Nordisk familjebok / Fjärde upplagan. 21. Ternopil - Vane / 939-940 (1951) - Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Valrav - Valrike - Valros, Fredrik - Valrossar - Valrätt, aktiv och passiv - Vals - Walsall - Valsgärde - Valsjärn - Valskog

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

pärlemorglänsande, genomlysande, spröda stycken, som
kännas feta och hala samt ha mild, fettartad
smak. V. nyttjas till fabrikation av ljus men
även till andra tekniska produkter, i medicin
mest som beståndsdel i salvor (se Coldcream)
o. dyl. — Kemiskt är v. en blandning av flera
närbesläktade fasta eterarter, av vilka den i
största mängd förekommande är cetin, s. k.
valravsfett, palmitinsyrecetyleter.

Valrike, se Arvrike.

Valros, Fredrik Alexander, finländsk
journalist (f. 1887). Han var huvudred. för Svenska
Tidningen (Helsingfors) 1919—21, medarb. i
Nya Dagligt Allehanda 1922—24 och i
Hufvudstadsbladet 1925—30, var 1930—44 huvudred. för
Svenska Pressen; red. för Finska
pressmeddelanden, utg. i Stockholm i samråd med Finlands
legation där sedan 1946.

Valrossar, Odobenidae (Trichechidae), till
säldjuren hörande familj, endast representerad av
valrossläktet, Odobenus (Trichechus, Rosmarus).
Valrossen kan böja fram baklemmarna under
kroppen och nyttja dem vid rörelse på land. De
äro dock mera lämpade för simning. Både fram-
och bakfötter ha simhud. Den fullvuxna
valrosshannen kan nå en längd av över 4 m. Honan
är 1/4 mindre. Hårklädnaden är helt kort,
tilltryckt, brun till färgen och hos äldre gles. På
överläppen sitta i 12—15 täta rader mycket grova,
5—6 cm långa morrhår. Ögonen äro små,
ytteröron saknas. Hörntänderna i överkäken äro
mycket stora huggtänder med ständig tillväxt. De
kunna skjuta fram mer än 1/2 m ur käkarna.
Valrossens normala föda är musslor, som den
gräver upp ur bottnen med sina betar och
krossar. Den förtär dock även kräftdjur och fiskar
samt undantagsvis döda sälar, fåglar m. m.
Honan föder efter ett års dräktighet en unge, som
till en början har ullig dräkt. Den diar i 2 år,
tills dess betar utvuxit, så att den kan reda sig
själv. V. ha arktisk utbredning. Man
urskiljer 2 arter. Den enas, O. rosmarus’ område
sträcker sig ung. från Tajmyr västerut till
Grönland och Hudson Bay, den andras, O. obesus’,
från Kolymas mynning österut n. om Beringshav
till Alaska. Valrossen jagas för sin hud, sitt
späck och sina betar. Den lever i hjordar och
håller till vid kusterna.

Valrossar.

Valrätt, aktiv v. dets. som rösträtt,
passiv v. behörighet att mottaga ett val.

Vals. 1) Pardans i 3/4 takt i lagom hastigt
tempo. V. uppstod på 1780-talet i Böhmen och
dansades på scenen i operan ”Una cosa rara”
1786 i Wien, sedan även i Mozarts ”Don Juan”
1787. På 1790-talet var v. allmänt spridd i
Tyskland och vid slutet av årh. även i Sverige.
Bland varianterna av v. kunna nämnas
gammal v. med 50 takter i minuten och nigning
på första taktslaget, wienervals med över
70 takter och boston. Den moderna v. dansas
i ett ganska långsamt tempo, ända ned till 34
takter i minuten.

2) En omkring sin längdaxel rörlig,
cylinderformad maskindel.

Walsall [ωå’lsål], stad och county borough i
Staffordshire, mell. England, i Birminghams
industriområde (”Black county”); c:a 115,000 inv.
Stor tillv. av järnmanufakturartiklar m. m.

Valsgärde, by i Gamla Uppsala sn, c:a 8 km
n. om Uppsala, vid Fyrisån. På två åsryggar
ö. om ån ligger ett utomordentligt rikt gravfält
med kammargravar, båtgravar och brandgravar.
De äldsta gravarna från 400—500-talen äro stora
träkammare för obrända lik, en under senromersk
tid i Mellansverige förekommande gravform.
Från 600-talets senare del till 1000-talets senare
del ha 15 båtgravar anlagts i sluttningen mot
ån, där de, sedan båtarnas trävirke förmultnat
och sjunkit samman, framträda som långa sänkor
i marken. Av läget på nitarna i båtborden kan
man konstatera, att båtarna varit snipformade
och av 9—10 m medellängd. De döda ha fått
en mycket rik utrustning av vapen, smycken,
husgeråd, redskap, slaktdjur etc., bland vilken
särskilt kunna framhållas importerade,
västeuropeiska glasbägare (se bild vid Dryckeskärl, sp. 42)
samt svärd, sköldar, hjälmar (se bild vid Hjälm,
sp. 342) och hästmunderingar från 700-talet med
en rik dj urornamentik, som är inhemsk i
Mellansverige men visar ett starkt inslag från de
brittiska öarna. Gravarna och deras inventarier
visa stor överensstämmelse med båtgravarna i
Vendel, men föremålen ha ej Vendelfyndens
höga, konstnärliga kvalitet. Samtida med
båtgravarna äro flertalet brandgravar, som voro
belägna vid och mellan båtarna. I samtliga båtar
äro män gravlagda, medan kvinnorna bränts.
Båtgravarna fördela sig täml. jämnt över de fem
seklen 600—1000-talet e.Kr., varför man antagit,
att bondehövdingen i varje generation under dessa
sekler gravlagts i båt på gårdens ättebacke,
medan kvinnorna o. a. familjemedl. bränts. 1928—52
har V.-gravfältet undersökts av Museet för
nordiska fornsaker i Uppsala, där de rika fynden
förvaras. — Litt.: S. Lindqvist, ”V. gravbacke” (i
Rig, 1929); G. Arwidsson, ”Vendelstile” (1942),
”V. 6” (s. å.), ”V. 8” (1954); P. Olsén, ”Die
Saxe von V.” (1945).

Valsjärn, sammanfattande benämning på valsat
järn och stål, företrädesvis av s. k.
handelskvalitet.

Valskog, stationssamhälle i Björskogs sn i
Västmanland.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>