Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Valdemar Birgersson (konung av Sverige) - Valdemar Magnusson (hertig av Finland) - Valdemar I, den store (konung av Danmark) - Valdemar II Sejr (konung av Danmark) - Valdemar ”den unge” (konung av Danmark) - Valdemar III (konung av Danmark) - Valdemar IV Atterdag (konung av Danmark)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
889
Valdemar
890
Sedan V. återvänt från en pilgrimsresa till Rom,
utbröt öppen fiendskap mellan bröderna. Med
dansk hjälp besegrade hertigarna 1275 konungens
trupper vid Hova i Västergötland. V. måste s. å.
avsäga sig Sveriges krona till förmån för sin
bror Magnus. Inom kort upptog han dock åter
kampen, nu med bistånd av konungarna i Norge
och Danmark samt greven av Holstein. Genom
en riksdelning vid årsskiftet 1277—78 fick V.
som underhållsländer stora delar av s. och v.
Sverige mot att avstå från kunga värdigheten.
1279 berövade konung Magnus honom även dessa
områden. Från 1288 hölls V. fången, först i
Nyköping, sedermera i Stockholm. V. var g. m.
Sofia, dotter till den danske konungen Erik
Plogpenning. V. förde ett lättfärdigt liv;
beryktat blev hans olovliga förhållande till svägerskan
Jutta av Danmark.
2) Valdemar Magnusson, furste (d.
1319), son till Magnus Ladulås. Han blev vid
sin broders, konung Birgers, kröning (1302)
hertig av Finland. Samtidigt förmäldes han med
Kristina, dotter till marsken Tyrgils Knutsson.
Då denne störtats (1305), skilde sig V. från
sin gemål, och hösten 1312 gifte han sig i Oslo
med den norske konungen Erik Prästhatares
dotter Ingeborg. Sedan V. och hans äldre broder
Erik avpressat konung Birger stora delar av
riket, fick V. genom ett 1315 företaget skifte
på sin lott ansenliga områden i östsverige. V:s
och hans broder Eriks kamp mot konung Birger
slutade med de båda hertigarnas död i samband
med Nyköpings gästabud.
Danmark. 1) Valdemar I, kallad den
store, konung (1131—82), postum son till Knut
Lavard. I striden mellan kusinen Sven Grate
och Knut Magnusson stödde han först Sven, som
1150 gjorde honom till hertig i Slesvig, men
övergick 1154 till Knut, med vars syster Sofia han
gifte sig. Vid rikets delning 1157 fick V.
Jylland. Han undgick döden vid blodbadet i Roskilde
s. å. samt fällde kort därpå Sven på Grade hede.
V. var nu konung över hela Danmark och
regerade i nära samarbete med Absalon, som ung.
samtidigt blev biskop i Roskilde och 1177
ärkebiskop i Lund. V. och Absalon åstadkommo
ordning inåt och utåt. En lång rad härnadståg
företogs mot venderna, och Danmark tillkämpade sig
efter hand en ansedd ställning i Nordtyskland.
Inåt måste V. bekämpa flera uppror, och han
hade en långvarig strid med ärkebiskop Eskil.
2) Valdemar II Sejr, den föreg:s son,
konung (d. 1241). Han gjordes 1188 av sin
broder Knut (VI) till hertig i Slesvig och ledde
erövringen av Holstein och Dithmarschen 1201,
varefter också Lybeck och Hamburg kommo
under danskt herravälde. 1202 mottog V. tronen
efter broderns död och gjorde strax till sitt mål
att utvidga och betrygga Danmarks gränser.
Kejsar Fredrik II erkände 1214 V:s rätt till
länderna n. om Elbe, varvid Danmark blev en
europeisk stormakt. 1205 erövrade V. ösel och
Dagö, 1210 Preussen och Samland och 1219
Estland. V. stod nu på höjden av sin makt, men
1223 överfölls han en natt på Lyö och
fängs
lades jämte sin äldste son V.3), av greve Henrik
av Schwerin. Under hans 2 V2 år långa
fångenskap triumferade hans fiender. Hertig Albert
av Orlamünde, som sökte befria V., blev slagen
vid Mölln 1225, och V. måste köpa friheten
genom att avstå alla tyskvendiska länder. Då han
1227 sökte återerövra det förlorade, led han
nederlag vid Bornhöved, och av hans landvinningar
hade nu Danmark kvar blott Rügen, Estland och
en del av Preussen. Både före och efter olyckan
visade V. förmåga som regent. Om hans
organisatoriska verksamhet vittna bl. a. hans
jorde-bok och jylländska lag. Med den bömiska
prinsessan Dagmar hade han sonen V.3), med
portugisiskan Berengaria sönerna Erik, Abel och
Kristofer.
3) Valdemar ”den unge”, den föreg:s
son (1209—31), 1215 hyllad som konung, 1218
krönt, tillfångatogs jämte fadern 1223, frigavs
1226, äktade 1229 prinsessan Eleonora av
Portugal.
4) Valdemar III, konung, hertig av
Sönder j ylland (d. 1364). Han blev hertig 1325 och
insattes 1326 av de holsteinska grevarna som
konung i Danmark under greve Gerhards
för-mynderskap men fick lämna kronan 1330 och
förde sedan en bekymmersam tillvaro mellan de
mäktiga grannarna Valdemar Atterdag och
hol-steinarna.
5) Valdemar IV Atterdag, konung
(omkr. 1320—75), son till Kristofer II. Han
följde fadern i landsflykt 1326 och uppehöll sig
några år vid kejsar Ludvigs av Bayern hov.
1338 krävde V. Danmark som arv och erkändes
1340 som konung efter en förlikning med den
mördade greve Gerhards söner, samtidigt som
han äktade Helvig, syster till hertig Valdemar
av Slesvig. Största delen av landet var dock i
andra händer, och V:s kungagärning låg i att
åter samla riket. Som hemgift med Helvig fick
han nordtyska Jylland, och resten av halvön
måste han inlösa från hertig Valdemar under
loppet av ett tiotal år. Holsteinarna innehade
öarna, men V. lyckades småningom genom sin
framstående förhandlingsförmåga föra dem
under sitt välde, så att han kort efter 1350 hade
samlat nästan hela riket under sig. Genom list
vann han Skåne från Magnus Eriksson och
erövrade 1361 Visby. Genom dessa sista erövringar
hade han gjort hansestäderna till sina fiender.
Han besegrade en flotta, som de 1362 sände till
Öresund, men 1367 slöto de i Köln ett stort
förbund mot V. och förenade sig med hans
fiender Sverige, Mecklenburg och Holstein. Då
också uppror hotade i Danmark, lämnade V.
landet och uppehöll sig några år utomlands.
Freden i Stralsund 1370 måste köpas med stora
eftergifter. Först 1372 kom V. tillbaka och
använde sina sista år på att söka återvinna Slesvig,
vilket dock icke lyckades för honom. I sitt
äktenskap med Helvig hade han dottern Margareta,
den blivande unionsdrottningen. V. synes ha
varit en kylig politiker med stark vilja. Tillnamnet
Atterdag fick han troligtvis efter en av honom
ofta använd ed. — Litt.: C. E. F. Reinhardt, ”V.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
