Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wallmark, Pehr - Vallmo - Vallmobladlusen - Vallmoolja - Vallmoväxter - Vallning - Vallombrosaorden - Valloner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
931
V allmo—V alloner
932
trogne försvarare, 1810—20 i sin Journal mot den
nyromantiska skolan i Sverige. Ensidigt rotfäst i
1700-talets franska upplysningslitteratur och själv
en gustaviansk epigon, saknade W. förmåga att
uppskatta den romantiska poesien (jfr Markalls
sömnlösa nätter). W. skrev klart, med polemisk
talang och okuvlig uthållighet men gick till
oerhörda överdrifter i sin polemik. Som red. av
Sveriges Statstidning 1834—44 och av Post- och
Inrikes Tidningar 1844—47 anfölls han hätskt av
oppositionstidningarna. — W. skrev vidare de
satiriska romanerna ”Min första resa till Stockholm”
(1813) och ”Resan till Stockholm, år 1913, af
Fuselbrenner” (1819), dramat ”Sulioterna” (1827)
samt ”Försök att upplysa publiken om föremålet
och beskaffenheten af den elfvaåriga tvisten inom
vår litteratur” (1821), ”Historisk-statistisk
återblick på Sveriges yttre och inre förhållanden
under de sist förflutna tretti åren” (1843) och
politiska broschyrer. — Jfr monogr. av Clara
Wallmark (1914).
Vallmo, Papäver, släkte av fam. vallmoväxter,
igenkänt på sina stora, långskaftade blommor med
2 foderblad och 4 snart avfallande kronblad.
Ståndarna äro talrika,
fruktämnet
klot-formigt el.
klubb-likt och
enrum-migt. Kapseln
öppnar sig med
hål. Hithörande
arter äro ett- el.
fleråriga örter
med vit mj
ölk-saft och vanl.
röda blommor och
ha sin
huvudutbredning i
Sydeuropa, Mindre
Asien och
Persien. R å g v a
11-m o, P. dubium,
och s p i k v a
11-m o, P. argemone,
äro ettåriga
åkerogräs i Götaland
och Svealand.
Den fleråriga,
tätt mjukludna
fjällvallmon, P. radicatum, är sällsynt i
Torne lappmark. Flera arter odlas som
prydnadsväxter, allmännast den mångformiga t r ä
d-gårdsvallmon, P. somniferum, moderväxten
för opium (fröna nyttjas som brödkrydda till
”bergisbröd”), och den storblommiga
turkiska vallmon, P. orientale.
Vallmobladlusen (A’phis papäveris), en av
de vanligaste bladlössen, angriper bl. a. bönor,
ärter och spenat. Vinteräggen övervintra vanl. på
Evonymus och Viburnum. I regel vandra v. på
våren till de ovan nämnda örterna, och på hösten
återvända deras avkomlingar till buskarna och
lägga sina vinterägg på dem.
Vallmoolja, torkande olja, som erhålles genom
pressning av vallmofrön. V. brukas bl. a. till
be
T rädgårdsvallmo.
redning av finare målarfärger. God v. är
blekgul el. nästan färglös, tunnflytande med mild
smak. Den består huvudsakl. av linoljesyrans
glycerid.
Vallmo växter, Papaveräceae, familj, besläktad
med de korsblommiga. V. äro örter med i regel
spiralställda blad, fyrtaligt, undersittande hylle
och enrummigt fruktämne. Vanl. indelas v. i 3
underfam., av vilka 2 äro representerade i
svenska floran, näml. Papaveroideae, med strålformigt
byggda blommor och mjölksaft (släktena
Papa-ver, Bocconia m. fl.), och Fumarioidae, med
ensymmetriska blommor och utan mjölksaft
(Fuma-ria, Corydalis och Dicentra). Arter av släktena
Papaver, Eschscholtzia, Bocconia, Corydalis och
Dicentra odlas som prydnad.
Vallning, preparering av skidornas glidytor.
Man skiljer mellan grundvallning och ytvallning.
Den förra avser att hindra träet att slitas men
även att förbättra glidet i allm. På glidytorna
strykes ett tunt lager av något uppvärmt fettämne
(helst ljus dalbränd trätjära), varefter de
försiktigt värmas, så att den av värmen tunnflytande
tjäran till större delen absorberas av träets
porer. Förfaringssättet upprepas några gånger. Den
hållbaraste grundvallningen fås med solen som
värmekälla, s. k. sommarvallning. T. ex. före en
löpning måste emellertid glidytorna dessutom
underkastas ytvallning, d. v. s. beläggas med någon
specialvalla, av olika slag för olika fören, vanl.
en blandning av tjära, paraffin, talg, harts etc.
Ytvallan pålägges utan uppvärmning, helst i
vanlig rumstemp. I handeln förekommande ytvallor
(specialvallor) äro standardiserade betr, namn,
typbeteckningar samt delvis numrering. De
åtföljas vanl. av en s. k. v.-tabell, som lämnar
erforderliga upplysningar.
Vallombrosaorden [-åmbrå’sa-], katolsk
munkorden, uppkallad efter det omkr. 1038
grundade klostret Vallombrosa i Toscana. Nu finnas
blott 7 kloster med tills. c:a 60 medl.
Vallöner, fr. wallons (besl. med välsk), den
franskspråkiga befolkningen i Belgien, c:a 3,5
mill. Hela s. ö. Belgien, ung. upp till Menin—
Wavre—Visé—ö. om Malmédy—v. om Arlon,
tillhör det franska språkområdet. Dial. där, v
allo n s k a n, är närbesläktad med pikardiska och
lothringiska. Société liégeoise de littérature
wal-lonne, grundad 1856, förbereder utgivandet av en
stor ”Dictionnaire wallon”. Vallonskt färgade äro
redan flera medeltida nordfranska texter.
Egentlig vallonsk dialektlitteratur finns sedan
1600-talet, med bl. a. julsånger (”Noèls”) och 1700-talets
folkdramatik i Liége. Högfranskan, som är
Belgiens riksspråk (numera jämte flamländskan),
talas av de bildade samt i och kring städerna, dels
inom landets vallonska, dels i viss utsträckning
inom dess n. hälft, främst i Bryssel. V. synas vara
en blandning av framför allt alpin ras och
medel-havsras samt nordisk ras.
Till Sverige inkallades v. efter 1618 på Gustav
II Adolfs uppmaning genom Louis De Geer, själv
vallon, till vissa järnverk, särsk. Lövsta, österby,
Strömsberg, Finspång och Filipstad, varifrån de
sedermera brett ut sig. De anses ha utgjort ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
