellan Frans Josef och sina landsmän.
Nu bildades en realunion med Österrike. Frans
Josef med gemål kröntes i Buda (8 juni 1867).
Den österrikis k-u 11 ge r s k a
monarkien (1867—1918) hade gemensamma krigs-,
utrikes- och finansministrar samt gemensam
diplomati. Genom betydande statsmän, sådana som
greve Gyula Andråssy, Kålmån Tisza och baron
Eötvös, fick U. snart en inflytelserik ställning
inom den nya statsbildningen. 1868 kom en
förlikning till stånd med Kroatien, vilket erhöll 36
platser i ungerska parlamentet. Under ledning av
Kålmån Tisza bildades ett nytt liberalt parti, som
härskade ända till 1905. Landets finanser
stadgades. Tisza avgick visserligen redan 1890, men
hans arbete fortsattes av dugande statsmän. Ett
antal liberala lagar, bl. a. kyrkopolitiska,
genomfördes. Oppositionen, som bl. a. eftersträvade U:s
absoluta oavhängighet av Österrike, hade
framgång vid valen 1905 men lyckades aldrig
genomföra något av betydelse på sitt program, och
sedan Istvån Tisza som grundare av det s. k.
nationella arbetspartiet blivit talman i kammaren
och 1912 regeringschef, tystnade oppositionen. —
Det parlament, som i nov. 1914 sammankallades,
ställde sig helt på regeringens sida, och U.
uppfyllde under hela 1 :a världskriget lojalt sina
plikter som ett led i dubbelmonarkien. Vid kejsar
Frans Josefs död i nov. 1916 uppsteg Karl IV
(Karl I) på tronen. Han ivrade för reformer i
demokratisk anda, och en av kungen önskad
röst-rättsreform medförde 1917 Tiszas avgång.
Denne efterträddes av greve Esterhåzy, efter kort tid
följd av Wekerle. Under tiden arbetade en
fraktion av oavhängighetspartiet under greve Mihåly
Kårolyi på att få till stånd en separatfred. Efter
frontsammanbrottet 1918 förklarade sig U.
självständigt och endast i personalunion förbundet med
Österrike. Ett ministerium med Kårolyi som chef
bildades. Samtidigt började en rent kommunistisk
rörelse framväxa under ledning av Béla Kun. Ett
nybildat nationalråd återkallade trupperna från
fronten. I den allmänna villervallan blev Tisza
mördad i Budapest (31/io 1918). 13 nov.
abdikerade Karl, och U. förklarades för republik; till
dess förste president valdes i jan. 1919 Mihåly
Kårolyi. Ett fördrag, som denne avslöt med
ententemakterna, tillät stora delar av U. att
besättas av tjeckiska, rumänska och serbiska
trupper. Ockupationen väckte allmän förbittring i U.
men stod icke att hindra, och under den
allmänna upplösningen kunde på sommaren
proletariatets diktatur genomföras av Béla Kun och Tibor
Szamuely. En murare, A. G a r b a i, blev
Sov
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
